blandberg.blogg.se

Välkommen till Familjen Blandberg!!! Här kommer du att läsa om livet som det verkligen ser ut. Inte den förskönade vardagen eller kryddade solskenshistorier ala de Facebook. Nej, endast den sanna och krassa verkligheten, lika skön och vacker som den kan vara, men även den ibland grymma och brutala verkligheten kommer att skildras. Men det är just detta som utvecklar oss människor. Hur du tacklar dina situationer och intryck, det är just det som gör dig till den du är och kommer att bli.

Spännande...

Kategori: Allmänt

Ja det blev lite spännande, att skriva en rubrik som jag gissade skulle göra folk nyfikna. Hade jag haft mitt skrivande som levebröd så vet jag definitivt vad jag skulle lägga fokus på med tanke på att vi aldrig tidigare sen bloggen startade haft sååå många läsare...det var helt sjukt….kul.
Det är inte alls konstigt att Aftonbladet gått från att vara Sveriges största nyhetstidning till att bli mer av en svallerblaska. Är man beroende av lösnummerförsäljning så måste man skriva det folk vill läsa om.
Att Syrien fullkomligt faller samman är inte alls lika intressant som att Laila Bagge och Nicklas Wahlgren går isär.

Folk är nyfikna, man vill ha skvaller, jag är sån, du är sån, det är vad folk vill ha. Så ni förstår inte hur många besvikna själar som till slut upptäckte att det senaste inlägget i själva verket handlar om en så tråkig sak som ett snusbegär.
Det var många märkliga och roliga kommentarer efter det inlägget kan jag lova, typ "fan ta dig", "galningar", "det var det sjukaste jag läst", ”sluta skrämmas”, ”elaking:)" etc.
Jag tackar ödmjukast för alla roliga inlägg och mail, det förgyllde vår dag.
Samtidigt ber jag om ursäkt till de som blev så förskräckta att de inte läste klart hela inlägget.

Hur eller hur, idag är det en och en halv vecka utan mitt älskade snus….
Sist vi sa upp bekantskapen var när morsan fyllde år i januari.
Nu tänkte jag hedra pappa Görans födelsedag den 19:e november med ett nytt frest.
Jag vet att det kan tyckas tjatigt och att jag tidigare har gjort några halvhjärtade och tillika misslyckade försök.
Men den här gången vill jag verkligen själv och det är nog förutsättningen för att lyckas.

Jag tror jag var 6 eller 7 år när jag köpte min första dosa snus.
Det var när farsans snus-abstinensen kom smygandes och man åkte på att cykla de två kilometrarna till den lokala mataffären Humlan, hemma i Nyköping.
Minns hur man fick lämna grabbarna på fotbollsplan, hoppa upp på cykeln och svor genom skogen; varför kunde det inte vänta till imorrn, när farsan ändå skulle åka till jobbet?!
Tjena tjoflöjt vá?!, idag har man lite mer förståelse. Du bara måste ha ditt snus!! Och det NU!!

Men mycket har förändrats sedan dess. Vet att jag kunde bli medskickad en tia (inte guldpengen utan den gröna lilla sedeln) för att köpa två dosor Röda Lacket till farsan..…som 7-åring!!!!
Idag måste du till att börja med deklarera att du är över 18 men framför allt får du punga ut med nära 50 spänn för EN dosa. Inflationen i all ära men inte fan tjänar jag 20 ggr mer än vad farsan gjorde på den tiden?

När dosan sedan var tom och vi t.ex. var ute på sjön så slängde farsan bara skiten i vattnet, likadant aluminiumburkar, Festis-förpackningar you name it.

Hur fan tänkte man?? Förstod man inte bättre?! Var intelligensnivån inte högre än så? Eller för att uttrycka sig lite mer modernt…gick inte hissen hela vägen upp? Man hivade allt i vattnet helt enkelt?!?

Jag har funderat en del på detta ända till jag häromdagen sprang på en gammal demonstrationsvideo från 40-talet där man började se problemet att det skräpades ner i skärgården.
För att få bukt med detta rekommenderade Naturvårdsverket på fullaste allvar att göra hål i aluminiumburkarna innan man kastade dem i sjön för att de skulle sjunka till botten.
Likadant skulle man lägga alla sina sopor i en låda och binda fast stenar i lådan för att den lättare skulle sjunka till botten. Men där fanns ytterligare ett alternativ; att bränna upp soporna, även om det var alternativ två!!!!!
Hur eller hur där fick jag i varje fall mitt svar!!

Tyvärr lever detta tänk fortfarande kvar. Upplevde det bla i Thailand för några år sen, där man på kvällen ute på Phi Phi Island samlade upp alla sopor från gatorna. Tidigt, morgonen därpå lastade sopkillarna en longtail-båt full till bredden med sopor. Åkte så långt ut man kunde utom synhåll från turister och hivade skiten i det kristallblå havet.
Några dagar senare flöt de gamla skithushinkarna och plastmöblerna iland igen.
Smarta killar med tanke på turismen och de rena strändernas betydelse där nere.
Fast där kan man i varje fall skylla på att ingen gått speciellt många år i skolan. Samtidigt vet jag inte om Naturvårdsverkets utbildningsvideo hade gjort nån större skillnad?!

En annan intressant grej är de tekniska hjälpmedlen vi idag har tillgång till som vi inte hade på den tiden.
Jag kommer ihåg att klockan var det enda man behövde ha med sig när man var ute med kompisarna som ung grabb.
Kl 18.00 skulle man vara hemma för då stod Skogaholmslimpan och raketosten på bordet.
Idag messar du och frågar om inte ungen har tid att komma hem?!
-Nej, jag och Madde sitter hemma hos Bella och chattar, får du till svar över cyberrymden.

Likadant vilken unge vet idag vad ’Röda Vita Rosen’ är för något??
Nämner du leken "Burken" skakar de på huvudet och tittar helt oförstående på varandra?!
Snart är det väl inte ordet ”Burken” som ifrågasätts utan mer ”Leken”!!
Idag leker man inte på samma sätt. Jo, man leker framför Fifa 14 och GTA5.

Man springer inte heller över till sina kompisar och frågar om man ska "vá" utan man skickar ett snapchat-meddelande eller game:ar över nätet.

Härom veckan hittade mellantjejen ett kassetband och frågade vad det var för något?!
Jo, du förstår det här är ett ”Blandband” som mamma har spelat in musik på.
Tio i tre satt man med ett nyinköpt TDK90-band på lördag eftermiddag, fingrade nervöst på REC och play knappen och lyssnade när ens favoritlåt skulle dyka upp på Tracklistan.
Och man blev lika förbannad varje gång Kaj Kindvall gick in och började prata innan låten var slut.

Och skulle man spela in en skiva, tex Roxettes nya LP Joyride så fick hela skivan utom sista låten plats på ena sidan av bandet. Frustrationen var total när man insåg att det dessutom skulle saknas två låtar när Alphavilles senaste platta spelades in på sida två.

Ja allt var inte bättre förr….vi hade bara lite olika problemställningar och bekymmer:)

Men ett bekymmer som består är en snusares svårighet att sluta.
Jag kan inte dra mig till minnes att farsan ens försökte?!?

Vem vet, kanske hade han sett Livsmedelsverkets dåtida demonstrationsvideo om snus?! ;)

Går åt skilda håll....

Kategori: Allmänt


Efter många turer har vi bestämt oss att gå skilda vägar….
Jaha för vilken gång i ordningen, tänker våra närmast anhöriga?!
Jag kan absolut förstå det, vi har nämligen velat och strulat fram å tillbaka i flera år nu.
Sist vi kom till samma beslut var i slutet av februari.
Då klarade vi att vara ifrån varandra i tre månander sen kom våren och likt blommorna vaknar till liv blomstrade återigen vår starka kärlek.
Vi har haft en helt fantastisk sommar med både upp och nergångar, det ska gudarna veta.

Men nu går det inte längre, jag mår helt enkelt inte bra i situationen och det är ju i slutändan sig själv man måste tänka på. Det kan kanske låta själviskt men jag har funderat på detta under en längre tid men inte vågat säga något. Men till slut måste man tänka till, du lever bara en gång.

Jag misstänker att många gör samma misstag; man låter tiden gå och gör inget åt situationen, dels för att du vet vad ett uppbrott innebär men även hur omgivningen ska reagera.

Men mår man inte bra måste man till slut agera, du vet innerst inne att det här inte håller längre.
Det har blivit slentrianmässigt, man känner inte det där pirret man kände i början.
Du kommer knappt ihåg hur ni träffades?!
Jo föresten, det var en kväll på krogen; någon kompis presenterade dig och jag minns att du egentligen inte var min typ men det var något hos dig som attraherade mig, efter det blev vi ett par. Vår kärlek växte fram och den blev bara starkare och starkare
Du fanns alltid vid min sida, jag älskade tryggheten du gav mig…du gjorde mig lugn helt enkelt.
Vi åkte på resor, och tilliten mellan oss var ohyggligt stark, jag skulle aldrig svika dig och likadant vaknade du alltid upp vid min sida.

Men efter ett tag blir allt slentrian och går mest på rutin.
Man mår inte bra i situationen och precis där hamnade jag för ganska länge sen.
Och om jag får fortsätta vara lite självisk så saknar jag friheten. En så enkel sak som att åka och handla mat; jag kan inte minnas när jag gjorde detta själv. Jag behöver space, att kunna få välja helt enkelt.

Nu vet jag att detta kommer bli ett helvete för oss alla inklusive vår omgivning men jag känner att detta är det bästa. Ibland önskar jag att jag hade någon att prata med, någon som kunde förstå min känsla. Inte du dock, du skulle aldrig förstå.
Visst, en nära vän gav mig tipset att försöka vara för mig själv ett tag och någon annan lite ytligare vänskap tycker jag ska gå vidare med något nytt och fräschare substitut.
Jovisst den försökte jag ju med förra gången och inte fan blev jag lyckligare för det?!
Nej det finns nog inga bra råd, tiden är nog min bäste vän just nu.

Ska jag vara ärlig vet jag inte om jag någonsin kommer att komma över dig?! Kan inte säga att jag blev kär vid första ögonkastet men Du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.......

……..mitt älskade snus!



Sprängfärdig...

Kategori: Allmänt

Jag vet inte vad det är som driver mig? Men jag tycker om att skriva av mig. Framför allt när man varit med om något dramatiskt eller tvärtom, något helt fascinerande.

Och apropå fascinerande, dråplig och samtidigt rolig händelse måste jag dela med mig av en tjugo år gammal historia.
Jag har för mig att det var ungefär samma årstid som nu. Det var kallt men ingen snö, jag hade flyttat hemifrån till min första egna lägenhet. Det var kväll, och jag var på väg hem från en ganska tung träning. Och många känner säkert igen sig;
Hur hungern kommer smygande och man kommer på den briljanta idén att handla på vägen hem. Väl ute ur affären med fyra knökfulla matkassar i händerna kommer man på att man faktiskt cyklar!!

Samtidigt händer det som inte får hända, man blir så där akut kissnödig som bara ett barn kan bli och du vill bara hem. Snabbt upp på cykeln där påsarna slår in i framhjulet för varje tramptag du tar.
Jag svänger upp på grusgården samtidigt som jag ser hur den ena plastkassens handtag ger vika efter sin dinglande hemfärd på styret. Hur räddar man en fullproppad matkasse som faller från styret ner i backen?!
Jo man sätter foten under för att minska fallhöjden något vilket resulterade i norra Europas tyngsta och hårdaste syltburk på tårna.

Efter en stunds krälande på marken efter utspridda matvaror stapplar jag upp i trapphuset samtidigt som jag lovar mig själv att nästa lägenhet absolut inte ska bli en vindsvåning och skulle den mot förmodan hamna en bit upp så ska det definitivt finnas hiss.

Hur eller hur, kissnödig så det gör ont och väl uppe i vid ytterdörren känner jag hur det nästan läcker ut i kalsongerna. För av nån konstig anledning så slappnar man av när man tror sig vara så nära målet. Men jag hade en ytterdörr att forcera innan jag var framme.
Ungefär så här kissis......å ja väskan är min älsklingsväska.
 

Jag ställer ifrån mig samtliga kassar utom den som gått sönder som jag håller lite snyggt i famnen (ungefär som de gör i amerikanska filmer när de kommer bärandes med sina bruna papp-mat-påsar utan handtag.) Jag gräver i mina trånga jeans efter nycklarna som självklart ligger i motsatt ficka för min lediga hand.

Trampandes som ett kissnödigt barn sätter jag nycklarna i dörrn samtidigt som jag hör hur hemtelefonen börjar ringa som en galning inne i lägenheten. (hemtelefon var en fast telefon som var fäst med en sladd i väggen som man hade förr i tiden)

Jag kände hur nyfikenheten kom krypande för jag hade ingen nummerpresentatör och det var inte många som ringde till mig på den tiden (det är det iofs inte nu heller) Tanken for genom huvudet, skulle jag svara i telefonen med risk för att en stor pinsam olycka skulle bli ett faktum eller springa raka vägen till toa?!
Efter lite tråcklande fick jag upp dörrhelvetet; med famnen full av matvaror snubblar jag över några gamla gympadojjor i hallen och river ner hall-lampan samtidigt som jag får fatt i den gamla bakelitluren.

Det är mamma som fullkomligt skriker i den andra änden.
-Jag har vunnit, Jonas jag har vunnit!!

Jag kniper luren mellan axeln och kinden och tar ett bättre grepp om matkassen -Va?!? Vad har du vunnit mamma?, frågar jag grimaserande och lite ihopkurad samtidigt som jag för handen ner i kalsongerna för att känna om min snygga entré hade påskyndat den förväntade olyckan?

-100.000 kronor nere på Shellmacken i Rosenkälla…jag skrapade fram en triss, fortsätter en helt hysterisk mamma.

-VA?!?! Vad fan är det du säger?!?!
Nu kände jag att det var helt okey att bara släppa på trycket och låta naturen sköta sitt. Men av nån konstig anledning känns det inte helt naturligt att en vuxen man står i hallen med öppen dörr till trapphuset och kissar ner sig samtidigt som han pratar med sin mamma.
Jag vet än idag inte hur jag lyckades hålla mig efter alla dråpligheter och intryck men jag löste det. 
Men jag minns hur jag stod där på toaletten, torkade bort mina glädjetårar och bara flinade när jag gjorde åttor av strålen i porslinsskålen. Dels av den fantastiskt lättande känslan men framför allt för mammas sköna vinst.
Hon hade verkligen vunnit 100.000 svenska riksdaler.

Vi hade väl aldrig haft det speciellt fett under uppväxten så var det nån som var värd en vinst av det slaget så var det min älskade mor. Jag minns det som igår, hur mina tårar rann ner för mina kinder när jag hörde hennes obeskrivliga lycka.
Hon om nån var värd det, efter allt slit med oss ungar, i ett förhållande som inte alltid var en dans på rosor.
Jag verkligen kände hennes enorma glädje att för en gång skull kunna köpa julklapparna hon aldrig kunnat köpa, att unna sig de där stövlarna hon aldrig haft råd med. Hon var värd varenda krona….varenda jävla en.

Men jag lovar att efter detta har säkert lika många tusenlappar lagts på nya lotter då hon fick blodad tand efter lyckoruset för tjugo år sen.

-Men mamma, hur stor är sannolikheten att du vinner igen, brukar jag fråga henne??
-Ja, köper man inga lotter så är chansen betydligt mindre, brukar jag få till svar.

Förra månaden precis innan lön var det lika barskrapat på min mammas konto som hos oss övriga dödliga. Hon hade ingen mat med sig till jobbet och inga pengar på kontot, däremot en 90 kronors vinst på en trisslott som hon tänkte lösa in på lunchrasten för att kunna kvittera ut månadens sista mosbricka på Sibylla.

Väl framme i spelbutiken säger tjejen i kassan till min helt oförstående mamma att den där stjärnan på lotten innebar dessutom att hon vunnit Alla belopp som hon skrapat fram på lotten.
Mamma gick ut från butiken med tretton sköna tusenlappar i handen.
Mosbrickan blev istället ett restaurangbesök den dagen.
Det är hon tjugo år senare värd, min älskade mor....varenda krona, varenda jävla en.

Vad har vi lärt oss av det här?? Jo, ibland är det värt att köpa sig en lott…och kissa hellre en gång för mycket.