Sprängfärdig...
Kategori: Allmänt
Jag vet inte vad det är som driver mig? Men jag tycker om att skriva av mig. Framför allt när man varit med om något dramatiskt eller tvärtom, något helt fascinerande.
Och apropå fascinerande, dråplig och samtidigt rolig händelse måste jag dela med mig av en tjugo år gammal historia.
Jag har för mig att det var ungefär samma årstid som nu. Det var kallt men ingen snö, jag hade flyttat hemifrån till min första egna lägenhet. Det var kväll, och jag var på väg hem från en ganska tung träning. Och många känner säkert igen sig;
Hur hungern kommer smygande och man kommer på den briljanta idén att handla på vägen hem. Väl ute ur affären med fyra knökfulla matkassar i händerna kommer man på att man faktiskt cyklar!!
Samtidigt händer det som inte får hända, man blir så där akut kissnödig som bara ett barn kan bli och du vill bara hem. Snabbt upp på cykeln där påsarna slår in i framhjulet för varje tramptag du tar.
Jag svänger upp på grusgården samtidigt som jag ser hur den ena plastkassens handtag ger vika efter sin dinglande hemfärd på styret. Hur räddar man en fullproppad matkasse som faller från styret ner i backen?!
Jo man sätter foten under för att minska fallhöjden något vilket resulterade i norra Europas tyngsta och hårdaste syltburk på tårna.
Efter en stunds krälande på marken efter utspridda matvaror stapplar jag upp i trapphuset samtidigt som jag lovar mig själv att nästa lägenhet absolut inte ska bli en vindsvåning och skulle den mot förmodan hamna en bit upp så ska det definitivt finnas hiss.
Hur eller hur, kissnödig så det gör ont och väl uppe i vid ytterdörren känner jag hur det nästan läcker ut i kalsongerna. För av nån konstig anledning så slappnar man av när man tror sig vara så nära målet. Men jag hade en ytterdörr att forcera innan jag var framme.
Jag ställer ifrån mig samtliga kassar utom den som gått sönder som jag håller lite snyggt i famnen (ungefär som de gör i amerikanska filmer när de kommer bärandes med sina bruna papp-mat-påsar utan handtag.) Jag gräver i mina trånga jeans efter nycklarna som självklart ligger i motsatt ficka för min lediga hand.
Trampandes som ett kissnödigt barn sätter jag nycklarna i dörrn samtidigt som jag hör hur hemtelefonen börjar ringa som en galning inne i lägenheten. (hemtelefon var en fast telefon som var fäst med en sladd i väggen som man hade förr i tiden)
Jag kände hur nyfikenheten kom krypande för jag hade ingen nummerpresentatör och det var inte många som ringde till mig på den tiden (det är det iofs inte nu heller) Tanken for genom huvudet, skulle jag svara i telefonen med risk för att en stor pinsam olycka skulle bli ett faktum eller springa raka vägen till toa?!
Efter lite tråcklande fick jag upp dörrhelvetet; med famnen full av matvaror snubblar jag över några gamla gympadojjor i hallen och river ner hall-lampan samtidigt som jag får fatt i den gamla bakelitluren.
Det är mamma som fullkomligt skriker i den andra änden.
-Jag har vunnit, Jonas jag har vunnit!!
Jag kniper luren mellan axeln och kinden och tar ett bättre grepp om matkassen -Va?!? Vad har du vunnit mamma?, frågar jag grimaserande och lite ihopkurad samtidigt som jag för handen ner i kalsongerna för att känna om min snygga entré hade påskyndat den förväntade olyckan?
-100.000 kronor nere på Shellmacken i Rosenkälla…jag skrapade fram en triss, fortsätter en helt hysterisk mamma.
-VA?!?! Vad fan är det du säger?!?!
Nu kände jag att det var helt okey att bara släppa på trycket och låta naturen sköta sitt. Men av nån konstig anledning känns det inte helt naturligt att en vuxen man står i hallen med öppen dörr till trapphuset och kissar ner sig samtidigt som han pratar med sin mamma.
Jag vet än idag inte hur jag lyckades hålla mig efter alla dråpligheter och intryck men jag löste det.
Men jag minns hur jag stod där på toaletten, torkade bort mina glädjetårar och bara flinade när jag gjorde åttor av strålen i porslinsskålen. Dels av den fantastiskt lättande känslan men framför allt för mammas sköna vinst.
Och apropå fascinerande, dråplig och samtidigt rolig händelse måste jag dela med mig av en tjugo år gammal historia.
Jag har för mig att det var ungefär samma årstid som nu. Det var kallt men ingen snö, jag hade flyttat hemifrån till min första egna lägenhet. Det var kväll, och jag var på väg hem från en ganska tung träning. Och många känner säkert igen sig;
Hur hungern kommer smygande och man kommer på den briljanta idén att handla på vägen hem. Väl ute ur affären med fyra knökfulla matkassar i händerna kommer man på att man faktiskt cyklar!!
Samtidigt händer det som inte får hända, man blir så där akut kissnödig som bara ett barn kan bli och du vill bara hem. Snabbt upp på cykeln där påsarna slår in i framhjulet för varje tramptag du tar.
Jag svänger upp på grusgården samtidigt som jag ser hur den ena plastkassens handtag ger vika efter sin dinglande hemfärd på styret. Hur räddar man en fullproppad matkasse som faller från styret ner i backen?!
Jo man sätter foten under för att minska fallhöjden något vilket resulterade i norra Europas tyngsta och hårdaste syltburk på tårna.
Efter en stunds krälande på marken efter utspridda matvaror stapplar jag upp i trapphuset samtidigt som jag lovar mig själv att nästa lägenhet absolut inte ska bli en vindsvåning och skulle den mot förmodan hamna en bit upp så ska det definitivt finnas hiss.
Hur eller hur, kissnödig så det gör ont och väl uppe i vid ytterdörren känner jag hur det nästan läcker ut i kalsongerna. För av nån konstig anledning så slappnar man av när man tror sig vara så nära målet. Men jag hade en ytterdörr att forcera innan jag var framme.
Ungefär så här kissis......å ja väskan är min älsklingsväska.
Jag ställer ifrån mig samtliga kassar utom den som gått sönder som jag håller lite snyggt i famnen (ungefär som de gör i amerikanska filmer när de kommer bärandes med sina bruna papp-mat-påsar utan handtag.) Jag gräver i mina trånga jeans efter nycklarna som självklart ligger i motsatt ficka för min lediga hand.
Trampandes som ett kissnödigt barn sätter jag nycklarna i dörrn samtidigt som jag hör hur hemtelefonen börjar ringa som en galning inne i lägenheten. (hemtelefon var en fast telefon som var fäst med en sladd i väggen som man hade förr i tiden)
Jag kände hur nyfikenheten kom krypande för jag hade ingen nummerpresentatör och det var inte många som ringde till mig på den tiden (det är det iofs inte nu heller) Tanken for genom huvudet, skulle jag svara i telefonen med risk för att en stor pinsam olycka skulle bli ett faktum eller springa raka vägen till toa?!
Efter lite tråcklande fick jag upp dörrhelvetet; med famnen full av matvaror snubblar jag över några gamla gympadojjor i hallen och river ner hall-lampan samtidigt som jag får fatt i den gamla bakelitluren.
Det är mamma som fullkomligt skriker i den andra änden.
-Jag har vunnit, Jonas jag har vunnit!!
Jag kniper luren mellan axeln och kinden och tar ett bättre grepp om matkassen -Va?!? Vad har du vunnit mamma?, frågar jag grimaserande och lite ihopkurad samtidigt som jag för handen ner i kalsongerna för att känna om min snygga entré hade påskyndat den förväntade olyckan?
-100.000 kronor nere på Shellmacken i Rosenkälla…jag skrapade fram en triss, fortsätter en helt hysterisk mamma.
-VA?!?! Vad fan är det du säger?!?!
Nu kände jag att det var helt okey att bara släppa på trycket och låta naturen sköta sitt. Men av nån konstig anledning känns det inte helt naturligt att en vuxen man står i hallen med öppen dörr till trapphuset och kissar ner sig samtidigt som han pratar med sin mamma.
Jag vet än idag inte hur jag lyckades hålla mig efter alla dråpligheter och intryck men jag löste det.
Men jag minns hur jag stod där på toaletten, torkade bort mina glädjetårar och bara flinade när jag gjorde åttor av strålen i porslinsskålen. Dels av den fantastiskt lättande känslan men framför allt för mammas sköna vinst.
Hon hade verkligen vunnit 100.000 svenska riksdaler.
Vi hade väl aldrig haft det speciellt fett under uppväxten så var det nån som var värd en vinst av det slaget så var det min älskade mor. Jag minns det som igår, hur mina tårar rann ner för mina kinder när jag hörde hennes obeskrivliga lycka.
Hon om nån var värd det, efter allt slit med oss ungar, i ett förhållande som inte alltid var en dans på rosor.
Jag verkligen kände hennes enorma glädje att för en gång skull kunna köpa julklapparna hon aldrig kunnat köpa, att unna sig de där stövlarna hon aldrig haft råd med. Hon var värd varenda krona….varenda jävla en.
Men jag lovar att efter detta har säkert lika många tusenlappar lagts på nya lotter då hon fick blodad tand efter lyckoruset för tjugo år sen.
-Men mamma, hur stor är sannolikheten att du vinner igen, brukar jag fråga henne??
-Ja, köper man inga lotter så är chansen betydligt mindre, brukar jag få till svar.
Förra månaden precis innan lön var det lika barskrapat på min mammas konto som hos oss övriga dödliga. Hon hade ingen mat med sig till jobbet och inga pengar på kontot, däremot en 90 kronors vinst på en trisslott som hon tänkte lösa in på lunchrasten för att kunna kvittera ut månadens sista mosbricka på Sibylla.
Väl framme i spelbutiken säger tjejen i kassan till min helt oförstående mamma att den där stjärnan på lotten innebar dessutom att hon vunnit Alla belopp som hon skrapat fram på lotten.
Mamma gick ut från butiken med tretton sköna tusenlappar i handen.
Vi hade väl aldrig haft det speciellt fett under uppväxten så var det nån som var värd en vinst av det slaget så var det min älskade mor. Jag minns det som igår, hur mina tårar rann ner för mina kinder när jag hörde hennes obeskrivliga lycka.
Hon om nån var värd det, efter allt slit med oss ungar, i ett förhållande som inte alltid var en dans på rosor.
Jag verkligen kände hennes enorma glädje att för en gång skull kunna köpa julklapparna hon aldrig kunnat köpa, att unna sig de där stövlarna hon aldrig haft råd med. Hon var värd varenda krona….varenda jävla en.
Men jag lovar att efter detta har säkert lika många tusenlappar lagts på nya lotter då hon fick blodad tand efter lyckoruset för tjugo år sen.
-Men mamma, hur stor är sannolikheten att du vinner igen, brukar jag fråga henne??
-Ja, köper man inga lotter så är chansen betydligt mindre, brukar jag få till svar.
Förra månaden precis innan lön var det lika barskrapat på min mammas konto som hos oss övriga dödliga. Hon hade ingen mat med sig till jobbet och inga pengar på kontot, däremot en 90 kronors vinst på en trisslott som hon tänkte lösa in på lunchrasten för att kunna kvittera ut månadens sista mosbricka på Sibylla.
Väl framme i spelbutiken säger tjejen i kassan till min helt oförstående mamma att den där stjärnan på lotten innebar dessutom att hon vunnit Alla belopp som hon skrapat fram på lotten.
Mamma gick ut från butiken med tretton sköna tusenlappar i handen.
Mosbrickan blev istället ett restaurangbesök den dagen.
Det är hon tjugo år senare värd, min älskade mor....varenda krona, varenda jävla en.
Vad har vi lärt oss av det här?? Jo, ibland är det värt att köpa sig en lott…och kissa hellre en gång för mycket.
Det är hon tjugo år senare värd, min älskade mor....varenda krona, varenda jävla en.
Vad har vi lärt oss av det här?? Jo, ibland är det värt att köpa sig en lott…och kissa hellre en gång för mycket.
