blandberg.blogg.se

Jaha, nu var det alldeles för länge sen jag fick för mig att skriva..

Jag har väl inget speciellt att skylla på mer än att jag har haft fullt skägg att hitta lösning på vårt problem ute vid Roxen. Det har varit några turer till kommunen för att få information kring vatten & avlopp samt bygglov. Mycket regler och olika administrativa avgifter, det var väl saker jag hade räknat med eftersom inget kommunalt vatten är planerat där ute. Men att det tex ska kosta femton tusen kronor för att få en nybyggnadskarta uppritad, ytterligare åtta tusen för strandskyddsdispens för att bygga på sin egen tomt och dessutom på en plats där det tidigare huset stod?!?! Plus en massa andra helt sjukt onödigt höga avgifter, man blir ju helt matt?!

Nu vet jag i varje fall hur kommunpamparnas fantasilöner finansieras. Det är ju helt sinnessjukt att man ska betala nära hundra tusen kronor i ”kommunala avgifter” innan man ens får sätta spaden i backen på sin egen tomt.

Det är verkligen helt sanslösa pengar, jag förstår att folk drar sig för att bygga nytt.

Men va fan, det är väl bara att gå ”all in” alternativet är att helt lägga ner.
Det är väl ungefär som i en kärleksrelation det finns inget mittemellan….hehe det var väl en snygg övergång;)

Ja det är något jag faktiskt har lärt mig under resans gång. Jag har nog tidigare levt lite mittemellan ända till nu på senare år, framför allt efter jag träffade Petra där jag till slut förstod att jag måste ta riktiga beslut här i livet.

Så, varför har jag alltid varit sån, varför har jag aldrig kunnat gå ”all in”? Tittar jag tillbaka i mina relationer så har detta genomsyrat varje förhållande. Jag har alltid försvarat det med att det fanns saker som inte stämde. Men i själva verket har jag nog safe:at.
Och det handlar nog inte bara om mina tidigare relationer utan mer generellt, ja även i arbetslivet.

Varför har jag tex haft samma arbetsgivare sen jag tog examen?
Jaha nu lägger Petra sig i när jag läser högt för henne….hon vill att jag ska räkna efter….1996-97-98….jaja det är 18-19 år snart….så ja?!.....Petra skakar på huvudet.

Till saken hör att Petra och många i min omgivning tycker min person, mina kunskaper och erfarenheter är alldeles bortkastade på den tjänst jag idag besitter men tj-aa vad ska jag säga?? Är det samma sak här? Safe:at även här?? Nej det ska jag nog inte säga….

Jag hoppade faktiskt som 26-åring ganska snart på avdelningschefsjobbet. Efter några år tog jag ledigt nästan ett år för att resa jorden runt och jag var även tjänstledigt nästan lika länge för att driva eget i skönhetsbranschen.

Så nej, här har jag inte safe:at. Tvärtom jag har gått ”all in” på det jag i arbetslivet trott på.
Anledningen att jag har samma arbetsgivare är nog att jag fått chansen att göra så många olika saker, jag har liksom bytt jobb massor av gånger hos samma arbetsgivare och sen ska vi inte glömma att jag trivs fantastiskt bra med mina kollegor.

Nej, det har nog varit mer i mina förhållanden som jag safe:at, det är nog också en av anledningarna till att jag själv inte har några egna barn…men det löste sig ju oxå, då de gick att få på köpet:)

Men VARFÖR har jag safe:at?? Jag har nog aldrig tänkt tanken förrän min hobbypsykolog och tillika sambo ställde mig mot väggen med frågan. Måste erkänna att jag fick mig en tankeställare; Ja, vad kan det bero på?
Jag är själv skilsmässobarn med allt vad detta innebär. Ville jag inte utsätta mina egna barn för något liknande och försökte av samma anledning hitta det perfekta förhållande som vi alla över trettio vet inte finns??
Eller handlar det om min brist på fadergestalt när jag växte upp?? Osäkerheten hur man agerar som pappa?
Eller kanske präglar det min egen uppväxt att aldrig behövt välja själv? Riktigt så ser inte världen ut vá, du måste ta beslut där ute!!

Jag fick alltså aldrig fram något slutgiltigt svar på psykologens fråga. Jag hade många tankar och förklaringar men ingen jag kläckte ur mig även om vi faktiskt pratar om det mesta. Jag insåg helt enkelt att ingen av mina teorier var speciellt bra.

Nu kommer hon iofs läsa detta och känner jag henne rätt kommer hon ta upp diskussionen i en ny runda och då måste jag vara mer förberedd. Men jag tror mitt svar blir att jag egentligen inte behöver titta i backspegeln i detta fall.
Det räcker med vetskapen hur jag varit, mina brister och att jag faktiskt inte safe:ar längre. Det borde väl hon om nån veta…

Men hon är så djävla nyfiken och vill ha svar på allt så jag är alltid beredd på nästa fråga…och lite därför jag älskar henne som jag gör.
Jaha, nu såg hon hur jag flinar samtidigt som skriver och är här och rycker i datorn och vill läsa igen….........

Hon vill att jag ska skriva att mina teorier hade hon redan listat ut för länge sen!!
Jaha hon är inte bara hobbypsykolog utan har även ett förlutet som mindreader på SÄPO.

Jag föser undan henne med potatisgratängkommentaren; NU ÄR DET HÄR MIN BLOGG, SOM JAG GÖR PÅ MITT SÄTT, SKA VI SÄGA SÅ!!!!