blandberg.blogg.se

Välkommen till Familjen Blandberg!!! Här kommer du att läsa om livet som det verkligen ser ut. Inte den förskönade vardagen eller kryddade solskenshistorier ala de Facebook. Nej, endast den sanna och krassa verkligheten, lika skön och vacker som den kan vara, men även den ibland grymma och brutala verkligheten kommer att skildras. Men det är just detta som utvecklar oss människor. Hur du tacklar dina situationer och intryck, det är just det som gör dig till den du är och kommer att bli.

Tredje sidan på myntet...

Kategori: Allmänt

…..finns den??!
Ja den lilla högkanten som man knappt tänker på men som ändå finns där. Vi har redan betat av både fram och baksida men där finns även en tredje sida, en liten millimeterkant som nu ifrågasätter hur man i hela friden kan skriva så ”uthängande” om något så privat som jag faktiskt gör? Hur fan kan man lämna ut sig själv och sin familj på detta sätt?? Ja svaret på det stavas nog utveckling, bearbetning och framför allt trygghet inom familjen.

För 4-5 år sen hade jag aldrig kommit på tanken att skriva om mina tankar, mina upplevelser i livet. Jag var en trasig själ som gärna gömde mig bakom en fasad av tuffa frisyrer och cool attityd. Hade jag varit "Facebooknörd" hade jag säkert istället frontat med en massa patetiska selfies. Hur glad jag var för det fina vädret samtidig som jag fotar mina solariebrända magmuskler och vidare berättar hur fantastiskt underbar min i själva verket helvetiskt regniga semestervecka hade varit.
Hade jag varit tjej hade jag fotat mina brunbrända bröst med kommentaren ”jag älskar solen”.

Men de senaste årens resa tillsammans med Petra har gjort mig till en tryggare människa, en tryggare själ som faktiskt står för mina misstag och livsöden. Ja men din familj då, tänker någon?!
Ja det är just det som är intressant; utan den här familjen skulle jag aldrig varit där jag är idag.
Jag har utvecklats precis på samma sätt som min familj. Inget jag skriver i denna blogg är något nytt för oss, det är verkligheten och vi lever i den, vi lär oss, utvecklas och blir tryggare för varje dag. Och det är ju det som är så förbannat kul och lite meningen med livet…att utvecklas till en bättre människa. Och resultatet av detta är bland annat denna utlämnande blogg. Att kunna utrycka det man känner och upplever och inte sopa det under mattan.

Jag har nu förstått att detta inte hör till vanligheten, att lämna ut sig så totalt. Det är nog en stor anledning att många uppskattar det jag skriver. Jag säger inte att just Du gör det, men många lever nog i en ”lögn” eller ska vi kalla det en förskönad Facebookvärld. Jag vet vad jag pratar om för jag är själv ett levande exempel på detta. Man tar helt enkelt inte upp saker till ytan, man vet inte hur man gör, man vågar inte, vad ska folk säga?!
Har man det skit i förhållandet så lägger man ut hjärtan och skriver hur fantastiskt livet är men hemma pratar man inte ens med varann.
Har nån alkoholproblem så får det under inga omständigheter komma upp till ytan. Det är bättre att tysta ner och låtsas som det regnar tills någon fullständigt bryter igenom. Är någon mobbad i familjen eller till och med blir fysiskt misshandland så är det ju bättre att hålla tyst annars kan ju hela fasaden av den ”lyckliga familjen” rasa. Tar ungarna sin första fylla, eller snattar kläder på lunchrasten så får det absolut inte komma ut. Nej, prata inte om det för då finns det inte!!
Hur fan ska de då lära sig??

Lätt för dig att säga, du har ju inga biologiska barn…….du vet fan inte hur det är?!?
Men tro mig; Jag skäms lika mycket om ”mina ungar” inte sköter sig och lika stolt är jag när någon berömmer deras fantastisk fina personligheter. Så nej det handlar inte om mina barn eller andras ungar.
I min värld handlar det om tryggheten i varje människas individ och därigenom även i familjen. Tryggheten kommer tillsammans med uppriktigheten att kunna fronta den sanna och krassa verkligheten. Mörkar du den, mörkar du även tryggheten och tilliten.
Det har i varje fall jag och ungarna lärt oss av den bästa, vi behöver aldrig undra eller tveka.
Det kan även stavas 'trygghet' och är också den stora anledningen till att jag kan skriva det jag gör.

 
 

Det finns alltid två sidor på ett mynt...

Kategori: Allmänt

"Vi startar en blogg, vi delar med oss av alla känslor om stugan och branden!
Frågan är vad vi kan skriva om mer...sen...Ja kanske om allt vi hunnit vara med om under dessa snart 6 år...!?
Frågan är hur intressant det kan vara, det är ju bara om oss..."

Jag läser dessa inlägg i bloggen, tårarna rinner, skrattet bubblar och i bland fastnar det liksom i halsen. Visst, jag är partisk, det är ju faktiskt till mångt och mycket mig det handlar om. Det är just det, jag kommer på mig själv...det är verkligen mig det handlar om. Alla dessa tankar, känslor och ord som är så perfekt formulerade, dom är verkligen till mig!
Jag snabbspolar mitt liv i repris och orden som min vän Linda skrev i ett inlägg gör sig påminda "Jag skulle vilja ha lite av det du har."

Tro mig, för 5 år sedan trodde jag inte jag skulle överleva. INGEN hade velat byta liv eller ens ha en bråkdel av mitt liv!
Idag vill jag inte byta ut en minut!
Jag är så tacksam för allt jag får uppleva, tacksam att jag fortsatte slita som ett djur för att nå dit jag, vi är idag.
Jag har tack vare en annan människas ögon öppnat mina egna, jag har gjort jobbet själv. Tyvärr finns det ju inga genvägar, bara va i skiten och lita på att det till slut blir bra. Jag hade "sprungit" i hela mitt liv och jagat känslan, den rätta känslan. Försökt "hoppa över" andra känslor för att slippa känna just "känslor". Går det att förstå?

En dag stod han där, i sina fotbollsstrumpor uppdragna liiiite för långt och håret coolt spretigt med slingor, My God! Han hade tillråga på allt brun utan sol i ansiktet, som senare visade sig vara en produkt som ingick i sortimentet i hans företag. Inte riktigt min typ, mer brattyp fick man nog leta efter.
Brat beskrivs också på svenska enligt Wikipedia "en betäckning på ungdomar och vuxna personer från överklassen med en utmärkande kläd- och livsstil och attityd. Personerna sägs sakna egen inkomst och leva på sina välbärgade föräldrar."
Där stod han! Ja han kanske var lite för gammal för att bli försörjd av sina föräldrar men annars... Det visade sig långt senare att så inte var fallet, snarare tvärtom. Det var HAN som andra ringde till när de behövde något, vad som och när som och han kom direkt!!
Det var i början på vår resa då Jonas hade 1 familj och den familjen bodde Nyköping. Jag och barnen tillhörde inte den.

Tillbaka till fotbollsstrumporna...sa jag föresten att han såg åldersmässigt ut att vara en kvart över 25 dessutom?
Samtidigt var det någonting med hans sätt att röra sig, hans hållning och något tillbakadragna framtoning. I kombination med självsäkerhet och pondus. Vem var han?
Jo just det, en singelkille på 35 år från Nyköping, utan barn, jag skulle ljuga om jag sa att han inte väckte min nyfikenhet!
Han var verkligen inte min typ, alldeles för frän och förmodligen fanns det redan en liten och vacker tjej i hans liv som dessutom antagligen var mycket yngre än mig också. Att hon skulle ha tre barn i bagaget haha, det fanns ju inte på världskartan. Alternativet var att han inte bara hade en tjej utan flera på gång när det passade.
Min sanning stämde inte helt med verkligheten men tankarna fanns kvar där…

En rätt trasig själ skulle möte sin like. Jag tänkte att ingenting av det som varit kan någonsin bli värre, det blev det.
Jag blev mamma när jag var 22 år och var van vid att ta ansvar för en annan människa och att ge avkall på att alltid kunna göra det man själv vill, jag hade lärt mig att hitta en kombination.
Jag sprang nu in i en bergvägg, Jonas. Han gjorde som han ville punkt. Det väcktes en frustration i mig som sakta men säkert växte till total ohälsa. Jag tappade helt och hållet det som en gång var jag och det jag trodde på.
Våra personligheter krockade gång, på gång, på gång. Vi eller rättare sagt jag pratade, satte ord på känslor, förklarade igen å igen hur jag kände. Jag försökte få svar för att få något som helst lugn.
Jag är uppfostrad att konflikter är till för att lösas, man står kvar, Jonas i sin tur är lärd att – springa – och han sprang, jädrar det brann nog i trapphuset när han la benen på ryggen.

Sakta men säkert satt han kvar, ja fysiskt i alla fall. Med tiden började vi diskutera. Vi försökte få varandra att tycka likadant, hur vi tyckte att det gick? Inte alls!
Jag var ju van vid att uttrycka mig och tycka och tänka väldigt mycket, jag var också väldigt stark i just det.
Jonas hade aldrig behövt jämka särskilt mycket, det fanns det andra som gjorde åt honom och han fick nog oftast som han ville.
Jag kan säga att kollisionen var total!
Utan överdrift höll vi på så de första 4 åren, minst. Tills en dag då vi hittade nyckeln, ”kan vi inte bara vara överens om att vi inte tycker lika dant!?”
Vi har tränat och vi tränar fortfarande, ibland är det lätt att falla in i en igenkännande känsla. Vi kommer nog alltid att prata olika språk, ha olika sätt att uttrycka oss på. Vi är ju två helt olika men ändå väldigt lika personer.

I allt detta lärde sig Jonas även att säga nej till sin omgivning. Han stod upp för sig själv, han hade en egen familj nu, mig och barnen. De människor han till slut valde att ha i sitt liv med allt vad det innebär i med och motgång.

Den Jonas jag träffade för snart 6 år sedan är en person som har vuxit från en ganska liten kille i mina ögon, med slingor i håret, till en människa med egna tankar, egna känslor och en självrespekt som saknades hos oss båda. Bara sättet han uttrycker sig i det han idag skriver…
”Han tar ingen skit, som Grynet säger” men han stannar kvar och doften av brandrök från dom snabba fötterna i trapphuset är ett minne blott.
Kruxet i relationer överlag är kanske att det inte alltid faller sig så att båda parter befinner sig i samma känsla, utvecklas och möts på samma ställe samtidigt.
Det blir som en enda lång dragkamp, tills man hittar balansen och låter den andra personen få den tid den behöver. Att kunna ställa sig utanför sig själv och förstå den andre. Tror det kallas empati;). Där är vi idag.

Den ”coola killen” och ”tjejen som är van vid att få den hon vill” fick sitt livs utmaning i varann.
Våra egna sanningar sammanflätades till den riktiga sanningen, verkligheten. Vår verklighet.

Jonas, tack för allt jag får uppleva tillsammans med dig.
Du är min pusselbit i livet.

Nästan allt

Kategori: Allmänt

Ja nästan allt….för här började nästa kapitel. Att komma från olika förutsättningar, olika uppfostran och olika sätt att se på saker och ting. Och utifrån detta leva under samma tak, det var som upplagt för en krock.

Nu hade vi liksom klarat av vad vi kände för varandra och det kunde ingen av oss tveka på efter allt vi gått igenom. Nu var det vi två mot världen!!

 

Och det var mycket av den anledningen som jag sakta men säkert började känna en ny frustration i tillvaron.
När jag älskar någon blir jag nästan lite larvigt omsorgsfull. Som exempel pratade jag vid något tillfälle med min gymnasiekärlek som fortfarande är min vän. Hur hon efter sex års förhållande tillsammans med mig i sitt nya förhållande helt plötsligt var tvungen att bära matkassarna upp till lägenheten och likadant tanka bilen själv….det var helt nytt för henne.

Herredjävlar tänkte jag…för mig var det en självklarhet att jag skulle underlätta för min älskade…eller rättare sagt det var så jag generellt fungerade men det var tydligen inte samma självklarhet hos alla?!
Min uppfattning bar jag ändå med mig även till min nya familj, att man hjälps åt, att man faktiskt kan göra något för en annan och är trevlig mot varandra. Men den totala avsaknaden av detta i denna familj skrämde mig rejält.

Jag kunde bara beskåda spektaklet, hur det såg ut som en svinstia efter att någon av ungarna hade duschat, vatten långt ut till tröskeln, blöta handdukar på golvet, trosor/kalsonger och kläder utspridda i hela badrummet. Petra svabbade upp, hängde handdukar på tork och tvättade kläder.

På morgonen stod frukosten serverad till samtliga ungar och hade det inte varit för Petras perfektionism hade både frukost, glas och tallrikar stått kvar tills rent porslin var en bristvara i köksskåpen. Och när man kom hem bokstavligen sparkade man av sig skitiga stövlar, slängde jackan och väskan på golvet, satte sig i soffan och frågade när och vad vi skulle äta.

Absolut, detta är mycket av ens vardag som förälder men när attityden till sin älskade mamma är helt djävla uppåt väggarna strider det helt mot mina principer.

 

En attityd som jag absolut inte sett mot vare sig mig eller andra vuxna. Då var de som vilka mest underbara barn som helst, väluppfostrade, försiktiga och ödmjuka.
Jag funderade länge och väl hur jag skulle lägga fram detta för Petra. För även om jag inte själv har några biologiska barn visste jag att ens barn är ens allt, som respektive har du inte en chans, fan ta den som kommer och klankar ner på dina älsklingar.

Ungarna sa det inte uttryckligen men hade lika gärna kunnat säga; ’Morsan jag skiter fullständigt i vad du säger för du är inte värd vatten’, för det var exakt hur man agerade.
Att se den man älskar, varannan vecka bli behandlad på detta sätt var för mig olidligt.

En dag tog jag mig mod och berättade för Petra att i min mening tyckte jag ungarna fullkomligt saknade respekt för henne, både som person och som mamma. Svaret blev ungefär som jag förväntade mig.
Jag skulle inte komma och tycka och tänka; ’Du har inga egna barn så du vet fan inte hur det är!!’

Nej det var iofs sant men skiten gick ju även ut över mig och Petra fick det nu dubbelt upp.
För jag började nämligen tappade sugen, varför skulle jag städa en fullkomligt nerskitad lägenhet när respekten att ta av sig skorna inte fanns? Varför skulle jag grovrengöra badrummet när ingen annan gjorde rent efter sig? Eller laga mat till någon som inte ens kunde vara trevlig eller visa respekt mot sin mamma som älskade sina barn över allt annat?!

Nu tänker någon 'Ja men du sätter ju inte barn till världen för att de ska behaga dig!' Nej men nån form av respekt och ödmjuk återkoppling kan man ju begära.

Frustrationen var total, vad skulle jag göra?? Skulle jag efter Petras helt nonchalerade uppmaningar att diska tallriken efter sig eller gå och borsta tänderna höja rösten med samma uppmaning?! Den var redan testad och ungarna stod redo som en scout med borsten i näven, men vad blev det då för tyngd och respekt i Petras ord? Hela konceptet föll ju pladask.

Allt tog emot när det kom till ungarna; det blev inget kul med vare sig läxläsning, laga mat eller fixa med datorer och tv-spel. Varför ska jag ge när jag ser den fruktansvärda attityden mot min älskade Petra?! Och jag kunde inte förstå att Petra inte kände samma sak?! Men återigen det är väl skillnad som biologisk mamma?!

 

Efter ett oändligt antal toalettbesök för att gå undan och bita mig i läppen, skrika högt inombords och räkna till tio så gjorde jag efter ytterligare några månader ett nytt försök att ta upp detta med Petra. Hon hade förmodligen tänkt igenom det vi tidigare diskuterat för helt plötsligt var hon mer förstående och lyssnade på vad jag hade att säga. Med tårar i ögonen var hennes försvar dåligt samvete för att det blivit som det blivit, att barnen inte skulle behöva lida för att de inte hade mamma och pappa under samma tak.

’Du, lider gör de verkligen inte i på det här hotellet’, blev mitt spontana svar.

Min hobby-psykolog-slutsats var att hon kände sig underlägsen barnens pappor som av samma dåliga samvete rent ekonomiskt gav ungarna allt de pekade på. Petra har inte de ekonomiska resurserna utan tävlade mot fäderna genom att serva ungarna för att de skulle trivas hemma hos henne.

Fy fan snacka om ohållbar situation, ungarna utnyttjade situationen till max, frustrationen var överväldig; Ungarna kommer ju bli odrägliga!! eller kommer att bli?? Det var ju redan den krassa verkligheten; Man låser inte sin cykel, slarvar bort nycklar och använder sin nya Iphone som studsboll för allt detta får man direkt nytt av pappa. Ordet ansvar finns inte i vokabuläret.
Och hemma hos mamma använder man mamma som en djävla dörrmatta. Där saknades istället sympati, hjälpsamhet, ödmjukhet och respekt.

 

Och i min värld värst av allt, var kom den här djävla attityden ifrån?!
Svaret på den frågan behöver man inte vara raketforskare för att lista ut då sättet och attityden hos barnen skiljde sig sinsemellan.

Petra som var den som lämnat de tidigare förhållandena har av ren bitterhet inte stått speciellt högt i kurs hos vissa och en snabb överblick av situationen behöver man inte några större studieskulder för att lista ut var man varannan vecka inte direkt höjer henne till skyarna.
Där är det inte många fördelaktiga tongångar som cirkulerat genom ungarnas trumhinna. Snarare tvärtom ’Du är precis som din djävla morsa’, vilket också bekräftades av ungarna när det väl kom på tal.

Nu började vi helt plötsligt komma nånstans i utvecklingen.

Frågan blev ju plötsligt; Var ligger egentligen problemet? Är detta ungarnas fel?!?
Har man fått detta inpräntat direkt eller indirekt i hela sin uppväxt så är det ju till slut så man ser på sin mamma vare sig man vill eller inte. Det behövde inte vara något direkt uttalat utan bara känslan och attityden när mamma kommer på tal. Att tex håna och skratta åt de mindre dyra julklapparna som mamma köpt.

Allt detta hade väl nånstans Petra i sin ledsamhet och frustration också förstått men vad skulle hon göra?! Förskjuta sina barn bara för att de inte fått hela den sanna historien förklarat för sig?!
Skulle hon från början berättat för barnen hur det egentligen såg ut?
Ja hade det nog varit annat ljud i skällan!!!!
Men att sjunka till samma låga pajkastarnivå skulle hon aldrig göra, hon älskar ju sina barn.

Hon insåg nånstans att hon istället får leva med att utvecklingen varannan vecka stannar på ”apstadiet” och hon får helt enkelt fortsätta plocka handdukar och bli förödmjukad med kyliga kommentarer.
Tills dagen kom och jag fick se eländet.!!!

He-man kom flygande med sin mantel från planeten Krypton;)
Nejvars men jag såg ändå saker och ting från en utomståendes perspektiv.

Jag tröstade Petra att karman kommer likt en bumerang tillbaka, garanterat.
Jag var ju själv ett levande exempel efter att ha fått den i bakhuvudet några gånger.

’Har ungarna fått någon form av känslomässig uppfostran så är det av dig’. Faktum kvarstår, vem är det som de vänder sig till när kompisarna är elaka eller när tonårshormonerna är i gungning?
Ja då spelar inga dyra julklappar, Ipads eller nya telefoner någon roll, då är det din roll som människa, din roll som mamma, din unika förmåga att nå och prata med dina barn, det är det som kommer ha något värde.
Den förmågan är något du aldrig kommer bli fråntagen. Det kommer du ha sååå många gånger igen, allt annat är bara materiella ting.

Från denna dag började sakta men säkert en ny era eller rättare sagt en ny utveckling framför allt i Petras person ta form. Jag kände helt plötsligt en starkare känsla i henne, hon tog inte vilken skit som helst.
Samtidigt är ett livslångt mönster svårt att ändra så jag säger inte att det är lätt.
Eller för att göra det hela lite mer bildligt; när största grabben en dag säger det var mycket bättre förr när Jonas inte bodde här…för då var mackorna alltid bredda!!

Även om det var sagt med ironi så är det så fantastiskt bildligt hur verkligheten tyvärr fortfarande ser ut. Me, myself and I, det kanske är dagens ungdom i ett nötskal men jag har ALDRIG accepterat den attityden och det är vår familjs största utmaning idag.

Som exempel har jag inte en enda gång på snart sex intensiva år sett någon av ungarna frivilligt tömma sopkorgen i köket. På sin höjd när man pekat på den redan hopknutna påsen vid ytterdörren och förklarat att den inte vandrar iväg av sig själv, och påpekar att sopcontainern faktiskt ligger på samma väg som till skolan.

En frivillig spontan disk av någon annans tallrik har heller aldrig förekommit; ’Men vadå? det där är ju inte mitt! Me, myself and I.
Eller att överraska mamma med ett nystädat hem eller nytvättad bil?! Det finnas inte på kartan. Jag kommer själv aldrig glömma min mammas fantastiska glädje när jag som 10-åring klippte gräsmattan för första gången, det var värt vartenda avklippt grässtrå att se hennes tacksamhet.
Men att ens sopa av eller rensa bort ogräs på vår lilla mini-altan!! DET FINNS INTE, varför ska jag?!

 

Om det är för sent, om vi någonsin kommer att uppleva detta? Det vet jag inte men en sak är säker; En djävla attityd mot sin mamma kommer man ingenstans med längre. Tvärtom, det kommer bara vändas emot. Vaddå hjälp med datorn? Äta något gott på fredag? Nej skulle inte tro det.

Välkommen till verkligheten…What goes around comes around.
Hade det bara varit jag hade jag gått ännu längre…Mat? Vaddå mat? Jag har redan ätit min mat!!

 

Nu kan det låta som barnen är en riktig börda i tillvaron men så är definitivt inte fallet. Det är tre fantastiska barn som ger tillbaka väldigt mycket på andra sätt annars skulle jag aldrig se fram emot mammaveckorna som jag faktiskt gör. Men att inte respektera sin fantastiska mamma utan anledning, det är något jag aldrig kommer acceptera, då kan de inte räkna med mig på sin resa.

 

Men att se den nya känslan i Petra är en fröjd och detta tog inte bara form i barnuppfostran.
Nej det fanns fler som fick uppleva den ”nya” mer avslappnade och trygga Petra, inklusive jag själv.

Jag hade iofs behövt detta för flera år sen när min omogna personlighet velade som allra mest.
Liksom många andra tog jag henne för givet, hennes närvaro, hennes snällhet, hon fanns ju där hela tiden, no matter what. Jag visste var jag hade henne helt enkelt!!
Men inte nu längre, jag vet inte längre, jag tar henne inte för given, Hon landade i en känsla där hon inte behöver människor som tar hennes energi….det spelar ingen roll om det är blod eller vatten.
Hon är lugn, hon är trygg och hon är lycklig.

 

Det tog sin tid och ovan beskrivet är endast en av dropparna som fick bägaren att rinna över.
Vid 40-års ålder landade hon i en känsla av egenvärde och stolthet för den fantastiska människa hon är, hon kräver att bli behandlad med respekt, den respekt som hon faktiskt är värd.

Hon lärde även mig att se vad som är viktigt här i livet, varför ödsla tid på fel människor när livet är så kort?! Vi lär oss varje dag av nya situationer och unika människor. Petra är en av dem och det är därför jag älskar henne som jag gör.