blandberg.blogg.se

Strax efter 14.00 onsdag 1/10 precis när jag ska ta en fika på jobbet ringer telefonen;

-Är detta Jonas Stenberg, ägare till fritidshus Mörby 212 ute i Östra Harg?

-Ehh ja?!?

-Okey det är från räddningscentralen i Lambohov, jag måste tyvärr meddela dig att du inte längre har någon stuga.

Jag fick inte fram ett ljud och min första tanke var, det är nån som skämtar!!!

Men efter en snabb blick på telefonnumret, samtidigt som tjejen fortsätter: 'den har brunnit ner till grunden, vi är där ute med en bil men den gick tyvärr inte att rädda, så stammade jag fram;

-Brinner det fortfarande, jag menar har ni släckt?? och tänkte närmast på våra grannar.

Jag har så här i efterhand funderat varför hon sa det på det sättet, kunde hon inte varit lite mer ödmjuk och lindat in denna katastrofala information? Men detta var nog inte hennes första liknande samtal och likväl som när en närmast anhörig hastigt går bort måste man nog vara rätt bestämd och uttrycka sig så den drabbade verkligen förstår. För det kändes verkligen som någon nära lämnat mig.

Till saken hör att vi i juni i år, efter en längre längtan och sökande, hittade vårt drömställe strax utanför Linköping. En sjötomt som både jag och min sambo Petra blev fullständigt förälskade i. En oas som vi inte i vår vildaste fantasi trodde fanns så nära. Jag hade länge tittat efter ett sommarställe i trakten av Katrineholm, där min pappa och delvis jag har vuxit upp vid sjön Viren. Ett riktigt litet smultronställe som min farfar investerade på 40-talet

Efter mycket letande så hittade vi ett ställe mellan Katrineholm och Vingåker. Jag tyckte dock prislappen var lite väl tilltagen så jag tog en sväng på Hemnet för att jämföra priserna i vår region. Och helt plötsligt; där var den:

En liknande storlek på tomt, liknande läge, liknande utgångspris men istället för 1.5 timmars bilväg så var man ute på 15 minuter. Jag ringde mäklaren och budgivningen var redan igång.

Herrejösses nu var det snabba puckar, jag kom överens med mäklaren att själv åka ut på lunchen för att kika på stället och återkomma.

40 minuter senare ringde jag till Petra;
-Jag tror jag har lagt ett bud på en sommarstuga.

Ja, man kanske inte gör så men jag blev kär och då gör man saker man kanske inte borde (jag borde självklart ha pratat med Petra först)

Sagt och gjort åkte vi tillsammans ut på kvällen och Petras tindrande ögon och spontana kommentar;
'Jag förstår att du la ett bud', blev mitt kvitto att jag hade gjort rätt.

Vi gick där och inspekterade ”ägorna”, ja det kändes redan som vi flyttat dit.

Det var en ljuvlig vårkväll och fåglarna kvittrade. Det stod även en röd stuga på tomten, i vilken vi inte kom in i då alla visningar var förbi och ägarna var nästan aldrig där. Vi kikade in genom de spröjsade fönstren men såg inte mycket. Mäklaren annonserade objektet som en tomt så vi gjorde väl inte så mycket väsen av det.

Men där stod i varje fall något att bo i.

En vecka senare lyfter jag på nytt telefonen för att ringa Petra.
-Jag tror att jag har köpt sommarstugan!!

Efter en vecka utan mat och sömn drog jag alltså till slut det längsta strået. För er som budat på fastigheter, hus eller liknande vet att får man inte magsår efter en sån pärs så klarar man sig resten av livet. Upp över öronen kär blir man både fartblind och naiv.

Men det hela slutade med ett bekräftelsemess från mäklaren att jag vunnit budgivningen.
Puh vad skönt!!

Men i samma ögonblick infann sig en ny känsla att vad fan har jag gjort?!?
Konstigt hur man från den ena stunden kan vara så bombsäker till att nästa stund bli så infernaliskt osäker på sitt slutgiltiga beslut.

Jag har aldrig i mitt liv gjort en liknande investering så tankarna flög genom huvudet; Herregud, här har man med hjälp av banken tagit i från tårna för att ro affären i hamn och 1940 gav farfar 800 svenska riksdaler för ett liknande ställe. Och vi hade inte ens varit inne i stugan!! Var detta en speciellt klok idé??

Sagt och gjort, allt var bekräftat och några dagar innan överlåtelsen i juni blev vi inbjudna till dåvarande ägarna. Ett fantastiskt gulligt par som självklart ville lära känna de nya ägarna som skulle ta över deras pärla. Vi bestämde att komma ut en kväll och bo över till dagen därpå.

Kvällen kom och den var lika vacker som när vi var där sist. Ägarna bjöd in oss i stugan. En liten pittoresk skapelse som visade sig ha allt vi behövde och lite mer.

Vi gick in genom ett fullt funktionsdugligt kök som fortsatte in i ett litet sovrum. Gulligt men där syntes att man inte gjort mycket sen det byggdes.

Vidare in i storstugan där en öppen spis uppenbarade sig och två helt fantastisk fina gröna dörrar som vette in i det sista sovrummet.

Jag stod där i rummet och samtidigt som jag fick svaret att spisen fungerade felfritt kände jag hur tårarna trillade längs mina kinder. Petra kom ut från sovrummet med lika tårfyllda ögon. Vi hade båda samma känsla; här fanns allt vi behövde.

Det hela slutade med att vi alla stod och grät i storstugan. Jag och Petra för att vi insåg att stugan hade allt vi behövde och det äldre paret för de såg vår lycka.

läget kunde inte bli bättre

Paret bjöd senare på nyupptagen stekt abborre och vi gick igenom husets historik och alla praktiska saker vi borde ha koll på.

Senare på kvällen blev vi förpassade till gäststugan som var ett gammalt garage ombyggt till just gäststuga….lite mindre charmigt och lite småruggigt när nattens kyla gjorde sig påmind och efter en helt fantastiskt trevlig kväll kom osäkerhetskänslan tillbaka:

gäststugan

Trötta efter en väldig massa nya intryck kröp Petra ner bredvid mig, vi tittade på varandra och kände båda två; vad har vi gjort? Det var nog tröttheten, mörkret och kylan som talade för efter den natten har känslan aldrig återkommit. Tvärtom, dagen därpå såg vi bara möjligheter; hur skurhinkar och målarpenslar kan göra underverk.

Och det är precis vad sommaren har inneburit, vi fann vårt ställe som vi gjorde till just.....vårat!!