blandberg.blogg.se

Välkommen till Familjen Blandberg!!! Här kommer du att läsa om livet som det verkligen ser ut. Inte den förskönade vardagen eller kryddade solskenshistorier ala de Facebook. Nej, endast den sanna och krassa verkligheten, lika skön och vacker som den kan vara, men även den ibland grymma och brutala verkligheten kommer att skildras. Men det är just detta som utvecklar oss människor. Hur du tacklar dina situationer och intryck, det är just det som gör dig till den du är och kommer att bli.

Sällan kommer en olycka ensam

Kategori: Branden

Vårt paradis brann som en fackla.
När jag lagt på samtalet från Räddningstjänsten började benen skaka…
Hur fan ska jag kunna säga detta till Petra?? Vårat paradis brann och jag hade inte tecknat någon försäkring!!!
Fastigheten köptes som en tomt så huset var rent ekonomiskt inte värt några större summor. Samtidigt hade vi haft häcken full hela sommaren så det hade liksom inte blivit av men att stället skulle ta fyr?? Nej det händer bara på film. 
Så nu stod jag där på skakande ben, tårar i ögonen med två kollegor som tittade lite undrande på sin halvskärrade arbetskamrat.

Jag stapplade ut i korridoren för att ringa ostört och funderande hur i hela friden jag skulle lägga upp samtalet. Mina grejor skiter jag väl i men Petras??!! Tankarna for genom huvudet, samtidigt som jag knappade in hennes telefonnummer gick jag igenom vad hon kan tänkas haft där ute….jag var ju medveten om alla fantastiska loppisfynd hon stolt släppat ut men vad hade hon för personliga ägodelar där ute? Allt stod ju nu i lågor!!
Jag kunde dra mig till minnes hur hon i somras, inne i stan beklagade sig att hela sommargarderoben var ute i stugan så hon hade inget att sätta på sig.
-Inte mig emot, hade jag svarat lite skämtsamt.
Det skämtet blev helt plötsligt lite platt…minst sagt.

Tankarna fortsatte snurra samtidigt som hon svarade på mitt samtal. Jag lindade inte in utan berättade vad som hänt och att jag skulle försöka ta mig ut så fort jag kunde. Petra som är den mest känslosamma människa jag känner men samtidigt den mest rationella och handlingskraftiga, blev såklart helt paff.
Men jag tyckte ändå hon tog det bättre än jag förväntat mig. Hon avslutade samtalet;
-Jag kommer och hämtar dig på jobbet så åker vi ut tillsammans.

Sagt och gjort Petra satte sig i bilen, jag gick ut och väntade, sjönk ner på en gräsmatta utanför jobbet och kände hur tårarna kom. Tankarna på affektionsvärdet, all kärlek och själ vi under denna sommar lagt ner på vår älskade stuga. Petra missade totalt den ihopkurade själen på gräsmattan.
Jag gick bort mot bilen samtidigt som jag torkade tårarna, harklade mig och försökte skaka fram min starkaste och mer manliga sida innan jag hoppade in i bilen. Vi tittade på varandra.
-Det är ju för fan inte sant, var det enda som kom från Petras mun, flera gånger.
Annars var vi rätt tysta i bilen. Petra styrde den lilla Toyotan med ilfart mot Roxensjön. Solen sken och det var inte så mycket trafik på vägarna.
Vi satt mest tysta båda två och försökte förstå vad som faktiskt hänt.

Petra stannar och lämnar företräde i Vallarondellen….och plötsligt från ingenstans PANG!! En sjuhelvetes smäll i bakvagnen och jag ser i ögonvrån hur Petras huvud far fram och tillbaka….ungefär som en krockdocka i krocktesten.
Jag fångar upp Petra i mina armar och frågar hur hon mår. Först är hon helt tyst och sen brister hon ut i gråt. Det var liksom droppen och tårarna gick inte hålla tillbaka.
Jag försöker få klarhet om hon har ont? Mellan tårarna klagar hon över lite smärta i nacken. Vi sitter kvar och försöker samla oss.
Efter en stund kommer den bakomvarande 19-åriga föraren och hans passagerare fram och undrar hur det gick. Nja lite småkrämpor som förhoppningsvis går över, svarar jag. Vi kliver ut och konstaterar att smällen tog rakt på kofångarens stålskelett så inga större skador på bilarna….lite färg som går att vaxa bort. Vi byter personuppgifter och förklarar att vi måste iväg till vår nedbrunna sommarstuga. Jag tar över föraruppgiften samtidigt som jag vill försäkra mig att Petra inte har olidligt ont. Jag tänker inte alls på om jag har några känningar, jag hade ju lovat brandbefälet att jag skulle komma ut på direkten.

Väl på plats infinner sig en helt surrealistisk känsla när polis och brandkår tar emot oss och i bakgrunden ser vi resterna av huset som fortfarande står i brand. Petra rusar fram så långt att hettan stoppar henne, sätter händerna över ansiktet och bryter ut i en ny gråtattack medan jag blir uppehållen av polisbefälet som vill ställa lite frågor och klara av alla formaliteter.

Brandkillen säger att de låter huset brinna ner för det var övertänt långt innan de kom ut. 'Det finns inget vi kan göra, det är bättre om det får brinna ut så får du mindre att ta reda på efteråt'.

Det kändes för stunden som en jävla klen tröst men så här i efterhand förstår jag vad han menade. Polis och brandkår lämnade platsen efter att jag skrivit på att jag ansvarar för att hålla branden under kontroll för eventuell spridningsrisk.
Vi stod helt apatiska i flera timmar och bara stirra på lågorna, en otroligt surrealistisk känsla.

Plåttaket låg som ett ihoprullat plockepinn och murstocken stod som ett monoment mitt bland lågorna.
Den knastrade och rörde på sig när saker brann och ändrade form till ingenting.
Vi kunde skymta nån porslinsservis och skelettet av en stållampa, annars var det mesta borta. Som om det aldrig funnits något där!! Det var verkligen som i en film….

I samma ögonblick vi stod där och jag tog Petra i min famn sprang en liten skogsmus bokstavligen över min fot. Den satte sig två meter ifrån oss, ställde sig på bakbenen och tittade oss i ögonen, kröp fram 20 cm mot stugan och tittade återigen på oss, lääääänge. Tydligen inte bara vi som förlorat sin stuga tänkte jag för mig själv. Men vad den musen egentligen betyder och ville säga oss kan Petra berätta en annan gång.
 
Kommentera inlägget här: