blandberg.blogg.se

Att få jobba med det man brinner för är få förunnat. Jag ska absolut inte klaga på min egen sysselsättning, jag trivs riktigt bra att serva och hjälpa mina kollegor när det kommer till IT-frågor. Ibland blir man dock lite hemmablind, man har svårt att uppskatta det man har. Men i vilket annat jobb finns tex möjligheten att jobba i stort sett var du än befinner dig om där finns uppkoppling? 

Visst det kan ibland bli lite långrandigt då samma frågor dyker upp om och om igen. Men så kommer helt plötsligt den där utmaningen som kan vara både en teknisk fråga eller av social karaktär. Ibland får man nämligen sadla om till psykolog då otåliga användare gapar och skriker könsord för att deras kunskap eller tålamod har nått bristningsgränsen...igen.

Jag tycker om det jag gör och det är nog det viktigaste när det kommer till både jobb och relationer. Är man inte där till 100% så kommer du aldrig göra ett bra jobb. Och ännu viktigare i en relation….eller om du lever själv och har för avsikt att träffa någon. Av egen erfarenhet så vet jag att man måste vara tillfreds med sig själv, vara klar och tycka om sig själv för att kunna träffa någon på allvar. Annars avslöjar du dig ganska omgående, tro mig det går inte dölja.

Jag minns än idag hur jag stod där på krogen och såg transparant rakt igenom folk som försökte få kontakt. Lite som på reklamen där den helt förvirrade bilförsäljare frågar hur gamla kundens 2- och 5-åring är. 

Det är lite intressant hur dessa känslor egentligen styr vårt sätt att leva och hur vi mår. Precis som jag skrev ovan så kommer du aldrig bli attraktiv i andras ögon och än mindre träffa någon så länge du inte tycker om dig själv.

En parallell, häromdan var en kompis på väg att köpa en fastighet utanför Linköping. Nu blev det inte så då budgivningen sprang iväg och hans känsla efteråt var ”det kändes ändå inte hundra”. Absolut, det kan vara ett försvar att det inte blev nån affär men hade det känts rätt så vet jag att han hade satt emot ekonomiskt. Känslan är så otroligt viktig.

Jag vet ju bara när jag köpte vår stuga och vi har nog alla känt samma sak, nämligen; Här kan jag verkligen tänka mig att bo!!!! 

Fy fan, finns känslan där kan man gå över lik för att få sitt boende eller bil eller vad det nu handlar om. Ja, det blir ju nån light-variant av kärlek där man i stort sätt kan springa naken genom stan för att få träffa den man fallit för. INTE?! kanske pratar jag för mig själv?!

Om vi återigen ska knyta känslan samman med våra jobb så har detta blivit så tydligt sista tiden. 

Jag kan ta min kära sambo som exempel. Hon är duktig på många saker, van att ha många bollar i luften. På senare tid har hon jobbat mycket som vårdadministratör vilket hon trivs bra med men har hon den rätta känslan?! Hon får väl rätta mig om jag har fel men skulle jag berätta hur jag ser på det hela skulle hon nog förstå och jag hoppas hon läser detta.

Hennes intresse och känsla för gamla möbler och förmåga att hitta det där lilla extra på blocket och loppisar är något hon älskar och därav oxå gör så fantastiskt bra.

Att sedan kombinera dessa fynd till hennes egen touch uppskattas inte bara av mig. Ryktet gick så pass långt att Stångåstan ringde och ville visa upp just vårat hem när man hade kickoff. Ja, man ville visa sina medarbetare vilka fantastiska lägenheter man faktiskt har.

Sagt och gjort, en tisdag morgon sitter jag och käkar frukost i fillingarna när två busslaster av Stångåstans administrativa personal dyker upp med varsina skoskydd i handen. 

Helvete, var det idag?! Paniken sprider sig i kroppen, jag hann spola av frukosttallriken, rykte med mig några jeans och en t-shirt in på muggen. Jag räknade till tio innan jag drog på mig mitt bästa morgonhumör och gick ut och hälsade på 15 pers som redan stod i hallen och berömde vår lägenhet. Situationen med en skock för mig helt främmande människor i sin egen lägenhet kan ju göra vem som helst nojig. -Jahaja, jag ska väl bege mig till jobbet, hör jag mig själv säga innan jag slog igen ytterdörren.

Visningarna gick bra.....visningarna?! Ja det blev faktiskt fler panikartade mornar. Så pass bra att Petra fick till uppgift att Instagramma på uppdrag av Stångåstan. Det ena ledde till det andra och vips så ville man även göra ett "hemma-hos-reportage" i deras medlemstidning som kommer ut i september. Fotografen Satu fick uppgift att ta foton och en reklambyrå i Sthlm binder ihop bild och intervju vilket såklart är jättekul...och all kred till Petra.

På samma sätt vet jag egentligen inte om jag är speciellt bra på att skriva men samtidigt får jag väldigt mycket beröm för vår blogg vilket tyder på att många uppskattar mitt sätt att skriva och skriver gör jag endast för jag tycker det är kul, för min egen känsla.

Så vart vill jag komma med allt det här?! Jo att älskar man något och har rätta känslan så blir man även duktig på detta.

Jag hoppas så innerligt att Petra en dag får chansen att jobba med det hon älskar vilket också blir kontentan i mitt inlägg och något jag själv varit dålig på, nämligen; Att våga gå på din känsla och hur fantastisk och viktig denna mänskliga egenskap faktiskt är för ditt eget välbefinnande.