blandberg.blogg.se

Välkommen till Familjen Blandberg!!! Här kommer du att läsa om livet som det verkligen ser ut. Inte den förskönade vardagen eller kryddade solskenshistorier ala de Facebook. Nej, endast den sanna och krassa verkligheten, lika skön och vacker som den kan vara, men även den ibland grymma och brutala verkligheten kommer att skildras. Men det är just detta som utvecklar oss människor. Hur du tacklar dina situationer och intryck, det är just det som gör dig till den du är och kommer att bli.

Rakt upp i rectum.

Kategori: Allmänt


Eller "roten i röven" som Robert Gustavsson skämtade en gång i tiden.
Okey, vart ska detta sluta tänker en och annan?!? Ja det kan man fråga sig?!

Det hela började någon gång när medvetandet faktiskt kom ikapp, när jag började förstå vad som komma skulle, att vi faktiskt skulle bli föräldrar, jag skulle få en son.
Det var länge svårt att inse, att ta på, att förstå helt enkelt, men ibland kom det över mig. Jag kommer verkligen få ett eget barn, vi kommer vara en till i familjen, en varm känsla spred sig genom kroppen. Men samtidigt började hjärnan jobba på högvarv, vad innebär då allt detta? Kommer allt gå bra, hur ska vi lösa allt de praktiska, alla grejor vi behöver, ett till rum, tankarna malde. Speciellt på kvällar och nätter när fullmånen lyste som skarpast och min kära livs- och tillika sängkamrat "drog stock" så jag inte kunde sova. Ja då kom tankarna hur allt skulle bli, hur fantastiskt kul det skulle bli att följa vår lilla krabat till han kanske en dag får egna barn.
 
 

Samtidigt kom oron kring förlossning och allt annat den lilla varelsen kommer utsättas för i livet. Jag kom på mig själv att prata med ”han där uppe”, jag knäppte händerna, bad att allt skulle gå bra, att han skulle vara frisk och få ett fantastiskt liv.

Jag log åt allt jag skulle lära honom, jag funderade vad han skulle få för intressen, vem han skulle brås på, etc. etc. Men oron började komma över mig mer och mer, vissa nätter blev saker och ting jättestora. Vi springer ju alla på problem genom livet och det får vi ta allt eftersom men det som bekymrade mig var oron att eventuellt inte få möjligheten att vara med honom hela vägen? Att få vara den där hjälpande handen, att få uppleva hans första kärlek, hans student, hans första krossade hjärta etc. Dessa tankar och nätter blev bara fler och fler, och en kväll var det verkligen jättejobbigt. Jag gick upp för att kissa och insåg i samma handling att jag inte har några problem med kisseriet i varje fall och att mina oroliga tankar alltid blir tio resor värre när mörkret lagt sig.



Innan jag på nytt slöt mina ögon vände jag mig åt Petra och hennes vackra putande mage där hon sov så sött. Jag log och drog min hand genom hennes hår.
 
I och med graviditeten hade läkarna järnkoll på Petra och hennes hälsa. Allt var liksom dokumenterat i detalj; hennes rygg, blodvärden, hennes struma; allt var under uppsikt och minutiöst kontrollerat.
Men jag då?! Sist jag var på sjukhuset för egen räkning var som ung grabb när jag gipsade foten efter en olycka i hockeyrinken. Jag har vare sig slitit på sjukhusinventarier eller kostat staten några större sjukvårdsummor. Men det betyder ju inte att jag är frisk som en nötkärna?
Pappa är dessutom adopterad så bristen på historik av sjukdomar och dylikt gjorde ju inte saken bättre. Jag har ingen aning vad jag genetiskt kan förvänta mig.

Helt plötsligt började jag känna efter som värsta hypokondrikern; Fan har jag inte en knöl här i låret eller är det en muskel? Den där leverfläcken ser lite konstig ut (som jag haft i 30 år och aldrig tidigare bekymrat mig över) Det blev bara värre och värre; minsta huvudvärk var ju hjärntumör. Hård i magen var garanterat tarmcancer.
För tillsammans med Google blev jag rätt snabbt expert på det mesta. Allt ifrån urinfärg till vanligaste cancerformerna hos män. Men när jag i min rädsla för tarmcancer började jämföra min avföring från dag till dag började tom jag ifrågasätta mig själv. Vad höll jag egentligen på med? Skiten har ju bokstavligen sett likadan ut i 40 år så varför skulle det helt plötsligt vara någon skillnad nu? Jag började inse min noja men kände ändå att en liten besiktning kunde väl ändå kunna vara på sin plats. 
 

Man blir definitivt mer känslosam, försiktig och rentav nojig när man har en sån här att ta hand om.
 

Sagt och gjort, tid beställdes på Berga Vårdcentral och en tidig måndagmorgon tog man både blodprov och blodtryck, lyssnade på lungor och hjärta och allt tycktes vara i prima form. Ja, resultaten visade att Elliot nog får dras med farsan en bra stund framöver, vilket var en lättnad så här innan jul.

Men jag måste ju erkänna att jag ställde mig frågan när jag låg där nyvaken på britsen för att kolla prostatan; Undra om alla nyblivna pappor hamnar på den gröna britsen med ett finger långt upp i röven??
 
 
 

Bubblan

Kategori: Allmänt

Som en Bubbla, ja det är nog både mitt och andra nybakade föräldrars svar på den stora frågan: -Hur känns det? Alla som varit i bubblan vet vad jag pratar om, men för alla andra så ska jag försöka förklara den;
De flesta av oss har nån gång varit på väg mot en två veckors utlandssemester. Ni vet känslan när man står där vid incheckningen med passet i sin hand och får sin resväska taggad innan den försvinner iväg på nåt dammigt rullband. Eller kanske den euforiska känslan redan i bilen på väg till flygplatsen när man vet att arbetskamraterna gnetar på ytterligare en vecka eller två.

Föreställ dig den känslan och den försvinner liksom inte, det är i varje fall vad jag kallar för ”Bubblan”, för det är precis så som jag känner. Men detta är bara grundkänslan, för varje gång du kommer hem till den lille, från affären eller kommer hem från jobbet så är det dessutom som julafton. Man bara längtar till man kommer hem och väl hemma börjar julklappsutdelningen gång efter gång. Det kanske låter larvigt men den lilla stunden som jag går på muggen kan räcka. Man kommer tillbaka till soffan och får tårar i ögonen när man ser den lilla varelsen utbrista sina första små nysningar eller rent av skiter på sig som nedan. Man bara smälter, för han är din, han kommer en vacker dag kalla dig pappa och du ska lära honom allt du kan.
 
Skitnödigt..

Men jag har dock ett problem; varför stannar inte världen? Varför förstår ingen annan det här? Varför stannar inte busstrafiken? Varför berättar inte Bengt Magnusson på TV4 den stora nyheten. Detta är ju skitstort juh, det är ju min bäbis, vår lilla kille som kommit till världen, HALLÅÅÅ!?!?

Nej, för de flesta andra är detta bara ytterligare en bäbis som sett dagens ljus. Och jag vet, för jag har själv varit där, speciellt när man aldrig själv upplevt ”bubblan”. Fy fan på fullaste allvar; alla dessa bilder på ”Willgots första blöja”, Tyras första napp, lilla Nisse med sin nya nalle etc…jag blev verkligen kräkfärdig. Och det värsta är att detta fenomen går tydligen inte över, det kan avmattas något men det fortsätter med bilder på, ”Tyras första svampplockning”, ”Nisses första galonbyxor” och ”Willgot åker buss första gången”.
Fy fan, det gick så pass långt att jag var tvungen att plocka bort allt och alla med detta beteende från Facebook. Alltså på fullaste allvar, vem fan bryr sig när ungen äter barnmat för första gången?!? eller sover i sin egen säng?! Lika intressant som Taccokvällen på fredagar. En stor anledning till att jag aldrig blev found of sociala medier.

Idag kan jag förstå att man som förälder vill dokumentera dessa saker men att dela allt detta "fantastiska" med alla sina ”vänner”?!? Jag lovar ingen kan bry sig mindre, det skulle vara far- och morföräldrar då men både busschauffören och Bengt Magnusson skiter nämligen i vilket.

Jo jag har tidigare nämnt detta och fick höra både ris och ros hur jag tänker och formulerar mig om andras barn och typ kommentarer som 'vänta bara till du får egna barn'.
Folk får tycka och tänka bäst de vill men jag beskriver bara min verklighet här och nu , i stunden.
Idag sitter jag själv med hela djävla mobilen full av bilder och då har jag ändå tömt den både en och två gånger och molnet har varit sprängfullt sen två veckor tillbaka. Och nu är det många som sitter och ler och tänker -Vad var det jag sa Jonas!?! Jo absolut men jag ska i varje fall skona er med bilder på Elliots första fasta avföring eller hans premiärkräk.

Sammanfattningsvis så är det verkligen härligt med egna barn men en sak kan vi nog vara rörande överens om, men det är nog mest du själv som känner den där euforiska känslan. Och egentligen, det räcker ju faktiskt!!:)
 
Euforisk och trött....

Ja det är många saker som förändras när man får barn och jag skulle kunna sitta och beskriva mina känslor hela natten men jag ska istället försöka linda in detta i mina framtida inlägg så inte detta blir ännu en renodlad och tradig barnblogg med tips för såriga bröstvårtor, och röda barnstjärtar.
 

Nej vi vänder istället blad och beger oss ut i till Sjöviken där kylan och mildgrader växlat om vartannat under november/december. Nån rejäl höststorm har väl också hunnits med som vi alla vet. 
Med gjutning och husleverans i sikte har detta oroat mig rejält. Jag har varje kväll försökt följa vädergudarna för att gjutningen där ute ska få så gynnsamma förutsättningar som möjligt. Helt idiotiskt för jag kan ju inte påverka ett skit. Men på något sätt känns det bättre att åtminstone ha koll på vädret. Det är egentligen lika hjälplöst som när Elliot hungerstrejkar och jag bara kan se på hur Petra rutinerat lugnar honom med sina inbyggda och välsvarvade matresurser. Bara gilla läget och ta marktjänsten; diska, plocka undan och se till att Petra sitter skönt med kuddar och lillen i knät.
 
Det går liksom inte att konkurrera....man förstår även var allt börjar med idealet om stora bröst.

Ungefär på samma sätt tänkte jag underlätta för gjutargrabbarna förra veckan med undantag för kuddarna kanske;) Nejvars men killarna hade önskemål om rinnande vatten på gjutardagen vilket jag försökte tillgodose genom att återigen montera upp den för sommaren nya sjövattenpumpen. Mildgraderna var gynnsamma veckorna innan, men några dagar innan kantelementen skulle fyllas ut välde kylan från helvetet in över Sjöviken. Så dagen D när betongbil och hela ekipaget dök upp var självklart även jag och min vapendragare Krille på plats, nyfikna att se hur de gick för dem.
 
Mildgraderna var till allas lycka tillbaka men den tidigare kylan hade farit hårt åt min kära vattenpump. Den såg ungefär ut som den nyss kommit hem från Vietnamkriget. Pumpar, vatten och minusgrader är ingen bra kombination. Det expanderar helt enkelt och till slut vrids komponenter ur sina lägen och runt sina egna axlar, det såg verkligen ut som det briserat en handgranat i den.
Jahaja, det hade man för att man gjorde sig till, tänkte jag när jag plockade ihop resterna. Omvänd karma eller nåt?! Det var en himla tur att grabbarna inte behövde mer vatten än vad de hade med sig.
 
Syntes att de gjort detta förr...

Hur eller hur, innan lunch så var både hus- och garageplatta på plats, nu var det bara att vänta in husleveransen en vecka senare.
 
Vinden var kall på andra sidan....

En vecka gick och dagen till ära ville han där uppe djävlas ytterligare. 10 sekundmeter västan gjorde att gässen skummade på Roxen och väggelementen fladdrade likt sommarens vittvätt i kranlinorna. Men snickargrabbarna visste vad de höll på med så även väggar och tak landande till slut där de skulle.

Nu börjar resan mot färdigställandet…jag säger som Robban Aschberg, HÄÄÄNG MED!!!

30 nov 2015 kl 05.01

Kategori: Allmänt

30 november 2015, kl 05.01....PIP.

10 sekunder senare hörs det ynkligaste skriket man över huvud taget kan tänka sig.
Även om jag själv tyckte jag var väl förberedd och med barnmorskans hjälp fått all information jag kunde få. Och även att jag visste att han fortfarande fick sin livsuppehållande tillförsel genom navelsträngen så ville jag höra....jag ville höra när han tog sitt absolut första andetag, jag ville höra hans röst för första gången.

De var de absolut längsta sekunder i mitt liv men så kom det till slut. Med munnen och lungorna fulla med fostervatten rasslade det till och han tryckte fram ett gällt litet pip. Ett djupt andetag och ytterligare lite rossel så skrek han precis som han skulle och då kom Det som ingenting i världen kan förbereda dig på. Ingen kan vare sig visa eller tala om för dig hur du ska reagera i just det ögonblicket. Tårarna rann som floder nerför mina rödrosade kinder. Att se Petras reaktion när hon får upp den blå-lila, russinliknande krabaten på bröstet är verkligen svårslaget. Precis där kan nog även den mest hårdhudade machokillen tappa sin på ytan hårda fasad.

Jag, som t.o.m. tjuter när Hans Fahlén hittar biologiska föräldrar i ”Spårlöst” fick inte fram ett ljud men lät mobilen fortsätta filma samtidigt som jag strök Petra över pannan och torkade mina tårar.
Det var utan tvekan det absolut starkaste ögonblicket i mitt liv.

Och nu sitter jag här i min gnisslande tältsäng på BB med Petra mittemot i sin toppmoderna höj- och vikbara säng med vår senaste familjemedlem i sin famn. Hon tjatar både en och två gånger att hon vill höra vad jag hittills skrivit. Jag säger nej för jag vet hur jag fungerar men jag gör efter ytterligare tjat ett försök. Men icke, det går bara inte, jag kan verkligen inte läsa för henne. Tårarna rinner och rösten brister, känslan är för stark och sköljer över mig när jag högläser mina egna ord. Det slutar med att jag kastar över mobilen så hon får läsa själv.

Petra som är minst lika blödig, torkar sina tårar och jag får tillbaka min telefon samtidigt som jag tänker tillbaka på förloppet. Visst att jag fick med allting på film men ingenting går upp emot verklighetens ögonblick. Det var ett hektiskt dygn som egentligen började lite för tidigt. Eftersom vårt senaste besök på förlossningen resulterade i att vi fick masa oss hem tämligen besvikna och tilltufsade så hade vi på ren 18-årings manér bestämt en ny hemlig ”uppkörningstid” på måndag morgon för igångsättning.

Petra kände dock redan på söndagskvällen att något var i görningen; värkarna tilltog och kom bara mer och mer frekvent. Precis innan sista avsnittet av Bron ska börja säger Petra att nu går det inte längre.
Jag tittade på Petra och min blick talade nog för sig själv eftersom hon i nästa andetag säger; ja jag vet att det är upplösningen på Bron och jag tycker det är minst lika tråkigt men vad ska vi göra?!?

Sagt och gjort vi klädde på oss, tog den redan packade (eller ouppackade) väskan över axeln och började knata ner för Ramstorpsgatan i duggregnet. Var sjunde minut fick Petra stanna upp i mörkret för att hämta andan, värkarna kom bara oftare och oftare.
 
Promenaden mot Förlossningen där Petra viker sig dubbel i sina värkar.....
 
Tjugo minuter senare stod vi i gatlampans sken utanför förlossningen när Petra säger; -Oopps antingen gick vattnet eller också kissade jag på mig? Å-fasen svarade jag lite osäkert samtidigt som min bristande erfarenhet eller ska vi säga "dumhet" funderade i banorna att kissa på sig borde man väl ändå känna? Men höggravid, värkar och en påtryckande unge i livmodern kan väl få de mest oanade konsekvenser, tänkte jag när vi ringde på Förlossningens dörrklocka.
 

Väl inne springer jag på en gammal jobbarkompis som sitter med sin 10-åring i väntrummet. Jaså är ni här i samma ärende som vi, säger jag och pekar på Petras mage. Nej fan det var länge sen, skrattar Johan som han heter, det är grabben som fått i sig nötter samtidigt som sonen hasar fram spyhinken mellan fötterna. Ungefär där inser jag att Förlossningen och Akuten ligger på samma ställe i Linköping. Kan väl vara smart då det många gånger handlar om samma typ av akutvård.

Vi blir inledda på förlossningen och blir mottagna av dagskiftets barnmorskor. Efter våra tidigare erfarenheter så var nog både jag och Petra på vår vakt vilken personal som jobbade. Vi behövde inte säga så mycket till varann, en bra känsla infann sig direkt. Känslan blev dock kortvarig då vi placerades i en förlossningsal och blev informerade att nattskiftet som börjar om kvart skulle göra den första undersökningen. Jaha, vem eller vilka blir det den här gången? Osäkerheten infann sig på nytt när vi satt där och försökte lura ut vad alla apparater var till för. (eller detta var kanske mer mina funderingar, Petra hade jämt göra med sina värkar). Två minuter efter skiftbytet hör vi två försiktiga knackningar innan dörren öppnas. In kliver en relativt ung tjej med en fast blick och ett lugn som kan få självaste Skalman framstå som värsta nerv-vraket.

Vilket skulle visa sig vara en helt fantastisk människa och som grädde på moset skulle just hon ta hand om oss. På fullaste allvar, ni som står i begrepp att föda i Linköping och får Helena Rundkvist som barnmorska. Grattis, ni har nämligen vunnit högsta vinsten två gånger om. Hon är verkligen helt otrolig, inte bara som professionell barnmorska utan hela hennes person, hennes sätt….ja hela hon!!! Det är inte alla barnmorskor som tex sätter sig i skräddare på golvet och lär känna sina patienter som hon. All kred till dig Helena, hoppas du läser detta.

Ja, vi i satte oss tillsammans, gick igenom vad vi kunde förvänta oss och efter det gjordes mycket riktigt en grundlig undersökning. Petra var helt klart redan igång och Helena tyckte det var bäst att låta kroppen bestämma förloppet nu när allt startat naturligt. Däremot ville vi följa planen att lägga en epidural (ryggbedövning) för att undvika de största påfrestningarna på Petras onda rygg. Detta ville man göra så fort som möjligt då Petra är omföderska och förloppet kan gå snabbt, riktigt snabbt när det väl drar igång.

Sagt och gjort, 7 minuter senare dyker nämligen narkosläkaren från Bremen upp. Hade jag inte fått barnmorskans lugnande besked att han var en av de bästa så hade jag blivit riktigt orolig. Han ramlade in i full mundering; från topp till tå, klädd i blåa operationskläder såg man endast hans stora glasögon mellan huvor och förkläden. Han pratade oavbrutet och jag fattade inte ett ord vad han sa?!? På nån konstig tysk-dansk-brytning kunde jag väl urskilja att han skämtsamt undrade om det var någon i rummet som ville ha en epidural lagd?!? Annars var det bara att le, nicka och hålla med i allt han sa. Men säga vad man vill men han visste verkligen vad han pysslade med. Det sattes en lokalbedövning över kotorna, operationsduken vecklades ut och nål med slang fördes in i ryggraden. 
 
Jag tittade bort när denna fördes in i ryggen.
 
Nu var det bara att släppa på bedövningen vilket gjordes direkt. Värkarna kom nämligen redan nu med 2-3 minuters mellanrum med olika intensitet men Tyskens fantastiska behandling gjorde att Petra inte kände ett dugg. Det enda symptomen hon fick var skakningar och frossa när kroppen arbetade med värkarna med ett enormt adrenalinpåslag som följd. Detta motarbetades med lustgas, vilket hon "medicinerade" själv när frossan var som värst. Lustgasen blev bara mer och mer använd, till slut satt plastkoppen över Petra ansikte mest hela tiden….och då endast för att slippa "frysa".
 
Hallelujah....
 
Till slut började jag fundera?! Jag såg nämligen hur Petra föll in i nån form av hallelujatrans vid varje inhalering. Var det verkligen något hon behövde eller hade hon blivit "hooked up" på lustgas?
För att stilla min nyfikenhet såg jag vid ett tillfälle min chans mellan värkarna och satte själv masken mot munnen och drog in några djupa. 10 sekunder senare infann sig känslan som kan jämföras med krogrundan som slutade med en eller två drinkar för mycket. Ni vet när man kommer hem och lägger sig i sängen och taket bara snurrar. Exakt så kändes det…..skillnaden var att snurret försvann efter några friska andetag utan mask. Krogrundan sitter ju i även dagen efter eller så här på äldre dar både två och tre dagar efter.
 

Jag vill också.....
 
Efter en hel natt väntandes att värkarna skulle göra sitt så gjordes en sista undersökning kl 04.45. Barnmorskans lugna konstaterande att vi var redo tillsammans med Petras helt obefintliga smärta gjorde att det aldrig blev någon stress eller panik.
Vet inte, kanske har jag sett för mycket sjukhusserie? Jag hade liksom föreställt mig världens pådrag; Gap och skrik, patient och personal som skriker för att överrösta varann, läkare och syrror som springer ut och in, tänger och sugklockor som flyger genom rummet.
Men här infann sig raka motsatsen. När det väl var dags hör jag bara den klassiska musiken som Helenabarnmorska snäppt på i bakgrunden. Petra och Helena nickade i samförstånd när CTG:n visade att en värk var på väg och tillika en fingervisning att Petra skulle krysta eftersom hon inte kände någonting.
- Du är så fantastisk duktig Petra, han är ute på tre, fyra krystningar, säger Helena lugnt och harmoniskt när hon ser huvudet på första krysten. Vid nummer två säger Petra att nu svider det lite!! Jag kommer på mig själv hur jag i Petras öra verkligen viskar hur otroligt stark och duktig hon är. Hade jag höjt rösten det minsta hade jag helt förstört den lugna luciatågsstämningen som infann sig. Vi gjorde ett kort uppehåll och spände blicken återigen på CTG:n. Att sedan se Petra och barnmorskans samförstånd och leenden vid sista krysten var obeskrivlig…..

……10 sekunder senare vet vi alla hur det lät.
 
Elliot drog sitt första andetag.