Rakt upp i rectum.
Kategori: Allmänt
Eller "roten i röven" som Robert Gustavsson skämtade en gång i tiden.
Okey, vart ska detta sluta tänker en och annan?!? Ja det kan man fråga sig?!
Det hela började någon gång när medvetandet faktiskt kom ikapp, när jag började förstå vad som komma skulle, att vi faktiskt skulle bli föräldrar, jag skulle få en son.
Det var länge svårt att inse, att ta på, att förstå helt enkelt, men ibland kom det över mig. Jag kommer verkligen få ett eget barn, vi kommer vara en till i familjen, en varm känsla spred sig genom kroppen. Men samtidigt började hjärnan jobba på högvarv, vad innebär då allt detta? Kommer allt gå bra, hur ska vi lösa allt de praktiska, alla grejor vi behöver, ett till rum, tankarna malde. Speciellt på kvällar och nätter när fullmånen lyste som skarpast och min kära livs- och tillika sängkamrat "drog stock" så jag inte kunde sova. Ja då kom tankarna hur allt skulle bli, hur fantastiskt kul det skulle bli att följa vår lilla krabat till han kanske en dag får egna barn.
Samtidigt kom oron kring förlossning och allt annat den lilla varelsen kommer utsättas för i livet. Jag kom på mig själv att prata med ”han där uppe”, jag knäppte händerna, bad att allt skulle gå bra, att han skulle vara frisk och få ett fantastiskt liv.
Jag log åt allt jag skulle lära honom, jag funderade vad han skulle få för intressen, vem han skulle brås på, etc. etc. Men oron började komma över mig mer och mer, vissa nätter blev saker och ting jättestora. Vi springer ju alla på problem genom livet och det får vi ta allt eftersom men det som bekymrade mig var oron att eventuellt inte få möjligheten att vara med honom hela vägen? Att få vara den där hjälpande handen, att få uppleva hans första kärlek, hans student, hans första krossade hjärta etc. Dessa tankar och nätter blev bara fler och fler, och en kväll var det verkligen jättejobbigt. Jag gick upp för att kissa och insåg i samma handling att jag inte har några problem med kisseriet i varje fall och att mina oroliga tankar alltid blir tio resor värre när mörkret lagt sig.
Innan jag på nytt slöt mina ögon vände jag mig åt Petra och hennes vackra putande mage där hon sov så sött. Jag log och drog min hand genom hennes hår.
I och med graviditeten hade läkarna järnkoll på Petra och hennes hälsa. Allt var liksom dokumenterat i detalj; hennes rygg, blodvärden, hennes struma; allt var under uppsikt och minutiöst kontrollerat.
Men jag då?! Sist jag var på sjukhuset för egen räkning var som ung grabb när jag gipsade foten efter en olycka i hockeyrinken. Jag har vare sig slitit på sjukhusinventarier eller kostat staten några större sjukvårdsummor. Men det betyder ju inte att jag är frisk som en nötkärna?
Pappa är dessutom adopterad så bristen på historik av sjukdomar och dylikt gjorde ju inte saken bättre. Jag har ingen aning vad jag genetiskt kan förvänta mig.
Helt plötsligt började jag känna efter som värsta hypokondrikern; Fan har jag inte en knöl här i låret eller är det en muskel? Den där leverfläcken ser lite konstig ut (som jag haft i 30 år och aldrig tidigare bekymrat mig över) Det blev bara värre och värre; minsta huvudvärk var ju hjärntumör. Hård i magen var garanterat tarmcancer.
För tillsammans med Google blev jag rätt snabbt expert på det mesta. Allt ifrån urinfärg till vanligaste cancerformerna hos män. Men när jag i min rädsla för tarmcancer började jämföra min avföring från dag till dag började tom jag ifrågasätta mig själv. Vad höll jag egentligen på med? Skiten har ju bokstavligen sett likadan ut i 40 år så varför skulle det helt plötsligt vara någon skillnad nu? Jag började inse min noja men kände ändå att en liten besiktning kunde väl ändå kunna vara på sin plats.
Men jag då?! Sist jag var på sjukhuset för egen räkning var som ung grabb när jag gipsade foten efter en olycka i hockeyrinken. Jag har vare sig slitit på sjukhusinventarier eller kostat staten några större sjukvårdsummor. Men det betyder ju inte att jag är frisk som en nötkärna?
Pappa är dessutom adopterad så bristen på historik av sjukdomar och dylikt gjorde ju inte saken bättre. Jag har ingen aning vad jag genetiskt kan förvänta mig.
Helt plötsligt började jag känna efter som värsta hypokondrikern; Fan har jag inte en knöl här i låret eller är det en muskel? Den där leverfläcken ser lite konstig ut (som jag haft i 30 år och aldrig tidigare bekymrat mig över) Det blev bara värre och värre; minsta huvudvärk var ju hjärntumör. Hård i magen var garanterat tarmcancer.
För tillsammans med Google blev jag rätt snabbt expert på det mesta. Allt ifrån urinfärg till vanligaste cancerformerna hos män. Men när jag i min rädsla för tarmcancer började jämföra min avföring från dag till dag började tom jag ifrågasätta mig själv. Vad höll jag egentligen på med? Skiten har ju bokstavligen sett likadan ut i 40 år så varför skulle det helt plötsligt vara någon skillnad nu? Jag började inse min noja men kände ändå att en liten besiktning kunde väl ändå kunna vara på sin plats.
Man blir definitivt mer känslosam, försiktig och rentav nojig när man har en sån här att ta hand om.
Sagt och gjort, tid beställdes på Berga Vårdcentral och en tidig måndagmorgon tog man både blodprov och blodtryck, lyssnade på lungor och hjärta och allt tycktes vara i prima form. Ja, resultaten visade att Elliot nog får dras med farsan en bra stund framöver, vilket var en lättnad så här innan jul.
Men jag måste ju erkänna att jag ställde mig frågan när jag låg där nyvaken på britsen för att kolla prostatan; Undra om alla nyblivna pappor hamnar på den gröna britsen med ett finger långt upp i röven??
