blandberg.blogg.se

Välkommen till Familjen Blandberg!!! Här kommer du att läsa om livet som det verkligen ser ut. Inte den förskönade vardagen eller kryddade solskenshistorier ala de Facebook. Nej, endast den sanna och krassa verkligheten, lika skön och vacker som den kan vara, men även den ibland grymma och brutala verkligheten kommer att skildras. Men det är just detta som utvecklar oss människor. Hur du tacklar dina situationer och intryck, det är just det som gör dig till den du är och kommer att bli.

30 nov 2015 kl 05.01

Kategori: Allmänt

30 november 2015, kl 05.01....PIP.

10 sekunder senare hörs det ynkligaste skriket man över huvud taget kan tänka sig.
Även om jag själv tyckte jag var väl förberedd och med barnmorskans hjälp fått all information jag kunde få. Och även att jag visste att han fortfarande fick sin livsuppehållande tillförsel genom navelsträngen så ville jag höra....jag ville höra när han tog sitt absolut första andetag, jag ville höra hans röst för första gången.

De var de absolut längsta sekunder i mitt liv men så kom det till slut. Med munnen och lungorna fulla med fostervatten rasslade det till och han tryckte fram ett gällt litet pip. Ett djupt andetag och ytterligare lite rossel så skrek han precis som han skulle och då kom Det som ingenting i världen kan förbereda dig på. Ingen kan vare sig visa eller tala om för dig hur du ska reagera i just det ögonblicket. Tårarna rann som floder nerför mina rödrosade kinder. Att se Petras reaktion när hon får upp den blå-lila, russinliknande krabaten på bröstet är verkligen svårslaget. Precis där kan nog även den mest hårdhudade machokillen tappa sin på ytan hårda fasad.

Jag, som t.o.m. tjuter när Hans Fahlén hittar biologiska föräldrar i ”Spårlöst” fick inte fram ett ljud men lät mobilen fortsätta filma samtidigt som jag strök Petra över pannan och torkade mina tårar.
Det var utan tvekan det absolut starkaste ögonblicket i mitt liv.

Och nu sitter jag här i min gnisslande tältsäng på BB med Petra mittemot i sin toppmoderna höj- och vikbara säng med vår senaste familjemedlem i sin famn. Hon tjatar både en och två gånger att hon vill höra vad jag hittills skrivit. Jag säger nej för jag vet hur jag fungerar men jag gör efter ytterligare tjat ett försök. Men icke, det går bara inte, jag kan verkligen inte läsa för henne. Tårarna rinner och rösten brister, känslan är för stark och sköljer över mig när jag högläser mina egna ord. Det slutar med att jag kastar över mobilen så hon får läsa själv.

Petra som är minst lika blödig, torkar sina tårar och jag får tillbaka min telefon samtidigt som jag tänker tillbaka på förloppet. Visst att jag fick med allting på film men ingenting går upp emot verklighetens ögonblick. Det var ett hektiskt dygn som egentligen började lite för tidigt. Eftersom vårt senaste besök på förlossningen resulterade i att vi fick masa oss hem tämligen besvikna och tilltufsade så hade vi på ren 18-årings manér bestämt en ny hemlig ”uppkörningstid” på måndag morgon för igångsättning.

Petra kände dock redan på söndagskvällen att något var i görningen; värkarna tilltog och kom bara mer och mer frekvent. Precis innan sista avsnittet av Bron ska börja säger Petra att nu går det inte längre.
Jag tittade på Petra och min blick talade nog för sig själv eftersom hon i nästa andetag säger; ja jag vet att det är upplösningen på Bron och jag tycker det är minst lika tråkigt men vad ska vi göra?!?

Sagt och gjort vi klädde på oss, tog den redan packade (eller ouppackade) väskan över axeln och började knata ner för Ramstorpsgatan i duggregnet. Var sjunde minut fick Petra stanna upp i mörkret för att hämta andan, värkarna kom bara oftare och oftare.
 
Promenaden mot Förlossningen där Petra viker sig dubbel i sina värkar.....
 
Tjugo minuter senare stod vi i gatlampans sken utanför förlossningen när Petra säger; -Oopps antingen gick vattnet eller också kissade jag på mig? Å-fasen svarade jag lite osäkert samtidigt som min bristande erfarenhet eller ska vi säga "dumhet" funderade i banorna att kissa på sig borde man väl ändå känna? Men höggravid, värkar och en påtryckande unge i livmodern kan väl få de mest oanade konsekvenser, tänkte jag när vi ringde på Förlossningens dörrklocka.
 

Väl inne springer jag på en gammal jobbarkompis som sitter med sin 10-åring i väntrummet. Jaså är ni här i samma ärende som vi, säger jag och pekar på Petras mage. Nej fan det var länge sen, skrattar Johan som han heter, det är grabben som fått i sig nötter samtidigt som sonen hasar fram spyhinken mellan fötterna. Ungefär där inser jag att Förlossningen och Akuten ligger på samma ställe i Linköping. Kan väl vara smart då det många gånger handlar om samma typ av akutvård.

Vi blir inledda på förlossningen och blir mottagna av dagskiftets barnmorskor. Efter våra tidigare erfarenheter så var nog både jag och Petra på vår vakt vilken personal som jobbade. Vi behövde inte säga så mycket till varann, en bra känsla infann sig direkt. Känslan blev dock kortvarig då vi placerades i en förlossningsal och blev informerade att nattskiftet som börjar om kvart skulle göra den första undersökningen. Jaha, vem eller vilka blir det den här gången? Osäkerheten infann sig på nytt när vi satt där och försökte lura ut vad alla apparater var till för. (eller detta var kanske mer mina funderingar, Petra hade jämt göra med sina värkar). Två minuter efter skiftbytet hör vi två försiktiga knackningar innan dörren öppnas. In kliver en relativt ung tjej med en fast blick och ett lugn som kan få självaste Skalman framstå som värsta nerv-vraket.

Vilket skulle visa sig vara en helt fantastisk människa och som grädde på moset skulle just hon ta hand om oss. På fullaste allvar, ni som står i begrepp att föda i Linköping och får Helena Rundkvist som barnmorska. Grattis, ni har nämligen vunnit högsta vinsten två gånger om. Hon är verkligen helt otrolig, inte bara som professionell barnmorska utan hela hennes person, hennes sätt….ja hela hon!!! Det är inte alla barnmorskor som tex sätter sig i skräddare på golvet och lär känna sina patienter som hon. All kred till dig Helena, hoppas du läser detta.

Ja, vi i satte oss tillsammans, gick igenom vad vi kunde förvänta oss och efter det gjordes mycket riktigt en grundlig undersökning. Petra var helt klart redan igång och Helena tyckte det var bäst att låta kroppen bestämma förloppet nu när allt startat naturligt. Däremot ville vi följa planen att lägga en epidural (ryggbedövning) för att undvika de största påfrestningarna på Petras onda rygg. Detta ville man göra så fort som möjligt då Petra är omföderska och förloppet kan gå snabbt, riktigt snabbt när det väl drar igång.

Sagt och gjort, 7 minuter senare dyker nämligen narkosläkaren från Bremen upp. Hade jag inte fått barnmorskans lugnande besked att han var en av de bästa så hade jag blivit riktigt orolig. Han ramlade in i full mundering; från topp till tå, klädd i blåa operationskläder såg man endast hans stora glasögon mellan huvor och förkläden. Han pratade oavbrutet och jag fattade inte ett ord vad han sa?!? På nån konstig tysk-dansk-brytning kunde jag väl urskilja att han skämtsamt undrade om det var någon i rummet som ville ha en epidural lagd?!? Annars var det bara att le, nicka och hålla med i allt han sa. Men säga vad man vill men han visste verkligen vad han pysslade med. Det sattes en lokalbedövning över kotorna, operationsduken vecklades ut och nål med slang fördes in i ryggraden. 
 
Jag tittade bort när denna fördes in i ryggen.
 
Nu var det bara att släppa på bedövningen vilket gjordes direkt. Värkarna kom nämligen redan nu med 2-3 minuters mellanrum med olika intensitet men Tyskens fantastiska behandling gjorde att Petra inte kände ett dugg. Det enda symptomen hon fick var skakningar och frossa när kroppen arbetade med värkarna med ett enormt adrenalinpåslag som följd. Detta motarbetades med lustgas, vilket hon "medicinerade" själv när frossan var som värst. Lustgasen blev bara mer och mer använd, till slut satt plastkoppen över Petra ansikte mest hela tiden….och då endast för att slippa "frysa".
 
Hallelujah....
 
Till slut började jag fundera?! Jag såg nämligen hur Petra föll in i nån form av hallelujatrans vid varje inhalering. Var det verkligen något hon behövde eller hade hon blivit "hooked up" på lustgas?
För att stilla min nyfikenhet såg jag vid ett tillfälle min chans mellan värkarna och satte själv masken mot munnen och drog in några djupa. 10 sekunder senare infann sig känslan som kan jämföras med krogrundan som slutade med en eller två drinkar för mycket. Ni vet när man kommer hem och lägger sig i sängen och taket bara snurrar. Exakt så kändes det…..skillnaden var att snurret försvann efter några friska andetag utan mask. Krogrundan sitter ju i även dagen efter eller så här på äldre dar både två och tre dagar efter.
 

Jag vill också.....
 
Efter en hel natt väntandes att värkarna skulle göra sitt så gjordes en sista undersökning kl 04.45. Barnmorskans lugna konstaterande att vi var redo tillsammans med Petras helt obefintliga smärta gjorde att det aldrig blev någon stress eller panik.
Vet inte, kanske har jag sett för mycket sjukhusserie? Jag hade liksom föreställt mig världens pådrag; Gap och skrik, patient och personal som skriker för att överrösta varann, läkare och syrror som springer ut och in, tänger och sugklockor som flyger genom rummet.
Men här infann sig raka motsatsen. När det väl var dags hör jag bara den klassiska musiken som Helenabarnmorska snäppt på i bakgrunden. Petra och Helena nickade i samförstånd när CTG:n visade att en värk var på väg och tillika en fingervisning att Petra skulle krysta eftersom hon inte kände någonting.
- Du är så fantastisk duktig Petra, han är ute på tre, fyra krystningar, säger Helena lugnt och harmoniskt när hon ser huvudet på första krysten. Vid nummer två säger Petra att nu svider det lite!! Jag kommer på mig själv hur jag i Petras öra verkligen viskar hur otroligt stark och duktig hon är. Hade jag höjt rösten det minsta hade jag helt förstört den lugna luciatågsstämningen som infann sig. Vi gjorde ett kort uppehåll och spände blicken återigen på CTG:n. Att sedan se Petra och barnmorskans samförstånd och leenden vid sista krysten var obeskrivlig…..

……10 sekunder senare vet vi alla hur det lät.
 
Elliot drog sitt första andetag.
 
 
 

KOMMENTARER:

  • Wahla säger:
    2015-12-03 | 00:50:18

    Visst är det underbart! Man förstår det bara om man varit med om det! Jag grät som ett lite barn...
    Skönt att det gick bra, nu är det bara resten kvar.

    Svar: Skönt att höra att även en machokillen som du Wahla kan erkänna dina svaga knän😉
    Tack så jättemycket.😙
    Familjen Blandberg

  • Sara W säger:
    2015-12-03 | 06:38:41

    Å där kom tårarna!! Så himla fint skrivet du är värsta superfarsan!! Story stort grattis!!! Ha så mysigt och hälsa hela familjen!!

    Svar: Ååh tack så jättemycket Sara, vad glad jag blir.❤/J
    Familjen Blandberg

  • Kontorshäxan säger:
    2015-12-03 | 08:56:10

    Äntligen!!
    Åh vad kul!! Grattis till er.
    Många kramar från oss i Södertälje

    Svar: tack så jättemycket Pernilla.
    Familjen Blandberg

  • Mia säger:
    2015-12-03 | 11:31:00

    Så himla himla kul, och skönt att allt gick bra!

    Stort grattis till er båda, eller ja, hela familjen så klart <3

    Svar: Tack så jättemycket Mia./Kram
    Familjen Blandberg

  • Jenny Falkemar säger:
    2015-12-03 | 13:47:31

    Grattis fina härliga ni❤ och varmt välkommen underbara Elliot! Så fint att få läsa om er resa här! Tacksam❤. Må så gott och njut av varandra och er nya framtid. Kramar

    Svar: Tack så jättemycket Jenny❤
    Familjen Blandberg

  • Kristin säger:
    2015-12-03 | 18:40:06

    Oh vad härligt! Stort grattis o lycka till med lilla Elliot!
    Kram till er alla!

    Svar: Tack så mycket Kristin, hälsa mannen.:)
    Familjen Blandberg

  • Lasse säger:
    2015-12-03 | 20:17:43

    Grattis till nya familjemedlemmen!

    Svar: Tack Lasse.
    Familjen Blandberg

Kommentera inlägget här: