blandberg.blogg.se

Som en Bubbla, ja det är nog både mitt och andra nybakade föräldrars svar på den stora frågan: -Hur känns det? Alla som varit i bubblan vet vad jag pratar om, men för alla andra så ska jag försöka förklara den;
De flesta av oss har nån gång varit på väg mot en två veckors utlandssemester. Ni vet känslan när man står där vid incheckningen med passet i sin hand och får sin resväska taggad innan den försvinner iväg på nåt dammigt rullband. Eller kanske den euforiska känslan redan i bilen på väg till flygplatsen när man vet att arbetskamraterna gnetar på ytterligare en vecka eller två.

Föreställ dig den känslan och den försvinner liksom inte, det är i varje fall vad jag kallar för ”Bubblan”, för det är precis så som jag känner. Men detta är bara grundkänslan, för varje gång du kommer hem till den lille, från affären eller kommer hem från jobbet så är det dessutom som julafton. Man bara längtar till man kommer hem och väl hemma börjar julklappsutdelningen gång efter gång. Det kanske låter larvigt men den lilla stunden som jag går på muggen kan räcka. Man kommer tillbaka till soffan och får tårar i ögonen när man ser den lilla varelsen utbrista sina första små nysningar eller rent av skiter på sig som nedan. Man bara smälter, för han är din, han kommer en vacker dag kalla dig pappa och du ska lära honom allt du kan.

 

Men jag har dock ett problem; varför stannar inte världen? Varför förstår ingen annan det här? Varför stannar inte busstrafiken? Varför berättar inte Bengt Magnusson på TV4 den stora nyheten. Detta är ju skitstort juh, det är ju min bäbis, vår lilla kille som kommit till världen, HALLÅÅÅ!?!?

Nej, för de flesta andra är detta bara ytterligare en bäbis som sett dagens ljus. Och jag vet, för jag har själv varit där, speciellt när man aldrig själv upplevt ”bubblan”. Fy fan på fullaste allvar; alla dessa bilder på ”Willgots första blöja”, Tyras första napp, lilla Nisse med sin nya nalle etc…jag blev verkligen kräkfärdig. Och det värsta är att detta fenomen går tydligen inte över, det kan avmattas något men det fortsätter med bilder på, ”Tyras första svampplockning”, ”Nisses första galonbyxor” och ”Willgot åker buss första gången”.
Fy fan, det gick så pass långt att jag var tvungen att plocka bort allt och alla med detta beteende från Facebook. Alltså på fullaste allvar, vem fan bryr sig när ungen äter barnmat för första gången?!? eller sover i sin egen säng?! Lika intressant som Taccokvällen på fredagar. En stor anledning till att jag aldrig blev found of sociala medier.

Idag kan jag förstå att man som förälder vill dokumentera dessa saker men att dela allt detta "fantastiska" med alla sina ”vänner”?!? Jag lovar ingen kan bry sig mindre, det skulle vara far- och morföräldrar då men både busschauffören och Bengt Magnusson skiter nämligen i vilket.

Jo jag har tidigare nämnt detta och fick höra både ris och ros hur jag tänker och formulerar mig om andras barn och typ kommentarer som 'vänta bara till du får egna barn'.

Folk får tycka och tänka bäst de vill men jag beskriver bara min verklighet här och nu , i stunden.
Idag sitter jag själv med hela djävla mobilen full av bilder och då har jag ändå tömt den både en och två gånger och molnet har varit sprängfullt sen två veckor tillbaka. Och nu är det många som sitter och ler och tänker -Vad var det jag sa Jonas!?! Jo absolut men jag ska i varje fall skona er med bilder på Elliots första fasta avföring eller hans premiärkräk.

Sammanfattningsvis så är det verkligen härligt med egna barn men en sak kan vi nog vara rörande överens om, men det är nog mest du själv som känner den där euforiska känslan. Och egentligen, det räcker ju faktiskt!!:)

 

Ja det är många saker som förändras när man får barn och jag skulle kunna sitta och beskriva mina känslor hela natten men jag ska istället försöka linda in detta i mina framtida inlägg så inte detta blir ännu en renodlad och tradig barnblogg med tips för såriga bröstvårtor, och röda barnstjärtar.

 

Nej vi vänder istället blad och beger oss ut i till Sjöviken där kylan och mildgrader växlat om vartannat under november/december. Nån rejäl höststorm har väl också hunnits med som vi alla vet. 

Med gjutning och husleverans i sikte har detta oroat mig rejält. Jag har varje kväll försökt följa vädergudarna för att gjutningen där ute ska få så gynnsamma förutsättningar som möjligt. Helt idiotiskt för jag kan ju inte påverka ett skit. Men på något sätt känns det bättre att åtminstone ha koll på vädret. Det är egentligen lika hjälplöst som när Elliot hungerstrejkar och jag bara kan se på hur Petra rutinerat lugnar honom med sina inbyggda och välsvarvade matresurser. Bara gilla läget och ta marktjänsten; diska, plocka undan och se till att Petra sitter skönt med kuddar och lillen i knät.

 

Det går liksom inte att konkurrera....man förstår även var allt börjar med idealet om stora bröst.

Ungefär på samma sätt tänkte jag underlätta för gjutargrabbarna förra veckan med undantag för kuddarna kanske;) Nejvars men killarna hade önskemål om rinnande vatten på gjutardagen vilket jag försökte tillgodose genom att återigen montera upp den för sommaren nya sjövattenpumpen. Mildgraderna var gynnsamma veckorna innan, men några dagar innan kantelementen skulle fyllas ut välde kylan från helvetet in över Sjöviken. Så dagen D när betongbil och hela ekipaget dök upp var självklart även jag och min vapendragare Krille på plats, nyfikna att se hur de gick för dem.

 
Mildgraderna var till allas lycka tillbaka men den tidigare kylan hade farit hårt åt min kära vattenpump. Den såg ungefär ut som den nyss kommit hem från Vietnamkriget. Pumpar, vatten och minusgrader är ingen bra kombination. Det expanderar helt enkelt och till slut vrids komponenter ur sina lägen och runt sina egna axlar, det såg verkligen ut som det briserat en handgranat i den.
Jahaja, det hade man för att man gjorde sig till, tänkte jag när jag plockade ihop resterna. Omvänd karma eller nåt?! Det var en himla tur att grabbarna inte behövde mer vatten än vad de hade med sig.

 

Hur eller hur, innan lunch så var både hus- och garageplatta på plats, nu var det bara att vänta in husleveransen en vecka senare.

 

En vecka gick och dagen till ära ville han där uppe djävlas ytterligare. 10 sekundmeter västan gjorde att gässen skummade på Roxen och väggelementen fladdrade likt sommarens vittvätt i kranlinorna. Men snickargrabbarna visste vad de höll på med så även väggar och tak landande till slut där de skulle.

Nu börjar resan mot färdigställandet…jag säger som Robban Aschberg, HÄÄÄNG MED!!!