blandberg.blogg.se

Välkommen till Familjen Blandberg!!! Här kommer du att läsa om livet som det verkligen ser ut. Inte den förskönade vardagen eller kryddade solskenshistorier ala de Facebook. Nej, endast den sanna och krassa verkligheten, lika skön och vacker som den kan vara, men även den ibland grymma och brutala verkligheten kommer att skildras. Men det är just detta som utvecklar oss människor. Hur du tacklar dina situationer och intryck, det är just det som gör dig till den du är och kommer att bli.

Att gå vidare....

Kategori: Allmänt

 

Ja, här känner nog de flesta igen sig om det så rör sig om en vänskap, ett förhållande eller en arbetsrelation.
Att gå vidare handlar oftast om just relationer, det som skiljer sig är egentligen anledningen och orsaken till varför vi går vidare.
Det kan vara enklare situationer som ett svek, en dispyt, ett missförstånd eller större saker som våldtäkt eller otrohet. 
När jag tänker efter, vem och vad bestämmer egentligen vad som är litet eller stort ?! Ett svek kan ju vara litet för dig men förödande för mig.
 
 
 
Men många gånger handlar det ofta om att gå vidare FRÅN något jobbigt TILL något bättre. Till något positivt helt enkelt, en ny typ av relation, ett nytt jobb, ett nytt liv.
Ja, och vad det än rör sig om så är dina beslut och resultatet av dina beslut en fantastiskt skön utveckling. 
Fan vad han tjatar om denna förbannade utveckling?!
 
Ja, men i min värld är denna process en otroligt intressant och viktig fas som många gånger kan utveckla och stärka både relationen man går igenom men framför allt din egen person och självkänsla.
Beroende på hur du väljer att gå vidare kan relationen utvecklas till något bättre!!! Bättre, frågar någon?!?
 
Ja, bättre för Dig och det är ju egentligen vad allt handlar om, vad som är bäst för dig!!
Om det så är att bryta helt eller tillsammans forma en ny typ av relation...det är bara du som bestämmer.
Okey rättelse, det är inte upp till dig alla gånger.
Ibland kan man nämligen hamna i situationer där du inte har någon som helst möjlighet att påverka utgången av någon anledning. Som tex att bli lämnad...
 
Men människan är otroligt stark...vi har ett psyke som är helt makalöst och även om du råkar ut för något som får hela din värld att rasa samman så kliver man i slutänden oftast starkare ur askan. När röken sedan lagt sig så leder dina nya erfarenheter dig framåt till en självsäkrare och tryggare individ. Ibland kan man dock behöva en liten push i rätt riktning, professionell hjälp, och då ska man ta den.
Hur man än väljer att göra så är det ingen klyscha, du kommer oftast starkare ur elden....om inte förr så senare.
Det som inte dödar härdar...
 
Jag är själv ett levande exempel och det sitter en lika erfaren själ i soffan mittemot.
Ni som läst tidigare blogginlägg vet vår historia där många än idag inte förstår hur vi ens kan se åt varandra.
Vi gick båda vidare...men tillsammans.
 
 
Det är en konst och jag ska inte säga att det var/är en enkel resa då vi många gånger var beredda att ge upp.
Vi hade båda skadat varandra in till benmärgen och visste att vi var tvungna att vända, vrida och se på saker från andra håll.
Men framför allt var vi tvungna att acceptera hur det såg ut och försöka komma vidare därifrån. Att våga att stanna kvar och inte fly från situationen. Då hade vi resten av våra liv undrat, undrat hur det kunde ha blivit. Idag vet vi för vi vågade ta fighten.
Men jag lovar, vi hade svängningar åt alla möjliga håll i flera år. Och det blev ju inte enklare när en av oss slutligen landade i rätt känsla och kunde acceptera och bestämde sig att gå vidare.
För hit kom vi nämligen inte samtidigt vilket blåste upp saker och ting på nytt.
 
This is where I leave you....se den!!!!!
 
Ja, vi hamnar nog alla nån gång i känslan att gå vidare av många olika anledningar. Ta tex vänskapsrelationen som glider isär av olika anledningar. Rätta mig om jag har fel men är inte detta en vanlig företeelse bland tjejer?! (som har tentaklerna ute även när de sover.) Det kan vara en så enkel sak som att någon vännina har umgåtts med "fel människor" och kanske lite för mycket.
Till en mer svårlöst nöt att knäcka; att era liv utvecklas åt varsitt håll. Någon får barn, någon får ett nytt jobb eller utbildar sig, nya intressen, nya umgängeskretsar.....man glider isär eller hittar en ny form i relationen.
 
Eller kärleksrelationen där just kärleken plötligt försvinner, eller plötsligt?! Den försvann för länge sen och du funderar om du verkligen ska vara kvar i detta?! För vems skull?! Barnens?!
Ska du aldrig mer få känna pirret i magen?! 
Eller kanske den tuffaste av dem alla, att du själv blir lämnad i något du faktiskt trodde var bra. Där du mot din vilja måste gå vidare. 
 
Eller du kanske blir notoriskt bedragen eller lever tillsammans med någon som psykiskt misshandlar dig. Du är kvar i skiten tills något säger dig att gå vidare. För vissa kan det gå fort, andra gör det aldrig. Men för de som gör det är alla övervägande överens; Varför gjorde jag inte detta tidigare?! Jag är värd något bättre.
 
Eller varför inte se det från ett annat håll:
Du sitter själv i skiten som alkoholist eller sexmissbrukare?! Ska du få behålla familjen så vet du innerst inne att du måste sluta och gå vidare. 
Och gör man den utvecklingen så är det i min värld ännu mer beundransvärt och den tillfredsställelsen kan jag bara föreställa mig.
 
Eller ta tjejgänget som inte kommer överens, någon har nämligen klivit över den oskrivna regeln, stöt aldrig på dina vänners killar. Gruppen delas snabbt upp i två läger där några tycker pojkvännen ifråga är en stor skit medan resten av ligan inte kan med sin "väns" agerande.
Du har själv ett val, att välja sida eller kanske helt enkelt lämna det hela åt dem det egentligen berör och gå vidare.
 
Ja, jag kan sitta här och rabbla exempel till någon kommer och hämtar mig men det är samtidigt så förbannat intressant och lärorikt.
 
..att gå vidare från semester till verklighet kan vara nog så jobbigt.
 
Men om man ska försöka hitta någon form av minsta gemensamma nämnare i allt detta så är det din egen självkänsla (jag kallar det utveckling) som avgör hur du ser på och framför allt tar dig igenom allt detta.
Jag nämner det igen, det finns alltid två sidor på ett mynt och du kan välja att gå och tjura, degradera till samma nivå, kasta paj, ta parti, prata skit etc.
Alternativet är att ta dig i kragen och se situationen utifrån nya perspektiv!! Bara för att jag ser det hela på ett sätt så är det ju inte säkert att någon annan gör det?!
Men det viktigaste jag lärt mig är att ställa sig själv frågor för att själv må bra!
Vad är det som får mig att må bra?! Kan jag med gott samvete stå för det här?! Är denna människa värd att lägga ner så mycket krut på?! 
Vill jag ens ha denna människa mitt liv, och i så fall på vilket sätt och i vilken omfattning?! Etc etc.
 
Livet är alldeles för kort för att lägga energi på fel människor.
 
Tänk till, tänk till en gång till, förlåt och Gå vidare....
 
Trevlig helg vänner!!

Fria tankar utan röd tråd....

Kategori: Allmänt

 
Det spelar ingen roll om du är 14, 40 eller 75, vi utvecklar våra personligheter så länge livet har sin fantastiska resa.
När jag var yngre så förstod jag nog inte riktigt det här, jag trodde att alla vuxna människor vid en viss ålder trillade över en och samma "vuxengräns". Där alla liksom stannade upp och blev ungefär lika kloka och ansvarsfulla. Man skaffade barn, bil, jobb och alla föräldrar låg på en och samma ska vi kalla det vuxennivå.
Det var en rätt omtumlande upptäckt när jag i övre tonåren började förstå att det kanske inte riktigt var så.
I min egen litenhet, där jag själv var åldersmässigt började jag sakta inse att de faktiskt skilde sig...ganska väsentligt;
Vissa vuxna var alltid jättetrevliga och trygga, någon drack mer vin än andra, vissa var naturligt behagliga, andra jättesvåra att förstå, somliga frågade alltid hur jag mådde och andra nonchalerade mig totalt. Men vad var rätt och vad var fel?

Idag ser jag självklart detta med helt andra ögon, jag har själv utvecklats och inser vad som sätter spår i människor, vad som formar oss till vad vi är:
Hur faktiskt en del inte ens når min "imaginära vuxenivå", där utveckligen helt och hållet stannar upp nånstans vid 16-17 år, både emotionellt och intellektuellt.
 
Ibland stannar utvecklingen...
 
Eller att den upplevda trygga människan faktiskt bara var en riktigt bra skådespelare, att han som drack faktiskt var en av de snällaste till skillnad från han som upplevdes som hjälpsam och trevlig.
 
Jag lärde mig även förstå att olika människors sätt att utrycka sig eller oförmåga att uttrycka sig beror på faktorer såsom utbildning, miljö, uppfostran och intresse att utvecklas.
Hur otrygga och osäkra människor försöker skryta, manipulera, ljuga alternativt vända kappan efter vinden.

Jag trodde inte heller att vuxna människor blev kära, alla mammor och pappor hade ju redan varandra.
Ska jag vara riktigt ärlig tog det lång tid innan jag förstod att man vid 70 års ålder kan få samma fantastiska kärleksfjärilar i magen som när du var en finnig 15-åring.
Ja du kanske skrattar men egentligen var det inte så konstigt! Mormor och morfar hade ju varandra, likadant farmor och farfar. 
Och du såg ju aldrig gamla rynkiga rollatorburna pensionärer stå och hångla vid busshållplatsen direkt.

Idag vet jag bättre, jag tänker bara på min kära mor som snart går i pension. I min värld så är hon absolut ingen gammal grå pensionärsnucka utan mer en medelålders kvinna som går på gym, stylar håret i de senaste färgerna och köper nästa års moderiktiga kläder. Vem fan skulle inte bli kär i henne?!

Det har för min egen del bara blivit mer och mer uppenbart.
Vi utvecklas hela tiden, somliga mer och andra mindre.
Jag kan utan överdrift säga att jag sista 10 åren gjort en personlig resa som inte är i tillstymmelse av vad jag gjort under hela mitt tidigare liv.
När jag var 30 var jag i mitt tycke färdig; vuxennivån var nådd, jag var en vis man som visste hur man "strök sina skjortor".
Idag vet jag bättre, jag var ju fan knappt torr bakom öronen;
jobbade som en tok, inte för att jag tyckte det var kul utan för att bevisa min egen osäkerhet att jag dög. Yta var viktiga grejor, de senaste märkeskläderna, rätt brallor, rätt aftershave och att håret låg åt rätt håll.
 
Nej, den vilsna pojken visste nog inte riktigt var han var på väg. Han gick utbildningar, gjorde karriär, bytte flickvänner, startade företag etc men var han själv riktigt där?! Följde han sin egen vilja och känsla?! Hade han ens någon känsla?! Var han pålitlig?! Var han en bra människa?! Vad sökte han egentligen?!
Helt plötligt blev jag ställd mot väggen med frågor jag aldrig behövt ställa mig själv. Frågor som får mig att inse vad som är viktigt och som utvecklar och sakta formar mig.
 
Formar mig, ja en del skulle säga till det sämre och andra till en bättre människa.
Tidigare rättade jag alltid in mig i ledet och var alla till lags, idag gör jag mer det som känns rätt i magen.
Men att gå från en väldigt medgörlig individ som gärna vände kappan efter vinden och ställde upp i alla väder till någon som står för sina åsikter och gör och uttrycker det som känns bäst kan säkert av många upplevas som djävligt obstinat och obekväm. 
Min omgivning kanske ser det så men det är bara en liten del av mitt nya jag och huvudsaken är den helt fantastiska frigjorda känslan inombords. Tänk att det skulle ta 40 år, sent ska syndaren vakna. Och det fina i kråksången är att jag ännu bara sonderat terrängen. Jag är fortfarande ute och cyklar många gånger, jag har vädigt mycket att lära.
Som att "väldigt" stavas med L tex.
 
Men hur kan det komma sig, vad är det som gör att vi utvecklas eller inte?! Jag kan inte generellt säga vad som triggar igång eller gör att vi vill vidare. Vissa har inget val andra kanske inte ens vill utveckla sin personlighet och det är väl både på gott och ont.
Men det farliga tror jag är när man verkligen vill utvecklas men inte får möjligheten...då ska man nog tänka igenom sin situation.
Det kan både handla om sitt jobb men framför allt i sitt förhållande........
Det är ungefär här jag inser att jag aldrig kommer kunna knyta ihop detta inlägg...för just här kan vi sväva iväg ordentligt.

Hur eller hur, jag brukar "skylla" min egen utveckligsresa på Petra som faktiskt varit med under större delen av denna och också är en stor anledning till den samma. Varför det?!
Jo, jag tror att det många gånger kan behövas en kris eller ett stort trauma i livet (att tex träffa Petra;) för att förstå att man måste vidare.
Sämt och sido, utan henne skulle jag aldrig blivit ifrågasatt på samma sätt, jag skulle aldrig sett saker ur andra perspektiv. Jag skulle levt mitt liv utifrån hur andra ville att jag skulle leva. Lite så som man förväntas leva, så som Facebook och Instagram vill att du ska leva.
 
Men mitt egna personliga trauma, hon längst fram i klassen lärde mig att lyssna på mitt eget hjärta. Tack Petra, du är inte bara snygg utan en av de klokaste också. Glöm aldrig det.
 
Klok?! vem då?! Jag?!
 
 
 
 
 
 

Att vara snygg...

Kategori: Allmänt

 
På resan upptäckte jag en ny intressant hobby....
(ps, detta inlägg är helt utan Petras vetskap. Jag passar på nu när hon är iväg och kör ett Zumbapass. Vi får se om jag får skit:)
 
Att ligga i en solstol vid poolen och låstas sova alternativt dra på sig riktigt mörka solglasögon.
Lagom när solen gassar som värst och folk börjar trängas runt poolkanten, då skickar man iväg Petra för att köpa något att dricka.....det är riktigt kul det.
På sant, när träsmaken och rastlösheten börjar komma smygande så är detta en jätterolig aktivitet.
 
 
Fy fan, det är så fantastiskt kul att se folks reaktioner. Hur de på olika sätt försöker mörka att de i smyg följer varenda rörelse hon tar, varenda muskel som rör sig. Från att hon rättar till bikinibyxan som åkt in i rumpan till varje steg hon tar med sina välsvarvade aerobic-ben när hon svansar iväg för en bananashake...Det är verkligen vansinnigt kul.
 
Vi har olika kategorier av blickar och reaktioner, tro mig jag är expert vid det här laget.
Grabbgänget från "Hökarängen" vet inte riktigt hur de ska bete sig eftersom hennes snubbe ligger på genant nära avstånd. Men i samma takt som alkoholintaget ökar försvinner också finkänsligheten och fingertoppskänslan. De spontana reaktionerna blir mer och mer påtagliga och till slut skiter man fullständigt i snubben med solglasögonen.
Reaktionerna skiljer oxå från olika nationaliteter, asiater är rent generellt väldigt försynta medan sydeuropéer inte har några skrupler alls i kroppen. Men det visste vi nog redan.
 
Så mer intressant är hur semestrande par reagerar; där killen inte riktigt vet hur han ska göra. Han kan ju inte helt nonchalera att det helt plötsligt blir knäpptyst runt poolen; hur bollkastandet upphör, hur pensionären tittar upp från sin tidning.
Men med sin sambo i solstolen bredvid kan han inte heller titta fööör länge, det blir en skitknepig situation och efter en stund åker även hans solbrillor på. Tro mig alla killar känner igen fenomenet.
Tjejen däremot kan titta hur länge hon vill, för att sedan ta en titt på sin egen kropp och jämföra både solbränna och bröstkupa. De efterföljande diskussionerna är intressanta att studera, Ibland följer rätt spända ansiktsdrag och många gånger känns det som killen måste kompensationskrama sin tjej lite extra, typ Du-vet-att-jag-älskar-dig-och-bara-dig kramen.
 
Men absolut roligast är tjejgängen, dessa är nästan värst. De tror att de gör det snyggt när armbågen sätts i sidan som en dominoreaktion genom hela gruppen. Och där fälls nästan alltid en efterföljande kommentar.
Om det är 'Vem fan tror hon att hon är' eller 'Satan vad snygg den tjejen är' ska jag låta vara osagt. Det beror nog helt och hållet på hur långt man själv kommit i sin utveckling.
 
Hur eller hur, blickar och kommentarer är något som kommer med 25 års slit som instruktör. Hon ÄR ju personifierad den "kvinnliga kroppens anatomi".
Och när han där uppe dessutom hade sin allra bästa dag när han plockade från genpoolen till denna vackra varelse så förstår man att hon drar blickar till sig.
Hon är snygg, hon är riktigt djävla skitsnygg.
 
 
Ja, jag KAN vara partisk men....
Vi gick en dag från stranden och jag stannade upp i en butik vilket Petra totalt missade varpå jag hamnade 10-20 meter bakom samtidigt som hon möter några brittiska grabbar i 30-årsåldern. Jag ser hur de i stort sätt snubblar på varandra för de har blicken på helt andra saker än vägen. Jag stod kvar utanför butiken och hör hur killarna knappt finner ord när de går förbi, jag citerar 'Jesus guys, did you see that body?! Jiiiiisus christ!!'
Tycker jag säger det mesta:)
 
Detta fenomen upptäckte jag iofs ganska omgående när jag träffade Petra. Jag har väl aldrig fått så många leenden som när vi nu tillsammans går och handlar på ICA-Signalen i Ekholmen, framför allt från grabbarna i stan men det blir ännu mer uppenbart när man går avklädd som man gör nere i Thailand...
Ja jag vet, jag ska inte klaga, det är ju inte för inte man blir lite stolt.
 
MEN är det alltid så glamoröst att vara snygg?!
De flesta av oss har väl någon gång känt känslan att man inte är riktigt tillfreds med hur man ser ut. Man har liksom inte sin bästa dag, en sån där 'tjockisdag' då man inte riktigt vill skylta med sin fisbleka mage eller sina taniga armar. På stranden virar man handduken ett extra varv runt kroppen och den bylsiga tröjan åker på så fort man får möjlighet.
Precis samma procedurer ser jag att även Petra brottas med, men utifrån mina ögon av helt andra skäl. För att inte reta gallfeber på tjejgänget, spräcka ytterligare ett förhållande eller slippa alla skamliga fylleförslag.
 
Sen har ju även Petra SINA 'tjockisdagar' men det är ungefär där man inser att allt är djävligt relativt. Jag tror nämligen hon skyler sig oftare av motsatt anledning..något jag personligen aldrig behövt oroa mig för:)
Men det är ändå en intressant vinkling att du får fan inte vara för snygg heller.
 
Jobbar du sedan i ett kvinnodominerat yrke exvis "bara" som undersköterska på tex Universitetssjukhuset så får du som kvinna absolut inte vara fööööör snygg.
Är du däremot ett riktigt åkerspöke alternativt en medelålders nucka som inte konkurrerar om vare sig tjänster eller populäritet så är du ganska snart accepterad i arbetslaget.
 
Men ser du bra ut och har dessutom begåvats med en hjärna, du är duktig och framåt i det du gör då står du INTE högt i kurs, det kan jag lova. Är du vidare lite grabbigt rak och ärlig, du har inga problem med titlar på folk och av samma anledning blir väldigt omtyckt av dina manliga kollegor så är du helt plötsligt ett stort hot mot större delen av den kvinnliga arbetsstyrkan. 
Ja du vet nog vilka personligheter som irriterar sig mest.
 
För dig spelar det ingen roll om du tar dagens eftermiddagsfika med en man eller kvinna, om det står vaktmästare eller överläkare på rocken.
Du kan lika gärna 'Gud förbjuder' sitta vid "läkarbordet" över lunchen men då mina vänner, då har du helt plötsligt knullat med hela läkarkåren. 
Detta måste man absolut vara beredd på som "snygg".
 
Innan man lär sig hur dessa väldigt små och underutvecklade människor fungerar så kan man ta illa upp och ta det väldigt personligt.
 
Men med tiden lär man sig att detta är en arbetskategori, ofta i den offentliga sektorn som helt saknar entreprenörsanda och driv i rätt riktning. Istället går man mest omkring i nån djävla förvaltningsbubbla, gnäller och är avundsjuka på folk som tar för sig. 
Ute på djupt vatten?! Nja jag drar absolut inte alla över en kam men å andra sidan vet jag att man i andra branscher ser offensiva och representativa personligheter som Petra på ett helt annat sätt.
Här tar man istället reda på dessa sociala, duktiga människor och nyttjar deras egenskaper för företagets vinning.
 
Summakardemumma är det väldigt intressant hur olika människor reagerar på ett vackert yttre och en stark personlighet.
Hur man ena stunden kan få tillbaka ett flörtigt leende på ICA men lika gärna en kniv i ryggen när det blir alltför hotfullt. Och så självklart allt däremellan.
Men jag vet i varje fall en som lärt sig läsa av detta och hon gör det så djävla bra.
 
Själv har jag blivit god människokännare av helt andra anledningar men det kan vi ta en annan gång:)