blandberg.blogg.se

Välkommen till Familjen Blandberg!!! Här kommer du att läsa om livet som det verkligen ser ut. Inte den förskönade vardagen eller kryddade solskenshistorier ala de Facebook. Nej, endast den sanna och krassa verkligheten, lika skön och vacker som den kan vara, men även den ibland grymma och brutala verkligheten kommer att skildras. Men det är just detta som utvecklar oss människor. Hur du tacklar dina situationer och intryck, det är just det som gör dig till den du är och kommer att bli.

SAME SAME BUT DIFFERENT

Kategori: Allmänt

 
 
Fler glasbitar i fötterna och fler kineser och ryssar än förra gången. Ja det är nog en rätt bra sammanfattning av PhiPhi 2015.
 
 
Fråga mig inte hur ryssarna över huvud taget har råd att åka med tanke på senaste tidens rubel-ras?! Men på PhiPhi är de i varje fall.
Iofs har vi svenskar rykte om oss att bli drängfulla utomlands så man ska väl inte dra alla över en och samma kam men ryssarna är verkligen inga trevliga resenärer. Please, sorry och thank you finns absolut inte i deras vokabulär. Kanske för mycket dubbade filmer där hemma?!
 
Och kineserna ska vi inte prata om, de de kommer i stora sjok om 20-30 par och de ska envisas med att göra allting samtidigt. Ska en bada i poolen så är snart hela poolen full av skrikande kineser.
En dag skulle väl alla dessa galningar ut och snorkla samtidigt. Kineser tar alltid det säkra före det osäkra. När vi vanliga dödliga ska ta ett dopp så brukar ett par badbyxor eller en bikini räcka. Men i Chinaland kör man både men hängslen och livrem.
Fyfan, synen när 40 galna kineser i både våtdräkt och oranga flytvästar ska ta sig upp på en speedboat för en eftermiddagssnorkling är en syn för gudarna. Det känns som de aldrig har sett vare sig vatten eller en båt förut. Och alla kort de ska ta på varann, det är verkligen ett skådespel.
 
Det kan fullkomligt välla ut kineser från en å samma båt.
 
Sen ska alla äta lunch....oxå samtidigt:)
 
 
 
Annars tycker jag tyvärr ön har chanserat. För tre år sen kunde du gå barfota en hel vecka på de små kringelkrokarna.
Denna gång fick vi, eller rättare sagt jag plocka glasbitar ur fötterna redan första dagen. Och den bilden tycker jag säger rätt bra hur man tar hand om sitt paradis.
Det ligger nu om möjligt ännu mer skräp runt om, både i vattnet och i skogarna. Det är egentligen bara butiksägarna som har rent och sopar runt sitt eget hus. Och faktum kvarstår att det är thailändarna själva som är de största bovarna.
Man slänger fortfarande plastflaskor och tomburkar i havet eller ut genom taxifönstret.
 
Annars är området fortfarande märkt av den stora vågen som tog större delen av ön för 10 år sen vilket man försöker återskapa med blandat resultat.
De stora hotellkomplexen som byggs nere vid piren känns missanpassade. Den pittoreska arkitekturen håller på att försvinna.
 
I och med de nya hotellen och fräschare standard tycker man att det generellt borde bli en bättre standard. Men jag måste säga att den enda skillnaden från 1999 (när jag var här första gången) är att man introducerat varmvatten i duscharna vilket man fortfarande stolt marknadsför sina hotell med. Men du kan fortfarande känna den där lite unkna doften från vattenkranen.
 
Likadant håller du gärna för både näsa och mun när du gå förbi sopbergen som många gånger ligger granne med en restaurangerna.
Du bör fortfarande tänka på vad du äter, vilket  jag igår blev högst påmind om.
För några år sen gjorde jag misstaget att äta en majonäsmacka ute vid Maya Bay. (Ja jag vet men även jag lär mig av mina misstag) 
Fyra timmar senare var jag så sjuk att jag trodde min sista stund var kommen. Vi har tidigare pratat om smärttrösklar och föda barn till höger och vänster men jag minns att jag den gången tänkte, dör jag nu så gör det absolut ingenting för då slipper jag allt detta. 
Efteråt tänkte jag, måtte detta aldrig hända igen....
 
Det gjorde det....igår eftermiddag hände nämligen det som inte får hända, på några minuter insjuknar jag på precis samma sätt. Magen blev spänd som en spärrbalong, illamåendet sköljde över mig och toalettstolen blev min närmsta vän det efterföljande dygnet. 
Fyfan minnena väcktes till liv, skillnaden denna gång var att jag hade ingen aning om källan till mina kramper plus att min lite halvklumpiga resekamrat dessutom är överkänslig för magsjuka. Vetskapen om detta gjorde jag allt i min makt för att mörka mitt illamående. Även om jag egentligen kände mig liten som en 7-åring och bara ville ha hennes sympati och hand i min svettiga panna.
 
Till slut blev det övermäktigt, kallsvetten kom från ingenstans och det fullkomligt sprutade ur alla ändar. 
Tror Petra kände detta på sig då hon fem minuter innan kaskadernas utbrott lite snyggt smugit iväg för "lite shopping". Andra gången var hon på något konstigt sätt oxå iväg...?!
Jag var rätt dissy under dessa timmar men jag tror faktiskt hon höll sig borta så mycket hon kunde.
 
Har mått bra mycket bättre..
 
Om jag skulle få ha kvar min kära rumskompis visste jag att jag en gång för alla måste bli av med hela maginnehållet, alla baskelusker måste ur systemet. Satte fingrarna i halsen både fem och sex gånger till det verkligen var slut...trodde jag!!!!
För då kom det väl lika mycket från andra änden!!
 
Till slut låg jag helt utslagen på sängen, det tog verkligen på krafterna. I samma veva fick Petra tips från sin moster och passade på och pipa iväg till Apoteket för lite kuckelimuckmedicin. 
Och en sak är säker, i Thailand har man grejor som funkar, inga mesprylar.
En bakteriedödande tablett och nån annan form av antibiotika och vips dagen efter var magen på rätt köl igen men man var för den skull inte poolens kaxigaste.
 
 
 
Hur eller hur allt ordnade sig...jag behövde inte hitta ny resekamrat och PhiPhi är ändå PhiPhi.
De underbara stränderna, de små gränderna, båtfolket, den sköna attityden och de fantastiska vyerna...
 
 
 
 SAME SAME BUT DIFFERENT helt enkelt.
 
 
 
 
 
 
Kommentera inlägget här: