blandberg.blogg.se

Välkommen till Familjen Blandberg!!! Här kommer du att läsa om livet som det verkligen ser ut. Inte den förskönade vardagen eller kryddade solskenshistorier ala de Facebook. Nej, endast den sanna och krassa verkligheten, lika skön och vacker som den kan vara, men även den ibland grymma och brutala verkligheten kommer att skildras. Men det är just detta som utvecklar oss människor. Hur du tacklar dina situationer och intryck, det är just det som gör dig till den du är och kommer att bli.

....energier på gott och ont.

Kategori: Allmänt

Vad menade hon egentligen med det??

Att just ”jag” fick kontakt? Jag tittade med en frågande blick på Petra. -Jo för att du är så öppen och mottaglig fortsatte Petra.

Jag tänkte inte mer på det, vi tog varandra i handen och gick hemåt i den lite kyliga och stjärnklara kvällen. Jag tror inte jag sa ett ord på hela vägen utan försökte bara ta in kvällens alla intryck och njöt mest av alla stjärnor som glittrade.

 

När vi väl kom hem måste jag erkänna att jag fortfarande var euforisk inför min intressanta kväll. Så pass att jag dagen efter var tvungen att berätta om mina upplevelser på jobbet och likadant för alla mina vänner.  

Och Herrejösses vad folk delade upp sig i två läger. Det fanns verkligen inget mittemellan. Och det är riktigt intressant hur starka åsikterna är som väcks.

På jobbet där femton hyffsat inskränkta ingenjörer samlas runt fikabordet, de behövde inte lyssna speciellt länge förrän jag blev utskrattad och fullkomligt sågad vid fotknölarna. De ska precis som jag ha vetenskapliga bevis.

Men faktum är när jag berättade om min mammas erfarenhet så var det många som i ren frustration skakade på huvudet och blev knäpptysta eftersom där inte fanns någon som helst naturlig förklaring.

Till saken hör att min mor blev så tagen av mina upplevelser att hon bokade upp en privat seans hos denna Eva. Och det hon sedan fick uppleva gjorde tom mina skeptiska kollegor tysta. Till mamma kom nämligen den jag trodde skulle dyka upp hos mig. Pappa Göran ville helt enkelt komma och hälsa på. Ja, han och mamma hade ju några år tillsammans så det var väl inte så konstigt.

Hur sedan Eva berättade saker på ett sätt som bara Göran skulle uttrycka. Han kunde tex fortfarande inte förstå hur mamma över huvud taget "stod ut med honom"!! Han kunde vidare genom Eva berätta hur mamma precis möblerat och gjort om i fönstren där hemma. Likadant exakt vad mamma varit med om den sista tiden och hur hon såg på saker och ting kring detta. 

Eva upplevde ”den här mannen” väldigt social, omtyckt och energifull. Efter en stund blev Eva trött för det var så mycket energi runt den här personen, det var mycket om och kring, mycket energi, han skulle prata med allt och alla och vara i centrum….och ni som kände Göran vet vad jag pratar om. Världens bästa på alla sätt, men det gick aldrig att få tyst på´n:)

Eva berättade att det är samma sak på andra sidan, massor av energi så mamma får inte bli förvånad om han får lampor eller stereoapparater att bete sig lite konstigt. No shit, tänkte jag när jag med stort intresse lyssnade på mammas berättelse och samtidigt mindes min lilla tvätthög som jag aldrig fick avsluta.

Men nu till det mest hårresande. Mammas biologiska pappa, alltså min morfar gick bort för några år sen. Han och mormor skilde sig tidigt och mamma har inte haft någon kontakt med honom efter det. Förutom något besök sista tiden då han blev allt äldre och sämre. Precis innan mamma skulle lämna så säger Eva:

-Vänta, det kommer en viss Herr Arne till mig, känner du nån sån?! Med tårfyllda ögon svarar min mamma –Ja, det är min pappa!!!!

-Ja, och han vill bara säga hej innan du går.

Under hela mammas berättelse fick jag rysningar och håren ställde sig om vartannat men det var ungefär nu som även mina ögon reagerade.........med tårar. Hur i hela friden?!? 

 

 

Summa kardemumma så vet jag inte längre vad jag ska tro. Jag är i grund och botten fortfarande en tråkig vetenskaplig ingenjör men mina upplevelser har definitivt ruckat på mina tidigare inskränkta teorier.

Och likadant så har de faktiskt hjälpt mig i mina svåraste stunder, det har gjort att det har varit lättare att komma vidare eller att se saker och ting utifrån en lättsammare synvinkel.

Jag kan ju ta ett exempel; Vår älskade stuga brann ju som fackla för ett halvår sen. 

Detta var av naturliga skäl en av de största tragedierna i mitt liv, allt som vi hade åstadkommit under sommaren gick på en timme upp i rök. Alla loppisfynd, alla sommarkläder, möblerna, nya TV:n, PS3:an, kameror, foton och all tid vi lagt ner på att skura, tvätta och måla. Vi kostade tom på en skortstensotning det sista vi gjorde. Och dessutom utan försäkring så kan ju en sån här tragedi ta knäcken på vem som helst.

Men jag har så här i efterhand funderat varför det blev som det blev?? Polisens "tekniska" kunde aldrig till 100% fastställa brandorsak. Vad var det egentligen för mening med allt detta?!? Jag hade under sommaren varit med om en del underliga händelser och ju mer jag tänker på det desto mer bleknar mina vetenskapliga teorier. 

Att farfar inte pratade skit var jag redan fullt övertygad om, han var garanterat med mig när jag röjde där ute i stugan. Vid ett tillfälle var jag tvungen att nypa mig i armen; Sommaren bestod till mångt och mycket att skövla skog och sly för att få fram strandlinjen. Av detta blev det många brasor där min bästa vapendragare Krille varit en hjälpande hand många gånger. 

 

Men vid just detta tillfälle var jag helt själv. Brasan var i vanlig ordning tänd nere vid strandkanten, det var klarblå himmel och jag bar sly och brände så svetten lacka. Jag tog krattan för att få upp småkvistar och skit som inte hamnat i elden. Av ren trötthet tar jag ett felsteg och tappar balansen i riktning mot elden. Precis när detta sker känner jag hur hela min rygg, mina axlar och hela bakhuvet få en vattenkaskad över sig!?!!

Jag hittar balansen rätt snabbt men hinner känna hur det svider till i ansiktet av hettan från elden. Jag tittar upp i den klarblåa himlen, vidare ut över vattnet som jag hade någon meter bakom mig. Vad fan hände? Då visste jag inte? Jag kunde inte för mitt liv förstå vad som hände? Svaret fick jag senare hos Eva. 

Samtidigt har jag även fått för mig att det kanske inte alltid gillades vad vi gjorde där ute i stugan. Tidigare och bortgångna ägare var tydligen riktiga botaniker vilket kanske inte är min största ådra i livet. Visst, det är fint med gröna växter och blommor men vårat röjande på tomten och allt fixade & trixade i det gamla huset gör att andarna vänder och vrider sig i graven, vilket de också lite kusligt gjorde oss påminda ibland.

Jag vet att minstingen, Alfons 11 år, kom utspringandes från stugan en varm sommareftermiddag. Han var helt kritvit i ansiktet och hjärtat slog volter på honom. Då hade han suttit och spelat PS3 i godan ro….och helt plötsligt välter ett glas fullt med läsk på köksbordet en bit ifrån honom. Visst att man kan vara förbannad på nyinflyttat folk men att ge sig på barn, det är lågt. 

Till saken hör att det var mest jag, Petra och Alfons som bodde där ute i vår underbara sommaridyll. 

Petra tyckte det var helt fantastiskt skönt att ge sig ut på en timmes promenad på mornarna. Jag tyckte däremot att jag fick motion och tillräckligt med luft under dagarna och tog istället alltid tillfället i akt att sova ut och Alfons likaså.

Denna morgon var inget undantag. Jag hörde hur Petra drog på sig träningsskorna för sin dagliga morgonrutin. Jag fick en puss på kinden, hon stängde ytterdörren efter sig och jag vände mig om och borrade ner ansiktet i den mjuka kudden samtidigt som jag hör hur någon kommer in i sovrummet. 

 

Det gamla trägolvet avslöjade nämligen den mest tysta och smidigaste varelse. Vad fasen gör Alfons uppe så här tidigt och vad gör han då i vårt sovrum? Aja, han kanske vaknade av sin elefant till mamma och ville nu ha sällskap?! Jag låtsades sova och hörde hur han gick från Petras sida och vidare ner över fotändan och närmade sig min sida. Jag tänkte att nu ska jag fort kasta av mig täcket och skrämma honom. Sagt och gjort, täcket flög av och jag kände stugans svala luft landa på min kropp.

Men döm av min förvåning när jag ser mig omkring i det tomma rummet, där stod ingen Alfons?!! Jag kan säga att jag blev mäkta förvånad och håret ställde sig upp när jag smög ut till Alfons och hör hans djupa sovande andetag i rummet bredvid. Vem var det då som gick i vårt sovrum? 

Likadant var jag den sista som befann mig i stugan innan den brann ner. Sommaren var över och jag hade ensam åkt ut en eftermiddag. Jag bytte om i stugan för att gå lös med motorsågen. Det rök några aspar den kvällen.

När mörkret föll samlade jag ihop mina prylar innan jag gick in i stugan för att svida om. Jag vet inte vad det var men det gick som en kall vind genom hela huset när jag satt på huk och borsta av mig den värsta skiten på farstukvisten. Jag tittade mig omkring samtidigt som jag snabbt drog på mig tröjan. Det kändes som huset ville säga mig något i den kalla vinden.

Vad allt detta rörde sig om får jag förmodligen aldrig svar på då stugan någon vecka senare stod i brand. Men nånstans får jag en känsla att det var dåliga energier som vi lika gärna kunde vara utan och det fanns nog en riktigt bra anledning till att allt gick upp i rök den där oktobereftermiddan.

Vi får nu chans att börja på ny kula. Och finns det någon högre makt ber jag nu till denna att vi hittar en lösning på ett nytt boende.

Och iså fall hoppas jag ni följer med på resan. 

Stark intuition...

Kategori: Allmänt

 

Stark intuition, ett sjätte sinne eller rent av hokuspokus?!

Har du nånsin varit med om att du kan förutse saker som ska hända. Eller en känsla att du är iakttagen? Du känner att du kan veta saker om någon bara genom att se henne i ögonen.

Kalla det vad du vill, men jag har känt detta från och till under hela mitt liv.

Det började redan i barndomen då jag många gånger kunde förutse saker, lite som om jag upplevt det förr. Men vem berättar man det för, utan att bli inspärrad tänkte jag som 12-åring i ett mindre liberalt 80-tal. Jag kände mig ibland lite annorlunda men aldrig i nån negativ klang. När jag blev äldre kallade jag det istället  ”god människokännare” och idag kan jag nog på ett helt annat sätt uppskatta egenskapen samtidigt som jag fortfarande undrar om fler än jag känner samma sak?!

 

Min nyfikenhet har gjort att jag försökt hitta en bra förklaring till detta och varför inte alla ser det som för mig många gånger är så uppenbart?! När jag sedan träffade Petra fick jag en ny alternativ vinkling på det hela. Petra har alltid varit intresserad av det andliga och vad som händer efter jordelivet. Men att vi människor är mer eller mindre mottagliga för detta.

Själv är jag mer vetenskapligt lagd och vill ha konkreta och vetenskapliga bevis för att bli övertygad. Samtidigt gör mina tidigare upplevelser att jag inte kan slå detta ifrån mig. Det har alltid kittlat lite olustigt i mig när vi pratat om dessa fenomen. Det har nämligen varit lite gör mycket om och kring vid några få tillfällen. Framför allt när någon nära tagit farväl.

Jag glömmer tex aldrig hur jag för några år sen står och stryker skjortor i min gamla lägenhet på Linnégatan. Pappa Göran hade några veckor tidigare efter en tids sjukdom bestämt sig för att gå vidare. Jag minns det som igår; det var på kvällen; jag hade brett mig en macka, dragit på lite skön musik och hade precis tagit tag i tvätthögen som hade växt allt högre på golvet. 

Av värmen från strykjärnet står jag i dörröppningen till vardagsrummet i bar överkropp och djävlas med en svårstuken skjorta när jag plötsligt hör hur ljudet på stereon ökar sakta men säkert. Jag slänger en snabb blick på fjärrkontrollen som ligger på soffbordet. Jag tittar mig vidare om i rummet och känner hur håret ställer sig på mina armar. Jag slänger mig på luren för att ringa Petra och berätta men jag får inte fram ett ljud till att börja med. Min vetenskapliga läggning försökte ju få detta till att grannen har en exakt likadan stereo och genom de tjocka betongväggarna så har han lyckats beställa en superduperfjärrkontroll som han nu spelar mig ett spratt med….nej det var för långsökt!?

Ja, det var väl ungefär här som jag började lyssna på Petras stora övertygelse att det finns något efter detta liv. 

 

Efter ytterligare en händelse på Morgongatan där jag en kväll sitter i TV-soffan och kan se upp på övervåningen. Helt plötsligt rör sig en skugga i storlek av en människa från ena sidan av trappavsatsen och försvinner sedan in i väggen på motsatt sida. Jag var helt övertygad att jag såg allt detta. Jag var inte ens trött, utan helt klarvaken vilket gjorde att ståpälsen kom krypande igen.

Efter viss övertalning så okey jag ger det en chans, Petra hade sen länge tjatat på mig att följa med på en sk seans där ett medie tar kontakt med den "andra världen" för att vidareförmedla till dig.

Okey i rent studiesyfte kan jag väl följa med för att se hur det fungerar. Och jag måste erkänna att lite nyfiken var man ju efter allt som hänt.

Det var en öppen seans som man fick anmäla sig till. Där 10-15 personer samlas och förhoppningsvis ”kommer någon” som vill säga något till just dig.

Vi samlades i en lite större lokal och in träder en helt vanlig kvinna med långt mörkt hår som hälsar oss varmt välkomna.  Eva som hon hette frågar om detta är första gången för någon? Jag och några få till håller lite osäkert upp handen. Okey extra välkomna till er säger hon samtidigt som hon blundar och gnuggar sina handflator mot varandra.

-Jaha vi börjar med en man som vill prata med dig, säger Eva och pekar på en medelålders kvinna längs fram i salen. Jag upplever honom som yngre och det första han vill säga är att du inte ska vara ledsen, han har det bra där han är.

Jag ler inombords, mmmh sure det kan ju vara vem som helst.

Eva pratar om honom, vad han har för intressen och jag ser hur kvinnan nickar och blir helt tårögd. Jag får fram en bilolycka fortsätter Eva. Ja, en bilolycka där han och tre till var inblandade. Men det var tydligen inte han som körde säger hon och får en medhållande nick från kvinnan. 

Det visar sig att hennes son omkom för några år sen i en bilolycka utanför Linköping. Min vetenskapliga läggning försöker direkt hitta förklaringar; Google såklart!! Eva måste ha en bakgrund som skjutjärnsjournalist och vara yberduktig att söka information på nätet om folk.

Hon fortsätter till en kvinna på raden framför mig som mist sin bästa väninna i bröstcancer och kvinnan hon fick kontakt med visste saker som jag förstod att bara dem två visste och Eva berättade att hon gick bort efter en tids sjukdom med ett tryck över brösten som Eva visade men en hand över bröstkorgen. 

Jag kände mig mer och mer obekväm, hur kan hon berätta alla dessa saker?? Det kan vare sig Google eller hitta.se veta?!? Och jag misstänkte att liksom jag har ingen av deltagarna lämnat sina fullständiga namn?!

Bredvid mig satt det en storvuxen äldre kvinna, lätt över 70. Jag vet inte om hon rökte eller vad det var som gjorde att hon lät som självaste Darth Vader när hon drog sina tunga andetag. Det lät som hon blev andfådd att bara sitta ner. Frågan är om hon skulle överleva dessa två timmar?!

När vi var halvvägs in i seansen får Eva tag i en man som vill prata med min överviktiga stolsgranne. Det var någon som var väldigt bekymrad över henne. Hon skulle absolut inte tänka på hur han hade det utan mer på sig själv. Han tyckte det var synd att hon bara satt hemma och lyssnade på radion. Hon skulle behöva komma ut och träffa lite mer människor. Kvinnan satt tyst utan att visa tillstymmelse till förståelse. Eva drog i sitt långa hår och blundade igen, precis som hon lyssnade på vad han sa. 

Hon fortsatte; han nämner det igen, att du borde ge dig ut och träffa folk. Han pratar något om en färja och Finland? Ja, han vill att du ska åka med färjan över till Finland, kan du förstå vad han menar, frågar Eva.

Då öppnar tanten munnen för första gången och på den djupaste muminfinskan säger hon; -Jo, jak har bara int kommit iväk än.

Fyfan, då kan jag säga att jag för stunden sket fullkomligt i eventuella vetenskapliga bevis. Det här började bli riktigt scary!!

Jag tror att jag snurrade fyra varv på stolen för att hitta någon i rummet som kunde hjälpa mig förstå vad som egentligen hände?! 

Fyfan måtte nu inte kvinnan med det långa håret titta på mig nästa gång, tänkte jag för mig själv när jag gömde blicken i mitt knä. Men mycket riktigt, mina farhågor besannades. En äldre man vill prata med dig, säger Eva och pekar med hopknutna händer på mig. Jag kände hur handsvetten kom som ett brev på posten. Försökte möta hennes blick och bränna av ett så avslappnat leende som möjligt. Tydligen var det helt förgäves för Petra har i efterhand berättat hur dåligt jag mörkade min skräck. Jag fullkomligt lyste 'Ta mig härifrån och det illa kvickt!!'

Ja, ni kan ju tänka er själva när kvinnan tidigare under kvällen prickat in allt så slående att man fullkomligt tappar fattningen och sedan "slumpmässigt" spänner blicken i dig.

Aja det är väl bara att lyssna och inte ge henne något att gå på tänkte jag för mig själv. 

Eva fortsätter, ja det här är på din pappas sida….

Okey tänkte jag, det är väl kanske Pappa Göran som vill göra sig hörd? Vilket jag hela tiden föreställde mig när hon försökte förklara den här mannen; hur duktig och praktisk han var med händerna. Jo men pappa Göran var en duktig hantverkare. Han gjorde det mesta själv med blandat resultat. Sen berättar hon att han var ingenjör och väldigt noga med allt??! Va´?? Med Göran var det inte så noga, huvudsaken det fungerade praktiskt och ingenjör? Nej det kan inte vara han?!

-Han är väldigt glad när du är ute i stugan, fortsatte Eva, han älskar när du är där ute. Han brukar titta på när du åker vattenskidor och han skulle också vilja prova men han tror inte han skulle klara av det säger han.

Då slog det mig, det är min farfar och stugan är farfars, där jag sprang som ung grabb och nu lite sporadiskt besöker då och då. Okey då är jag med i matchen igen, tänkte jag för mig själv.

-Han tycker det är jättekul att du är där ute, fortsätter Eva…men han förstår att du framöver kommer ha fullt upp med din egen stuga nu!!!!!!!!!!!!!!!

WHAT THE F… ???? (Vi hade precis köpt stugan i Östra Harg vi detta tillfälle)

Eva fortsatte; om det är något du undrar över, om du behöver hjälp så vill han att du ska veta att han finns där, du behöver bara fråga honom, han kommer vara med dig.

Jag satt helt stum och bara nickade, hur visste hon allt detta, var hon kompis med mäklaren också?!

-Sen har du köpt ny bil vá,?! frågar människan. 

Jag nickade och log, vid det här laget fullkomligt förlorad i den andliga världen.

-Ja det är en väldigt stor och fin bil där du kan lasta mycket, fortsätter hon! 

Jag bekräftar med ytterligare en nick!!

-Men det var ju synd att den skulle gå sönder så där olägligt som det faktiskt var, det kunde ju inte vara sämre tajming. (några veckor tidigare hade jag och min kombi fått punktering samma morgon vi skulle åka till Grekland)

Det var väl ungefär här jag kände hur tårarna började komma, hur i hela friden kan hon veta allt detta?

-Du blev väldig arg och har en tendens att förstora upp saker och ting men den här mannen säger att han skulle ha blivit lika arg.

Okey, beskrivningen är mig personifierad men va skönt att farfar skulle blivit lika arg!!!:) vid det här laget visste jag  inte riktigt vad jag skulle göra, hur kan man vara så mitt i prick? Hela mitt huvud snurrade, jag kände hur Petra skrattade till då hon om nån lärt känna killen som gör en höna av en fjäder och varit med på samma resa som Eva nu beskrev.

-Men nu har du lagat punkteringen även om det blev lite dyrt, flinade Eva.

Jag bara skakade på huvudet, när jag tänkte på mina dyra lågprofildäck. Ingen utom mina närmaste vet om detta, hur går detta egentligen till?!

Eva stannade upp för en stund och jag fick chans att smälta saker och ting.

Eva fortsatte; Han vill säga en sista sak innan han lämnar. Han vill att du ska tänka på din familj. Han hade själv en väldigt liten familj och han vill inte att du gör samma misstag.

-Men va fan?! för första gången tittade jag på Petra som bara satt och log. Vi har ju en hel cirkus med ungar där hemma?!

-Mmmh men ingen som är din, säger Petra.

 

Och när jag trodde det värsta var över så stannar Eva upp och säger helt tvärsäkert….nu är din mormor här också. 

Jaha tänkte jag, det här ska ju bli intressant för henne kände jag bättre. Hon var en riktig karriärkvinna och ja vi kan nog kalla henne lite mer känslokall där jobb och status var viktigare än familj och trygghet.

-Hon är väldigt stolt över sig, hur du har lyckats i arbetslivet, att du är väluppfostrad, hur du håller upp dörrar till äldre damer och kan föra dig.

Ja mer var det inte…..och jag var liksom inte förvånad när det kom till mormor. Hon var sån men lik förbaskat världens bästa mormor, min mormor. Och det var lite huvet på spiken, det satte liksom sista spiken i kistan. Jag kunde nog inte bli mer övertygad att här är det är något mer än journalistik och detektivarbete som gömmer sig. Jag visste bara inte vad?!

Sen vill jag avslutningsvis säga du har själv förmågan, log Eva med sitt varmaste leende och pekar på mig med sina knäppta händer. Du har själv upplevt saker, men du är väldigt skeptisk. Vad ska kompisarna säga? Du vill ha bevis men om du får rätt verktyg och övar upp förmågan kommer du få dem, avslutar hon.

-Det var ingen slump att just du blev kontaktad, viskar Petra när vi lämnar salen.

To be continued…..