blandberg.blogg.se

Välkommen till Familjen Blandberg!!! Här kommer du att läsa om livet som det verkligen ser ut. Inte den förskönade vardagen eller kryddade solskenshistorier ala de Facebook. Nej, endast den sanna och krassa verkligheten, lika skön och vacker som den kan vara, men även den ibland grymma och brutala verkligheten kommer att skildras. Men det är just detta som utvecklar oss människor. Hur du tacklar dina situationer och intryck, det är just det som gör dig till den du är och kommer att bli.

Imponerad...

Kategori: Allmänt

 
 
Ja, jag är så fruktansvärt imponerad....

Egentligen fattar jag inte hur du bär dig åt, jag förstår verkligen inte.
Från första minuten när du står där framme, knäpper dina händer och hälsar alla välkomna så har du ett leende på läpparna som ingen, inte ens den mest bittra och avundsjuka människa kan motstå.
 

Det strålar verkligen om dig; du strålar energi, du är personifierad energi.
Du frågar om någon är ny för att släppa nervositeten hos eventuella nya och osäkra deltagare. Jag vet när jag själv stod där för första gången och räckte upp handen som nyanländ. Du log mot mig och jag kände det jag tror de flesta känner med dig och som också gör dig till den fantastiska människa du är.
Du ställer frågan för att fånga upp alla under passet. Du får extra koll på de nya och du lyckas verkligen få hela klassen att dras med i din energi. 
 


Men det jag inte förstår är din förmåga att bibehålla allt detta, din energi, ditt engagemang?!?
Allt detta tillsammans med den fysiska ansträngningen, koreografin och samtidigt ge så otroligt mycket av dig själv genom hela passet, jag fattar bara inte? Jag har liksom nog med mitt eget arsle.

I helgen stod jag nämligen själv där igen efter ett års uppehåll då husbygge och Lillemans ankomst till världen har varit viktigare. Men nu var storasyster snäll att ta lillebror så där stod jag; söndagsmorgon och sträckte lite nervöst på framsida lår när folk så sakteliga ramlade in i träningssalen.
Jaha ’Indoor bootcamp’, hur ska det här gå, tänkte jag när jag samtidigt hörde uppvärmningslåten som igenkännande fick nervositeten att släppa något.
 
Syrran och Lilleman...

Jag drogs med i ditt uppvärmningstempo och kände mig rätt stark. Tog kanske ut de första övningarna lite väl för det tog inte lång stund innan blodsmaken infann sig i munhålan. Helvete tänkte jag för mig själv, detta är ju bara uppvärmningen.
 


Jag behöver nog inte beskriva hur det gick resten av passet för killen längst fram i klassen. Och soooom jag ångrar min från början stöddigt valda plats. Jag var nämligen större delen av tiden mer död än levande och det var svårt att maska i min utsatta position. Absolut att man kan och ska köra passet efter sin egen förmåga men man dras liksom med av fröken Robot där framme. Och hade jag kört efter mitt eget psyke hade jag lagt mig ner raklång och spelat död.

Men det är ungefär här, när man med jämt skägg klarat sig igenom halva passet som jag undrar vad FAN du egentligen är gjord av, människa?!

På fullaste allvar, du har en benstyrka som skulle få LHC:s A-lag att framstå som ett djävla knattelag.
Du har en kondition som platsar i Kenyas maraton trupp.
När jag sedan som den enda i klassen vet att du har ett gäng vakande nätter bakom dig och en ammande unge hängandes i bröstet varannan timme, ja då undrar man juh?!?
 
Nöden har ingen lag.
 

Och ovanpå denna fysiska och psykiska prestation ger du så mycket utstrålning och energi med ett leende som om man inte kände dig bättre lätt skulle tro är påklistrat. Men du tycker verkligen detta är så fantastiskt kul och ditt leende speglar bara hur bra du mår när pulsen slår och svetten lackar.


Med jämna mellanrum frågar du hur vi mår, jag tittar mig omkring och möter blickar som precis som min ser ut som de är hämtade från helvetet.
Jag sväljer några gånger för att blöta upp min torra hals och för att få bort blodsmaken när du ännu en gång skriker frågande; -HUR MÅÅÅÅÅR NI?!?!
90% inklusive jag ljuger när vi i gemensam kör ropar –BRAAAAA!!
 


Det kan ju omöjligtvis finnas en enda själ här inne som mår bra, tänker jag när jag slänger ytterligare en blick på klockan bakom oss för att se om skiten snart är över. Jag trodde i min enfald att detta var ett 45-minuters pass vilket nu visar sig vara en-timmes-passet. Jag förstod nu att det inte finns någon Gud.

15 minuter senare ramlar jag ihop som ett korthus på mattan. Hjärtat pumpar och lungorna känns som de är på väg ut mellan revbenen. På något märkligt sätt får jag tag i min vattenflaska och häller vatten över huvudet.
Jag är så trött att jag inte orkar måtta mun. Jag skiter i att jag blöter ner hela mattan, jag måste bara ha vatten.
Det svider i ögonen när vattnet blandas med svett och rinner ner i mina ögon, det tjuter i öronen.

Jag hör din röst avlägset långt bort någonstans. Det låter som du berömmer oss, hur fantastiskt duktiga vi är.
Jag reser mig från liggande till sittande, tittar mig i spegeln och ser ett vrak. Ja ett skepp som just i detta nu sakta sjunker mot botten. Ögonen helt röda och benen bara skakar. Jag tittar mig omkring och ser en kille som inte får fram ett ljud, han ser helt apatisk ut. Tjejen bredvid mig är kritvit och ser kräkfärdig ut, en annan ser knappt andfådd ut då man även kan fuska sig igenom ett sånt här pass.
Annars sägs det generellt inte mycket, de flesta är fullständigt slutkörda och tittar på varandra med en blick som säger ’va fan va det som hände?!?!? Vem körde över oss med lastbilen??
När mattorna är undanlagda så börjar folk flockas runt dig och berömmer dig för ett fantastisk genomfört pass.
Man frågar dig om tips och andra övningar som du kan rekommendera. Mina ögon blir tårfyllda och jag känner mig oerhört stolt.

STOLT, och Inte för att jag tagit mig igenom passet, stolt för att jag känner dig, stolt för att du är min, stolt för att du är mamma till Elliot, stolt för att du är den du är. Du är imponerande Petra.
 
 
 
 
 
 

KOMMENTARER:

  • Gunilla säger:
    2016-10-19 | 21:31:38

    Kärlek❤️❤️

    Svar:
    Familjen Blandberg

Kommentera inlägget här: