blandberg.blogg.se

Välkommen till Familjen Blandberg!!! Här kommer du att läsa om livet som det verkligen ser ut. Inte den förskönade vardagen eller kryddade solskenshistorier ala de Facebook. Nej, endast den sanna och krassa verkligheten, lika skön och vacker som den kan vara, men även den ibland grymma och brutala verkligheten kommer att skildras. Men det är just detta som utvecklar oss människor. Hur du tacklar dina situationer och intryck, det är just det som gör dig till den du är och kommer att bli.

Corren

Kategori: Allmänt

Känner att jag var tvungen att förklara varför vi var på förstasidan i Corren förra veckan. Ja det var ju ingen av oss som hade avgjort herrarnas skidstafett, inte vunnit något Presidentval heller för den delen. Även om jag tror att vilken hyfsat normalbegåvad yngling som helst skulle ta bättre beslut än gubben med den oranga kepsfrillan.
Ja, det är ju nånting sånt eller att man typ under VM-kvalet Sverige-Danmark, full som en alika springer in på plan och sopar till domaren som gör att man skapar förstasidesrubriker.
Och även den fyllbulten, trots sina 12 starköl (dansk lunch) innanför västen skulle förmodligen styra supermakten på andra sidan Atlanten bättre än Trumpen.

 

Men vi var inte skyldiga till något av detta faktiskt. Man hade helt enkelt fått nys om vår sorgliga historia om branden och ville göra ett reportage om det nya bygget.

Vi hade förvarnat nära och kära att repotaget skulle gå i Correns sidekick-bilaga ”Bostad” så det var många som satte morgonkaffet i halsen när man såg en flygande Elliot på Correns förstasida.....och så även vi:)
Misstänker att man för dagen hade rejäl nyhetstorka, såååå what the heck, vi slänger in Familjen Blandberg på förstasidan!!!!! Men det var kul….jättekul, vi ha fått sååå många positiva kommentarer.

Den enda som hade ångest var min fåfänga men ack så kära sambo. När hon fick se bilden på mittuppslaget utbrister hon: -Men för helvete, tack för den Televerket.

Bilden var tagen i en vinkel där tom jag måste erkänna att den inte blev till min i vanliga fall bildsköna sambo. Eller som hon själv uttryckte det;
-Men på fullaste allvar kolla; ingen haka, tjockaste halsen i kommun, en hållning som en påse jordnötter och blek som ett glas TREO. Ja hon var verkligen upprörd och det gick liksom inte att trösta med förklaringen att vidvikelobjektivet smetar ut allt, inklusive personerna på bilden om man står på fel ställe.
 
Men Oj vad vi har skrattat åt detta.....nu när den värsta ångesten har lagt sig, när vi konstaterat att det finns värre saker här i livet än en felvinklad bild.
Du kan från den ena dagen till den andra drabbas av stroke, skelettcancer eller förolyckas i någon tragisk ridolycka. Saker som faktiskt hänt i vår närhet den senaste tiden och som påverkat oss på ett sätt som vi kanske inte räknat med.
Vet inte, det kan ha att göra med att jag blivit pappa?
Jag har iofs alltid varit en hyffsat känslig själ men efter att Elliot kom till världen så vet i fan? Jag kommer på mig själv hur illa berörd jag blir eller hur jag sitter med tårfyllda ögon framför TV:n till Sofias Änglar. Hur djävla orättvist det ibland kan vara och jag vill i och med detta säga att vi tänker på alla inblandade och anhöriga och hoppas att Gud är med alla berörda.
 
 
 
Samtidigt är det bra att ibland få sig en tankeställare även om det är sorgligt att det ska behöva drabba någon så påtagligt nära eller någon över huvudtaget. Fan här går vi dag ut och dag in och tänker i banor som ´det kan jag göra sen'; Jag kan gå den där utbildningen senare eller tvätta den där solkiga soffan nästa år. Varför inte tvätta den och njuta hur fin den blev här och nu. Eller än värre och ofta väldigt vanligt förekommande; Jag ringer pappa eller mormor nästa vecka istället. Ring henne nu och nästa vecka OCKSÅ!!
 
Likadant varför ens fundera i banorna att skjuta på min pappaledighet? Och nu när jag sitter här och skriver, varför i hela världen gav jag bort hälften av mina pappadagar till Petra? Ja okey det fanns väl en bra anledning till det och det går att laborera tillbaka om man så vill men ändå....man får sig en tankeställare, vi lever här och nu.
 
Petra pratade med vår ovan nämnda cancerdrabbade vän häromdagen och det var det mest surrialistiska samtal hon någonsin haft. Att prata med någon som vet att dennes tid är begränsad här i vår värld. Samtalet blev liksom känslomässigt på ett plan hon aldrig tidigare upplevt, en helt annan dimension. Hon var tyst en lång stund efteråt, tankarna for genom hennes huvud.
 
 
Jag såg på henne att hon blev berörd, det var ett samtal som påverkade, där det inte fanns några sen.
Allt hamnade liksom i ett helt annat perspektiv, ska du göra något ska det göras nu för du vet inte om det blir några sen. Det kan vara allt ifrån att du är sugen på ett glas vin en tisdag till att beställa den där semesterresan du alltid drömt om och allt däremellan. Hur fan ska man egentligen tänka? Ska jag vika in den där tvätten, tapetsera om det där rummet? Ska jag verkligen lägga min återstående tid på detta?! Vad ska jag lägga tiden på överhuvud taget? Detta är tankar i varje fall jag aldrig tänkt och förhoppningsvis aldrig kommer behöva tänka men samtidigt otroligt tänkvärt. Det kan låta som jag svamlar och blir väldigt emotionell men jag tror det är viktigt att ibland tänka i dessa banor.
 
Hur fruktansvärt orättvist livet kan vara och att vi ska ta vara på det vi har. Kan nästan bli förbannad på de som väljer att avsluta detta jordeliv när det finns dem som skulle göra allt för att tex få uppleva sina barns studentexamen. Även om dessa människor också har sina skäl...
Just detta var väl oxå vad Petras väninna var rädd för eller rättare sagt det som är hennes största sorg. Att inte få uppleva barnens uppväxt. Att inte få vara där; läsa läxor, lära dem simma, glädjas och trösta deras brustna hjärtan. Att veta att man inte kommer vara en stor del av deras liv. Att du som mamma inte kommer finnas där som alla andras mammor. Att barnen inte kommer komma ihåg dig på samma sätt som du kommer ihåg din mamma. Att veta att ens barn kommer säga 'min mamma gick bort när jag var liten så jag kommer inte ihåg så mycket av henne'.
 
 
Det är känslosamma tankar men ack så viktiga.
 
Kände att jag ville skriva ner och dela med mig av mina känslor och förhoppningsvis får någon mer än jag en tankeställare. Kanske tom en push i baken, här och nu?
 
Må gott där ute, vi är snart tillbaka.