blandberg.blogg.se

Välkommen till Familjen Blandberg!!! Här kommer du att läsa om livet som det verkligen ser ut. Inte den förskönade vardagen eller kryddade solskenshistorier ala de Facebook. Nej, endast den sanna och krassa verkligheten, lika skön och vacker som den kan vara, men även den ibland grymma och brutala verkligheten kommer att skildras. Men det är just detta som utvecklar oss människor. Hur du tacklar dina situationer och intryck, det är just det som gör dig till den du är och kommer att bli.

Turné

Kategori: Allmänt

Jaha så var Blandberg ute på turné igen, vi är tillbaka till vårt älskade Kreta. Jag trodde nog aldrig jag skulle falla så pladask för en Grekö som denna. Efter att ha rest runt en del i Söderhavet och framför allt i Sydostasien så har just dessa platser länge känns som ett svårslaget paradis här på jorden.
Men den korta 3 timmars resan och säkra 30 grader i skuggan samt Petras övertygelse om Greklands charm så gör vi nu tillsammans en sjätte trip till denna Medelhavspärla.
 
 
Petra och lillen åkte ner redan förra veckan med mormor som sällskap. Sedan bytte jag och mormor plats i fredags.
Men soooom jag har bävat för denna resa!

Till saken hör att jag förra veckan lagom till jobbstart åkte på ryggskottet från helvetet. Alltså på fullaste allvar.
Ni som varit med om detta vet vad jag pratar om, det är ju inget du önskar din värsta fiende.
Ryggen är ju en så pass central och vital funktion att du blir fullständigt utslagen och gravt handikappad; bara att ta sig i och ur bilen är ju en resa i sig. Jag blev tvungen att parkera vid en gräsmatta nere på jobbet; nådde preciiiis fram till dörrhandtaget, fick försiktigt sparka upp dörren och med armarna dra mig ut genom dörrhålet och rulla ner på gräsmattan. Alltså på allvar?!?

Ja ni skrattar men det gör så djävla ont så det går inte att beskriva med ord. Lagen om all djävulskap fick jag mitt i denna ganska avancerade manöver en nys-attack som fick mig att skrika rakt ut av smärta. Jag förstår att folk vände sig om och sprang i motsatt riktning för att inte förknippas eller beblanda sig med denna labila galning som tydligen snott en bil och rymt från psykvården.
Ja men tänk er själva, du hänger halvvägs ut ur bilen, ålandes med ena handen i handtaget ovanför dörrn och andra i instegslisten jämte bilsätet. Då kommer det från ingenstans fyra helt okontrollerade nysningar som får varenda kota och nervkanal att slå frivolter i din ryggrad. Ungefär där vet man att det finns ingen Gud.
 
Ni som varit där....strumporna kan vara ett helvete

Ett annat bevis på vår obarmhärtiga fader är om du i detta tillstånd behöver gå på toa vilket du förr eller senare måste. Alltså det är ju en upplevelse få ska behöva uppleva. Som de flesta vet så är den sittande ställningen det mest värdelösa för en ond rygg så att bara ta dig ner på sitsen är en apparat i sig. På något sätt krånglar man av sig byxorna och ungefär där har du klarat av 10% av äventyret. Det är nu den verkliga utmaningen börjar. Det absolut sista du vill är att utmana dina redan fiolspända ryggmuskler och definitivt inte nere i bäckenet som är en förlängning av ryggraden....minsta krysstning känns som en kniv genom ryggraden.
Du ber en sista bön att du inte är hård i magen men ganska snart svarar du dig själv, högröd i ansiktet och med en ironisk nick.....detta kommer ta tid.
När man väl letat sig igenom den fasen ska man nu nå runt med pappret utan att skrika lika många svordomar som under fas ett.
Det var ungefär här jag gav upp och rullade in i duschen för en undereds-tvätt.
Var fan tog 70-tals bidéerna vägen när man behöver dom som mest?

Ja ni får ursäkta men mitt/våra liv är inte facebookfabricerat med 'Champagne', 'Perfekta naglar, 'livet leker, 'jag älskar mitt liv med min underbara make' etc etc blablabla. (Det är bättre än så ler min nu korrekturläsande sambo  )

Nej det finns en anlednig till mitt fullständiga ointresse för dessa patetiska och så uppenbart kryddade sociala sidor. Och oxå en av anledningarna varför jag startade en blogg där det verkliga livet istället skildras.

På riktigt, det blir rätt genomskinligt att det bara är rosa moln, fluff-fluff och rocka rockring genom livet.
'Man bara Eeeeelskar liiiivet' (läs på dryg stockholmska)
Sen att växellådan havererade halvvägs ner i Tyskland, man har fått analklåda och att halva semestern regnade bort är det ingen djäääävel som pratar om. Inte heller några bilder? Konstigt?

Han är bara avundsjuk för att inte han lever mitt fantastiska liv tänker hon som samtigt klistrar på det bästa neon-filtret på den enda bilden från i somras där vinkeln gör att hon ser så där extra smal ut....
Ja och må så vara, men jag är fan så mycket mer imponerad hur man löser en växellådsrenovering på en trefilig Autobahn än att se nån djävel stå i solnedgången och dricka champagne på nån vingård i Italien i nåt töntigt "Carpe-Diem"-tema....IGEN.
(Nu korrekturläser jag högt och min kära sambo skrattar och skriker 'jävla Bitter-Ove' från solstolen bredvid)
 
 
Men jag tror oxå det är anledningen till denna bloggs populäritet och stora antal besökare. Vi hymlar inte, vi förskönar inte, vi berättar den nakna sanningen...
 
 
Och appropå det, var var vi?....jo jag hade landat i Kreta och mötte upp Petra och Elliot nere i centrum efter en vecka ifrån varandra. Till saken hör att jag under ett år släppt iväg håret en del, ja senaste besöket hos frisören var nog förra våren så Lilleman blev dubbelt konfunderad när det helt plötsligt dök upp en för honom okänd kortklippt kille nere i Grekland som dessutom pussar mamma och låter som pappa.
Det var galet kul att se hur hans ansiktsuttryck ändras från 'vad är det som händer' till att lite osäkert titta på mamma och i ett obetalbart smajl utbrister paaaaa-ppaaaaaaa.
 
Nyklippt eller hur var det?
 
Efter en sedvanlig Mythos och Carbonara på en av Chanias bästa Italienska ska Petra givetvis envisas med att gåååååå hem från stan.
Sagt och gjort, löpskorna snörades på och den 5 km långa hemfärden var påbörjad.
Joro, att man precis suttit 4 timmar som i en sardinask i ett av Ryanairs mest 'exklusiva' flyg tar vi ingen hänsyn till. Det var bara försöka knäcka ut ryggraden och bita ihop.
Efter 20 minuters rask promenad blev jag i praktiken varse varför nyheterna hemma i Sverige envisades att rapporterade om den hänsynslösa värmeböljan nere i Europa. Helt galet, klockan var närmare midnatt och vi hade över 30 grader varmt. Skorna utan strumpor skavde, svetten rann längs ryggen och när den luftkonditionerade stadsbussen för andra gången blåser om oss i väggrenen kände jag att tårarna var nära, måtte vi snart vara framme.
Det var tur Petra höll låda på vägen. Efter en vecka ifrån varandra så fanns det maaaaaaassor att prata om.
Jag fick helt plötsligt klart för mig varifrån Elliot fått sitt joddlande ifrån, herregud!! Jag lyssnade och svarade när jag trodde hon behövde bekräftelse för i ärlighetens namn hade jag jämt skägg att överleva vår nätta lilla promenad.
 
 Kläder är överskattat i den här värmen....
 
Både jag och Petra var till 'Göran-naprapat' precis innan vi åkte. Han rekommenderade att småjogga för att få ordning på våra ryggar så det hade Petra förberett för oss under veckan. När vi 40 minuter senare nådde hotellet fick jag alltså informationen att i morgon bitti är det uppställning kl 07.00. Petra försäkrade; ingen löpning utan bara lite småjogg så kotorna hamnar rätt.
Kom inte tårarna när bussen åkte om oss så kom de nu. Jag hade föreställt mig semester; solstol, parasoll och en drink i näven, ingen djävla trainingcamp. Ack vad jag bedrog mig men samtidigt borde jag ha förstått, jag lever ju trots allt med Lindbergskan.
 
Sagt och gjort, Lilleman väckte oss i vanlig ordning vid 7-blecket och det var bara att få det hela överstökat.
Efter lite morgonbestyr efter gårdagen ankomst inser dock Petra att hon måste ha tappat en av sina älskade flippfloppsandaler på vägen hem.
Jaha då ska vi "smygstarta" veckan genom att springa fram och tillbaka till stan exakt den vägen vi tog i natt.....i tron att finna en sko på vägen.
Herregud det är ju över en mil och med barnvagn dessutom!!!
Jag insåg faktum, bet mig i läppen och försökte se fram emot frukosten som väntade när vi kom tillbaka.
Vi hade dock ett problem, vagnen hade under nattens äventyr fått punka på vänster bakdäck. Men va fan?!
Efter lite jagande så här på morgonkvisten sprang vi till slut på en vresig Michelin-gubbe som kunde laga vårat däck. Vresig ja, det måste i varje fall varit Kretas absolut mest o-charmiga däckgubbe. Han hade minsann inte på något sätt lust att laga barnvagnsdäck som sin första uppgift denna morgon och han kunde inte visa det mer tydligt.
-Den killen ska inte jobba i servicebranschen, var Petras diplomatiska kommentar när vi betalade för den nya slangen. Demonstrativt tackade vi ödmjukast för hjälpen och kom till slut i väg. Ni som följer oss vet min på senare tid totala avsaknad från träning så att bara ge sig ut och småjoggà kändes som en bedrift i sig.
Petra började även hon känna av ryggen och bad mig ta vagnen. Detta tillsammans med den stigande temperaturen gjorde att jag fem minuter senare snabbt bestämde att denna morgonrutin absolut inte skulle fortsätta Stenbergs fortsatta vecka.
 
 
Hur eller hur, vi sprang och vi sprang och som värsta uteliggarna tittade vi under resan ner i samtliga sopkärl för att se om någon hittat och kastat sandalen, men icke. Väl framme i centrum, på den största shoppinggatan där vi kvällen innan bytt till jumpadojor dyker Petra ner i ett av sopkärlen. Å vad jag önskade att jag hade haft sinnesnärvaron att knäppa en bild. Istället gick jag en bit ifrån och låtsades inte känna henne.
Herregud, de nyvakna grekerna måste ju ha undrat hur det egentligen står till med dessa svenska turister som står och gräver bland matrester och skräp. Jag hörde hennes stånkande i värmen....men ingen flipflopp.
 
Ja kvicksilvret steg snabbt på termometern och vi vände hem mot frukosten igen. Vet inte om Petra sprang och tittade i rännstenen men halvägs tillbaka hör jag en rejäl duns bakom mig. Jag blir helt iskall i kroppen då jag hinner föreställa mig värsta scenariet där Petra blir påkörd och skär upp hela benet på nån rostig skrothög till grekbil. Jag vänder mig om och ser hur ett av sopkärlen fortfarande står och vobblar sen Petra hade sprungit takt in i en 2x1,5 meter stor, grön soptunna. Alltså på fullaste allvar?!?
Samtidigt som jag känner en otrolig lättnad så borde jag ju ha förstått att det kunde varit något sånt när man är ute och vallar klumpedunsen.
Petra höll sig för höften och jag såg hur ont hon hade samtidigt som hon inte kunnde hålla sig för skratt.
-Säg inget, skrek hon högröd i ansiktet samtidigt som hon pekade på sin tatuering på armen "The Elephant".
 
Tatueringen
 
Jag skakade på huvudet, sträckte mig ner till Elliot i vagnen och berättade vilken otroligt charmig mamma han har.
Han log mot mig, kliade sig på kiinden och kontrade med -Maaaaammaaa.
Det var tur att vi 5 minuter senare sprang på hennes älskade sandal som låg och vickade på en trottoarkant.
Helt plötsligt gick allt mycket lättare, solens värme var bara skön, höften gjorde inte lika ont och vi var snart hemma till frukosten. Hela dagen låg framför oss, tänk att man kan bli så lycklig över något så enkelt.
 
 
Det var väl en å annan ytterligare fadäs under veckan men i det stora hela lyckades vi nog bättre än någonsin att bara vara, njuta av sol, värme och ledighet. 
Det är ju dock alltid lite speciellt att resa med barn som börjar bli kaxiga när det kommer till att gå/springa och därav oxå ska testa sina gränser. Lilleman har under resan upptäckt att Jesus fortfarande är den enda som kan gå på vatten. Poolen är väldigt djup och färgen i poolen kommer från den blåa botten.
Vi eller rättare sagt jag som 'förstagångssmåbarnsförälder' har lärt mig att man kan verkligen få punktering på en barnvagns samtliga däck under en veckas tidsrymd. Då promererar man rätt mycket va`?!?
 
 
Snart tillbaka, trevlig helg.
 
 
 
 
Kommentera inlägget här: