Blev inte som jag hade tänkt mig.
Kategori: Allmänt
Jahaja då var man tillbaka till verkligheten efter en helt fantastisk sommar.
Helt galet, jag kan under min livstid inte minnas en varmare sommar.
2018 kommer verkligen gå till historien....
Jag minns vår första semestervecka på väg hem från Stockholm, jag tog en bild på bilens termometer som visade en utetemperatur på 32 grader. Tänkte att detta skulle bli sommarens rekord och ville verkligen ha bevis att vi hade så galet varmt den dagen…sen gick det väl inte en dag under 32 grader….RESTEN AV SEMESTERN!!!!!
Och apropå väder så har jag heller aldrig förstått mig på folk som åker utomlands under den fantastiska svenska sommaren. Det är ju inte mycket som slår en varm svensk sommardag med jordgubbar och grädde på altanen. Eller kryssa runt i vår vackra skärgård för att på kvällen ta fram grillen och 40 distans senare, ute på en ensam ö inse att man glömt kolen hemma. I samma veva börjar svedan på ryggen göra dig påmind eftersom även solkrämen ligger i samma påse hemma på köksbordet.
Ja allt detta har verkligen sin charm och det gör oxå att jag med bestämdhet alltid sagt; Finns inte en chans i helvetet att jag sätter mig på ett plan till Medelhavet under högsommaren. Varför vi också de senaste åtta åren åkt antingen på våren eller hösten till vårt älskade Kreta.
Ni som följer oss vet att sedan något år tillbaka har Petra börjat jobba på Bjurfors mäklarbyrå. I denna värld har man som allra mest att göra under den vackra våren men även när folk kommer tillbaka från semestern, precis under familjen Blandbergs (med ovannämnda anledning) två enda möjliga ”Kretaperioder”.
Petra var nu till sommaren rätt slutkörd efter en intensiv vår där hon och Gustav (chefen) jobbat stenhårt för att göra den nya mäklarbyrån till Linköpings absolut bästa. Dom gör ett fantastiskt jobb och blir bara fler och fler mäklare och objekten hopar sig. Skitkul men det kräver också att man är på plats och närvarande in i varje detalj. Detta resulterade tyvärr i en omöjlighet att komma iväg förutom just på sommarsemestern.
Ni förstår ju var detta är på väg……….
Helt plötsligt befinner jag mig i ställningstagande som jag lovat mig själv att jag aldrig ens skulle överväga.
Petra fullkomligt älskar Grekland och sitt Kreta och såg inte på kartan att hon INTE skulle få besöka ön i år.
Den enda möjligheten var en lucka i slutet av semestern, typ sista semesterverckan.
Hennes telefon har väl aldrig gått så varm; alla kontakter ringdes, det mailades till samtliga ”hotellägare” vi lärt känna på Kreta och det googlades charter, reguljärt, sista minuten och från alla destinationer, hon skulle bara iväg. Och vi som känner henne vet att har hon bestämt sig så finns det ingen annan utväg. Så en dag när vi satt och flämtade i skuggan med utslag runt munnen av alla jordgubbar så utbrister Petra;
-Jag har hittat resan, den 2:a augusti och kommer hem fredagen helgen innan vi börjar jobba.
-Yeeeeeeyhh, utbrister jag lite lågmält med händerna nästan i luften.
Efter fyra veckor med över 30 grader i skuggan, en fullständigt sönderbränd rygg efter ha legat på alla fyra och skruvat altan (den här sommaren oxå) så kändes det inte skithäftigt att åka till ett 35 gradigt Kreta med ÄNNU mer sol!!!!!!
Jag försökte låta så entusiastisk jag kunde och självklart var jag glad för Petras skull då jag såg hennes fullständigt euforiska blick. Men tankarna snurrade; FAN, jag har ju en tredjedel av trallen kvar, trappan ska snickras ihop, staket och överliggare ska på plats, FAN jag har egentligen inte tid.
Samtidigt kände jag hur kroppen värkte, skruvdragaren hade framkallat karpaltunnelsyndromet i mina handleder, det var malingt melanom-varning i nacken av all sol och jag var allmänt sleten.
Det behövdes inga jätteansträngningar av Petra för att övertala mig att även jag behövde lite miljöombyte och en vecka senare satt vi där på Terminal 5 trots att jag lovat mig själv att stanna hemma. Ja jag vet, jag är en riktig toffel som inte kan stå emot men jag ångrar faktiskt inte att vi åkte, det var välbehövligt.
Resan dit gick bra…..vi stack framåt eftermiddan och var framme på kvällningen. Lilleman hade under en veckas tid pratat om hur fantastiskt kul det skulle bli att åka flygplan. Han berättade verkligen för allt och alla.
Men väl på plats så fick han se tv:n i ryggstödet framför sig. Och då var 'Alvin & gänget' (som han ser varje dag i pappas bil) mycket mer intressant. Ibland förstår man inte hur de små liven tänker? Här skulle vi åka stora jumbojeten och han var helt plötsligt uppslukad i en film han sett tusentals gånger.
Jaja så länge han är tyst och inte lever om, tänkte vi och slängde till honom ett till Mariekex.
Som vanligt tycker man att man har hur många dagar som helst när man precis anländer till en semesterort.
Den euforiska känslan infinner sig och man säger;
–Tänk att nu har vi verkligen sju underbara dagar framför oss, njuuuuuuuuut.
Swish och helt plötsligt säger man istället;
-Tänk att i morgon vid det här laget är vi hemma i Sverige.
MEN vi hann med en galet fantastisk vecka på vår kära ö....och Elliot trivdes som fisken i vattnet, bokstavligen.
Här ett axplock från veckan som var....
Tror vi klarade oss från större fadäser den här gången men jag tänkte faktiskt kolla med försäkringsbolaget till nästa gång. En fullsketen reseförsäkring där allt ingår är nog på sin plats när man reser med Petra. Det är nämligen jobbigt att ständigt gå runt på helspänn, man vet liksom aldrig om hon fastnar i väskbandet på flygplatsen eller om hon ligger raklång efter ha snubblat på sina egna långa lemmar. Elliot kan få alla gener han vill bara han inte ärver hennes klumpeduns-dna. Den är väldigt unik.
Eller hur!!! Att efter fyra graviditeter fortfarande se ut som tjugofem i kroppen är fan ett hån mot oss andra. Men det ville hon inte riktigt lyssna på så jag försökte lägga fram det på ett annat sätt;
-Okey du har blivit några år äldre men på avstånd syns det inte…gör som jag….gå snabbt förbi så ser inte folk att du fortfarande har nattens kudde kvar i ansiktet. Hon tittade på mig som om hon inte visste om jag menade allvar eller inte.
Jag höll god min och nickade lite förstående så att hon blev ännu mer förvirrad.
Förstår inte, mina skämt uppskattas inte??
Ja ni skrattar ni, men vänta till ni ramlar över 40-strecket. Metabolismen liksom upphör, elasticiteten är som bortblåst och du kan som jag forma din kropp till en Barbapappa eller som Petra; till en korgstol.
Men trösten är väl att det drabbar oss alla förr eller senare.
Hur eller hur, vi hade en underbar vecka med många galna upptåg. Det badades och käkades omvartannat. Höstgarderoben inhandlades som vanligt och vi försökte ta vara på tiden från tidig morgon till sen kväll.
(Okey Petra och Elliot stod för den 'tidiga morgonen' när de varje dag gick en vända för nybaktat frukostbröd)
Men så kom dagen då vi helt plötsligt var på väg till Chania flygplats igen.
01.00 skulle vi lyfta och till er alla som inte kan sova sittandes kan jag absolut INTE rekommendera nattflyg.
Speciellt inte om du kommit upp i åldern.
Jag tyckte nog att jag klarade mig rätt bra när man som ung grabb under militärtjänstgöringen fick träna att vara vaken både två och tre dygn. Men när man nu 20 år senare, kl 04.30 står och vinglar vid väsk-bandet för att lokalisera väskan som Elliots vagn var nerpackad i.
Alltså på riktigt....jag var så galet trött att jag nästan mådde illa. Även Elliot hade vaknat till liv så ovanpå detta skulle dessutom han underhållas. Ungefär där hade det varit skönt att lägga sig ner och spela död. (ehh...som jag ofta gjorde när jag inte hade barn....)
Ögonen grusade och väntan vid väsk-bandet kändes som en evighet.
Alltså på allvar, känslan en timme senare när väskorna tar slut, bandet stannar, vi står ensamma kvar som två fågelholkar och inser att vagnen nog kom på den ”skrymmande-gods-utlämningen”.
AAAAAARGH, jag orkar inte mer!!!
Hur eller hur, efter lite micklande och trötta fötter sätter vi oss på bussen som med ett byte vid Ar-terminalen skulle ta oss till Knivstad där vi hade bilen hos Linus & Stephanie.
Efter fem minuter på bussen säger vår busschaufför på lite dryg 08-dialekt;
–Nah ni skulle till Knivsta vá?, nah du vet äääh busstrafiken har ju inte börjat gå vid Ar-terminalen än.
Okeeeeeey, jag tittade på Petra som bet sig i läppen och ögonen var nära att trilla ur när hon uppgivet skakar på huvudet.
Klockan var typ 05.30 och jag tror att vi båda såg framför oss; två zombieliknande föräldrar med en trött, skrikande unge sittandes på en dagg-fuktig busshållplats i 1,5 timme.
Busschauffören tittade upp och ner på Petra som för omväxlingskull stod i träningskläder.
-Nae det är kort promenad på ca tio minuter till Knivsta Centrum men ni går nog på sju minuter, flinade han och pekade i vilken riktning vi skulle gå innan han släppte av oss.
Sju minuter, tänker jag och försöker minnas bussresan när vi åkte åt andra hållet och vi satt betydligt längre än en sju minuters promenad. Min uppfattning var nog mer sju minuter PÅ bussen!!!!
Mycket riktigt, ca 50 minuter senare når vi bilen. Benen fullkomligt stumma och blåsor under fötterna efter att ha gått fortfarande påklädda Greklandsutstyrsel….typ flipp-flopp, linne, en trött två-åring i vagnen och skavande packning mot alldeles för solbrända ryggar.
Vi satte oss i bilen drog ett djup andetag och tittade på varandra. Ingen sa ett ljud, vi bara log och synkade våra blickar mot underbarnet i baksätet som även han log tillbaka. "Alvin och gänget" hoppade igång i stolsryggen och vi styrdes kosan mot Linkan igen.
