blandberg.blogg.se

Detta är helt galet, jag satt häromdagen och beskrev en reseskildring för mina arbetskollegor. En sån där upplevelse man hoppas aldrig mer ska behöva uppleva igen.
Vi var ett gäng som hade letat oss ner till Thailand, vi luffade runt bland öarna och njöt av den fantastiska tillvaron. Vi festade, snorklade, åt banana-pancake och utforskade så mycket vi hann med. Efter en hel dag ute på Maya Beach, ni vet där man spelade in just ’The Beach’ (med Leonardo DiCaprio) kände jag hur hungern kom smygande. Det var så där ilsket varmt den dagen. Inte nog med Thailands 40 graders stekande sol, Maya ligger dessutom i en lagun där vinden inte har en chans att svalka ens grisskära kropp vilket gör att det kan bli galet varmt i denna ”håla”. Jag minns hur jag fick springa ner till vattnet för att inte bränna mig på den varma sanden. Väl nere vid stranden låg några upp-ankrade båtar som sålde lite tilltugg och dricka. Jag kände hur magen värkte av hunger och en majo-kycklingmacka stillade för stunden det värsta kurret.

 

Det är förmodligen den absolut sista mackan jag någonsin köpt utomlands.
Till en början tänkte jag inte så mycket på det, kyckling som kyckling, salladen såg kanske inte skitfräsch ut men även den åkte ner av bara farten.

Men fy fan, den mackan hade garanterat legat och göttat sig i solen liiiite fööööör länge. Väl tillbaka på PhiPhi kom nämligen det obarmhärtiga svaret.

På fullaste allvar, jag har väl aldrig i mitt liv mått så dåligt. Svetten rann nerför ryggen. Illamåendet blev bara värre och värre, till slut bokstavligen sprutade det från varje ände av kroppen.

Det måste verkligen varit en syn för gudarna; min sönderbrände rumskompis som samma 'smörgås-eftermiddag' hade totalt missat det här med solkräm låg röd som en nykokt kräfta i sängen och jämrade sig med typ andra gradens brännskador medan jag låg i fosterställning runt toalettstolen hela natten.

Jag minns att jag någon gång under natten i en dimmig pereferi såg en av mina tjejkompisars hjälpande hand när jag spytt ner både mig själv och min omgivning.

Jag hade yrat rätt bra den natten och fråga mig inte vad hon såg hos mig när vi senare faktikst blev ett par?!!

Jag menar vi kunde ju fått en bättre start, kan jag lova.

Hon måste verkligen sett min fina insida;). Bokstavligen.

 

Detta var många år sen men eftersom det mitt i detta elände uppenbarades en helt ny känsla kommer jag ihåg det som igår.

Jag hade nämligen fram till denna dag inte haft någon som helst förståelse för människor som inte vill vara med längre. Jag förstod inte hur man ens kunde tänka tanken att vilja försvinna och göra sig av med detta jordeliv? Livet här och nu är ju det mest fantastiska?

 

Men för första gången i mitt liv kände jag att dör jag nu så gör det absolut ingenting, på fullaste allvar det var exakt så jag tänkte. Skulle jag dö i denna stund så gör det inget, då slipper jag må så fruktansvärt dåligt.

Jag har känt samma känsla två gånger efter det. Det var ytterligare en Thailandsresa, denna gång med Petra där jag en eftermiddag fick in en milkshake blandad på typ på tap-water. Detta minns jag också väl då Petra som har lite svårt med magsjukan konsekvenser lite snyggt smög ut och shoppade när jag ännu en gång låg över toalettstolen med fingrarna i halsen. Det är en sann sambo det. Det är skönt att veta när man mår som allra sämst.

 

Samma känsla igen..
Sen hände det förra veckan igen. Nyåret firades in med både nya och gamla bekantskaper. Alltid kul med nytt folk även om det kan bli lite stelt innan man fått första och andra drinken innanför västen. Det blev till slut en riktigt lyckad kväll men jag märkte på Petra att hon inte var i sitt esse men tänkte att det var någon hormon-eller PMS-svacka.
Efterföljande dagar kom så rethostan och dag tre bröt influensan från helvetet ut. Jag förstod ju att något var i görningen då jag under 9 år aldrig sett Petra sjuk, faktiskt knappt förkyld under alla dessa år.

Nu var det något helt annat, hon sjangserade rejält och såg rent fördjävlig ut.
Jo det är sant, denna i vanliga fall så irriterande snygga människa var helt blek, utslag runt både ögon och mun, knappt kontaktbar och låg under en filt och morrade i över en vecka. Tänk att det finns en rättvisa här i världen trots allt, tänkte jag när jag helt plötsligt kände att vi spelade i samma division för en stund.

 

Hon sa absolut ingenting och kom det något ur hennes nariga mun så väste hon bara något mer eller mindre obegripligt. Så här i efterhand förstår jag ju vad hon gick igenom.

Jag försökte med alla medel och häxblandningar hålla både mig och Elliot så långt borta från sjukdomen som möjligt. (låter som vi hade Pesten där hemma)
Stackarn, Lilleman var väl helt sur i magen efter alla apelsiner/citron- och vitaminkurer jag proppa i honom.

 

Petra återhämtade sig sakta men hon gick inte att känna igen på många dagar. Har väl aldrig sett henne så dan tidigare. Ni vet en sån som bara en mor kan älska…..och kanske JAG då!!!
Nej det var verkligen synd om henne. Fortfarande helt genomskinlig och orkeslös låg hon i soffan och knappade runt på TV:ns fjärrkontroll där hon rastlös började tampas med ett dåligt samvete att hon inte var på jobbet.
-Hur tror du att du ska orka jobba när du knappt syns i spegeln? Jag försökte med alla medel få henne på bättre humör. Hon stirrade bara på mig.

 

MIN TUR…

Sen kom väl det jag hade hoppats mina vitamin-cocktails skulle ha motverkat. Precis i exakt samma kronologiska ordning som Petras inkubation; rethostan i några dagar följt av feberfrossan från helvetet. Ont i varenda cell i hela kroppen. Jag hade tom ont i armbågsleden. Det kändes som du varit med om en bilolycka eller att du åkt på en sjuhelvetes träningsvärk i varenda musklel i kroppen. På fullaste allvar den influensan slog verkligen ut det mesta. Lägg därpå en tryckande huvudvärk som får ett migränanfall att framstå som ett halleluja moment. Det var helt galet.

 

Det var ungefär här jag förstod varför Petra sket i sminket och bara väste när man tilltalade henne och varför mina försök till skämt bara hade varit irriterande. Fascinerande hur man inte har den där riktigt förståelsen och fingertoppskänslan förrän man ligger där själv och krampar.

När jag låg med feberfrossa den tredje natten började Thailandkänslan göra sig påmind men nu fanns där ytterligare en parameter som gjorde att jag inte gick lika långt i mina tankar.
Vem skulle då göra vitamin-kickarna till Lilleman eller dra de där underbältet-skämten på nyårsfesten? Ni vet de där som man lite nervöst drar i nya sällskap och det blir helt tyst.

Hur eller hur det slutade med att jag för första gången i mitt över 20–åriga arbetsliv sjukskrev mig. Det var också en ny upplevelse. Petras dåliga samvete stillades då hon blev tillbaka några dagar senare.
Elliot klarade sig med en hosta och några febernätter, peppar peppar.

Men ännu i skrivande stund så har ingen av oss fått tillbaka smaken.

 

Ta vara på varann.