blandberg.blogg.se

Välkommen till Familjen Blandberg!!! Här kommer du att läsa om livet som det verkligen ser ut. Inte den förskönade vardagen eller kryddade solskenshistorier ala de Facebook. Nej, endast den sanna och krassa verkligheten, lika skön och vacker som den kan vara, men även den ibland grymma och brutala verkligheten kommer att skildras. Men det är just detta som utvecklar oss människor. Hur du tacklar dina situationer och intryck, det är just det som gör dig till den du är och kommer att bli.

Sjuk?

Kategori: Allmänt

 

Halva livet har passerat och peppar peppar knappt en enda sjukhusvistelse vad jag kan minnas.
En gipsad fot som ung grabb men annars har man inte slitit på Landstingets inventarier, det är en sak som är säker. Och likadant har man varit arbetsförd i snart 25 år och knappt en sjukdag i protokollet men helt plötsligt händer det? Två besök till vårdcentralen på bara en månad? Är det åldern eller är det psyket? En kombination om du frågar mig.

Farbror är ju fortfarande tjugo i sinnet men kroppen är det dubbla, känns det igen?
Denna skeva verklighetsuppfattning tillsammans med en innebandyturnering med kollegorna är ingen bra kombination.


Efter lite letande i garaget dammade man nämligen av den gamla Salming-klubban. Taggad till tänderna fick jag värma och hooka till bladet som hade skevat till sig efter att senaste 15 åren stått inklämd mellan två bortplockade innerdörrar.
Men att ge sig ut på stan och köpa ett par fotriktiga inomhusdojor för en kväll i Korpen-anläggningen kändes lite overkill. Nej jag letade istället i garderoben och hittade några gamla avdankade skor som Alfons växt ur för ca 6 år sen (och de var ändå för stora)
Väl ute på plan inser jag att de senast anställda grabbarna är födda på 90-talet med både kondition och kvickhet därefter. Eller ute på plan, det hade ju varit förnämligt om min tonårshjärna över huvud taget hade registrerat detta. 

Nej istället går det signaler från min mindre mogna del av kroppen som säger; Förhelvete spring nu Stenberg, häng på i ungtupparnas tempo, det är ju bara 15 år sen sist och du är fortfarande rätt vältränad………yeah you’re right.

Jag kan informera att med två nummer för stora skor som dessutom är så gamla att gummit torkat var detta ingen bra idé. Detta tillsammans med en kropp som så här 15 år senare skriker NEEEEJ, STOP, STANNA vid första ruschen slutade kvällen med en sträckning i baksida lår utan dess like.

Det är ingen idé att jag ger mig på beskrivningen av smärtan som följde veckan därpå. Ändå tyckte jag att jag klarade mig rätt bra när jag linkade av planen fortfarande adrenalinstinnad och varm i kroppen. 

Men sen fy fan, på allvar…..det började redan på natten; som en helt outhärdlig molande växtvärk från stjärten och ända ner till utsidan av höger knä. Den natten registrerade min nyinköpta smart-watch sömn mellan 05.30 och 06.00. Resten av natten var, ska vi kalla det "aktiv vila"? Jag låg på rygg, på mage, på sidan men hittade verkligen ingen ställning som lindrade värken. Samma sak hela den veckan.
Tre månader senare sover jag hjälpligt på nätterna men kan fortfarande inte sitta i bilen mer än en kvart innan värken blir övermäktig. Därav förra veckans besök på vårdcentralen med efterföljande remiss till magnetröntgen nästa vecka.

 

 

Besök nummer två föranleddes av min egen misstanke att något inte stod rätt till. Lite av känslan som jag skrev i mitt förra inlägg, en känsla att något inte stämmer.

Det började att jag sen en tid tillbaka fått springa och pinka på nätterna och likadant upplever jag ibland en dragande/pirrande känsla i den nedre regionen. Absolut att man börjar bli äldre och kroppen förändras men återigen jag är fortfarande tjugofem i huvudet så när övriga kroppen gör minsta förändring är man minst sagt på tårna. Man slänger sig över Google och tre kvällar senare är man i detalj påläst på varenda åkomma som symptomen kan tänkas visa. Man har ju efter det cancer i både tarmar och prostata. 

Kalla det psykiskt eller inbillning men hjärnkontoret börjar genast gå på högvarv. Petra bukar kalla mig för en väldigt "blå person" efter att ha lusläst "Omgiven av idioter"

Ja okey det må va hänt…jag kan vara väldigt rationell, googlar och tar reda på det mesta både på gott och ont….och så även i detta fall. När jag sedan har skrämt upp mig tillräckligt slutar det hela att Petra tar ner mig på jorden eller att jag som i detta fall ringer sjukvårdsupplysningen. 
Vilket också var en ny upplevelse; att helt uppjagad försöka förklara denna inbillning med en trovärdighet är inte det enklaste. Man blir liksom inte riktigt tagen på allvar.
Att tex få göra en PSA-kontroll innan man är 45 är nästan en omöjligthet. "Det finns inte på världskartan att du som är så ung har prostatacancer." Sen att Prostatacancer är den utan konkurrens absolut vanligaste cancerformen bland män i Sverige (ca 11.000 fall/år) har man tydligen inte riktigt fattat. Men att göra mammografi på kvinnor från 40 och uppåt är tydligen en självklarhet? (ca 9.300 cancerfall/år)

Samtidigt som jag hör hur sjuksköterskan i andra änden frågar om mina förfäders sjukdomsbild när det kommer till prostatacancer känner jag som en ingivelse att jag bara måste få komma och undersökas. Jag hör mig själv svara att jag inte vet då arvhistoriken bryts i form av adoption på min fars sida. Jag kryddar det hela med några framgooglade medicinska termer och latinska fraser varpå den stackars sjuksköterskan inte kan göra annat än boka in mig till en läkare.

Två dagar senare skickar Landstinget en instruktion på posten, där man ville att jag under två dygn skulle mäta mina toalettbesök; hur snabbt, hur mycket och frekvensen på mitt pinkande? Blodprov ska också tas innan mötet!!
Man ville alltså veta hur snabbt jag pinkar? I praktiken skulle jag alltså klocka hur lång tid det tog att fylla upp den första decilitern. Alltså på allvar, ser även ni detta spektakel framför er?

Ett decilitermått i ena handen och tidtagarur i den andra. HALLÅ, nån måste ju hålla i också, annars kommer jag aldrig fylla upp den där jävla decilitern. Visst min sambo kan väl hålla i (tidtagaruret) på hemmaplan men att få någon på jobbet att göra detsamma??

Hur eller hur, jag fick ner mina siffror på medföljande protokoll och någon vecka senare satt jag där mitt emot en läkare från Öst och väntade på domen. 

 -Jiånas, diena viärden sir pra ut även om PSA ä lite hökt……..

Okeeeeey? jag kände hur livet rann ur mig även om jag nånstans visste att jag ännu en gång hade rätt i min känsla, det är nånting som inte stämmer.

-Okey vad innebär detta, blir min spontana motfråga.

 -Ja, nu är ju inte jag någon expert men jag ska höra med urologen för en "second opinion" hör jag hur läkaren svarar på sin brutna svenska.
Hon fortsätter -Det behöver absolut inte vara något och då kommer du inte höra något av oss annars blir det en remiss till urologen på US i Linköping.

Jo för det blev man ju mycket klokare av. Jag och min blåa person hade ju gärna sett att få alla mätvärden i handen så jag hade något att googla när jag kom hem. Men jag fick istället lämna institutionen med min ryska väns ekande ljud i huvudet;  "Det är nog normala världen, annars hör vi av oss."

Några dagar senare kommer det på posten ett informationsmeddelande från US Linköping; För att snabba på processen kommer du bli remitterad till en Specialist Urolog i Norrköping. De kommer kontakta dig om tid.

Och här står jag nu men en kallelse till Norrköping i slutet av nästa vecka.

Tack Landstinget, jag känner mig verkligen jättelättad....