blandberg.blogg.se

Snart sju månader senare och fortfarande snusfri. Jag är lite småstolt och tycker att det har gått riktigt bra faktiskt. 

Ända till nu, den senaste veckan; vi firade bla av två kollegor som slutade nu i månadsskiftet, några öl senare var man där och ”luktade i en dosa”.
Likadant är sommaren här och grillkvällarna ta vid. Till den grillade kycklingen bli det både öl och vin och av någon outgrundlig anledning brukar jag alltid hamna i sällskap som snusar? Är det bara jag eller?

Ikväll var vi på sommaravslutning med jobbet och det var väl tur att jag åkte på 'huvudvärken Allan'.
Annars hade man väl fortfarande suttit och skålat och av tidigare erfarenhet vet jag att snussuget stiger i takt med antalet öl och det ena leder till det andra.

Och i förra veckan kom nästa bakslag. Stenberg hade lovat sina kollegor att springa Blodomloppet. Och det är samma sak varenda jävla år, vid ungefär 6 km är man ganska övertygad att detta är det absolut sista man gör i sitt liv. Man förstår inte hur man kan vara så idiotisk att ställa upp på detta djävulskap år efter år? Och varför höll man inte det man lovade sig själv efter förra årets nära-döden-upplevelse?! Nej, där står man återigen på startlinjen utan en meter löpträning i kroppen.

Den fullkomliga knäcken är ju när en skapligt överviktig äldre herre i 60-årsåldern på ren ursinnesvilja springer om mig i Ramshällsbacken. Just då känns benen som stockar, bröstet smärtar och gubben sätter liksom den sista psykologiska spiken i kistan. Jag biter ihop och försöker skölja bort blodsmaken vid en av vattenkontrollerna.

Till råga på allt har de lagt om banan så att man de sista 2 km springer genom stan. Inte nog med att man i detta skede har fullt upp att bara överleva, då ska man samtidigt springa förbi alla fiken där folk sitter och skrattar åt din helt obefintliga kondis.
Min egentliga enda morot för att ta mig runt utan att stanna var att komma ikapp min kollega Johan som stack som en projektil vid starten. Han pratade ungefär på samma sätt som jag innan loppet; att detta kommer bli riktigt tungt. Men han såg allt annat än tung ut när startskottet brann av, han försvann som en avlöning.
Det visade sig dock att han visste vad han pratade om, vid ca 7 km tyckte jag mig se hans röda Semcontröja 100 meter längre fram.
Någon kilometer senare var jag ikapp, jag klappade honom på ryggen och pushade honom att nu biter vi ihop och kör sista biten in i mål. Jag fick tillbaka ett stönande, djurliknande ljud.
Jag hajade till och mötte hans blick som var helt suddig och fullkomligt väck. Jag kände mig för en sekund jävligt vältränad. Jag försäkrade mig om att Johan var okey och ökade takten något för att försöka hämta in nån sekund av det jag kände att jag tappat under första hälften.
För i år var verkligen värsta året på länge, jag var verkligen helt förstörd.

 

Väl i målfållan, när illamåendet lagt sig och sportdrycken släckt den värsta halsbrännan började jag fundera på alla tänkbara anledningar varför jag tappat ytterligare 4 minuter från förra året? Och varför det var så iiniiihelvete tungt just i år?! Visst, man blir ju inte yngre men nej det kändes inte som en giltig förklaring. Inte heller mina riktigt dåliga och helt utslitna löparskor (detta av ålder och inget annat).
Jag hade i vanlig ordning inte tränat löpning som jag borde men det var ingen skillnad från tidigare år.
Att sluta snusa borde ju tvärtom hjälpa mig att slipa tiden? Jag förstod ingenting?!

Svaret kom en vecka senare.
Närmare bestämt vid ett möte på kvinnokliniken där även Stenberg fick chansen att mäta och väga sig. Måttstocken stod fortfarande på 179cm men vågen letade sig upp på 81 pannor.
Ahh där har vi det, hela Blodomloppet swishade förbi i bilder, jag såg återigen hur jag släpade mig runt banan, och nu fick jag i varje fall en förklaring till mina tunga löpsteg.

Jag har ju hört att man går upp i vikt när man slutar snusa och jag var definitivt inget undantag, Det var länge sen jag var uppe över 80-strecket. Närmare bestämt 15 år sen och då handlade det om muskler. Men det är som jag alltid sagt, en vacker dag kommer gubben och tar mig också...Och domedagen var tydligen här!!

Jag stod där på vågen och vände mig till Petra som i sin invägning i vanlig ordning jojjat nått kilo fram och tillbaka.
-Varför har du inte sagt något, frågade jag när jag 5 kg tyngre klev av metallvågen.
-Jag tycker det klär dig när du är lite rejälare, flinar hon.
Jag skakar på huvet samtidigt som saker och ting föll på plats. Utan snus och därav lägre ämnesomsättning tillsammans med samma matintag och lite slarv med träningen har satt sina tydliga spår. Någonstans har mitt undermedvetna förstått då jag sista halvåret "omedvetet" valt jeans ur garderoben som suttit lite lösare men efter detta fick jag ytterligare svar på tal när jag kom hem och provade mina lite tajtare jeans som stannade vid låren!!

Tänk hur man kan förtränga och förnekat något som först en löpartävling skulle få mig att inse.
Helt plötsligt fick jag en tankeställare eller rättare sagt, jag fick en helt annan förståelse att man faktiskt kan förneka en sån enkel sak som att gå upp i vikt. Nu finns det ju värre saker här i livet men jag upptäckte en ny sida hos mig själv och jag kan förundras hur långt det hade gått om jag inte anmält mig till Blodomloppet?!

Ajust det….den lilla krabaten som mötet på kvinnokliniken egentligen handlade om var mer i fas i mått och vikt och tycktes välmående.
Gélen sprutades ut på magen och ”stekspaden” fördes fram och tillbaka och whops, helt plötsligt dök den lilla varelsen upp på skärmen. Knytet lyckades vinka och sträcka på sig lite innan den satte sig upp för att upptäcka sina egna fötter för första gången…precis då lyckades vi ta ett foto.