Varför går en semestervecka så fantastiskt fort när man inte vill och precis tvärtom när man är hemma i vardagslunket?!
Nu sitter vi i varje fall på ett 20 minuter försenat Ryanair på väg hem till Svedala igen. En vecka på Kreta bara swishade förbi.
en vecka senare då vi lämnar värmen.
Förlängd sommar och sol i all ära men värmen har nästan tagit kol på Stenberg. Jag har tidigare gnällt på detta land och dess arbetsmoral men jag är beredd att ta tillbaka en del. Jag har helt plötsligt full förståelse varför "grek-gubbarna" sitter där i skuggan och med tomma blickar bara stirrar på varann. Vem fan orkar göra mer än att sitta där och slå bort flugor med det där snöret med dankar som gubbarna envisas att snurra med?!
På fullaste allvar så vet jag inte hur smart det är att åka till Medelhavet denna tid på året?! Nästa vecka skulle det visst bli 38 grader!!
även Elliot får ligga i solstol.
Visst, det funkar väl om det blåser en hyfsat sval sjöbris när man befinner sig nere vid vattnet alternativt om Gud skapade dig helt utan svettkötlar. Men att gå runt på stan eller än värre stiga på en buss i denna hetta där det är mer regel än undantag att luftkonditioneringen gett upp kan bli ett skådespel i sig;
Solen gassade och luften stod helt stilla. Jag fick fönsterplats och tittade ut på den blödande asfalten samtidigt som jag tog en klunk vatten. Sätets läderimitation klibbade fast runt låren och jag kände hur en svettdroppe rann ner för min rygg. Motorn stod på tomgång och det var verkligen olidligt varmt. Men fy fan, den ryska familjen bredvid oss hade det om möjligt ännu kämpigare i värmen och helt plötsligt slog det mig; herregud, det där kan vara vi nästa gång.
För en gång skull sympatiserade jag med dessa ryssar som annars är ett rätt egocentriskt folkslag när det är ute och reser.
Deras minsta kille på ca 2 år var både hungrig, trött och dessutom varm såklart. Han skrek som en stucken gris men mest synd var det väl om hans lite smått överviktiga pappa. Han var väl en sån där stereotyp av ryss man kan tänka sig. Hemma Ryssland ser du honom i en tjock minkpäls, rödflammig i ansiktet och cigarr i mun. Han var faktiskt lite lik Claes Malmberg till utseendet och kanske var det oxå därför jag hade sympatier med honom? Han hade så snälla ögon och på ett helt olikt ryskt sätt tittade han oroväckande på de andra resenärerna när minstingen skrek rakt ut.
Detta tillsammans med värmen i bussen höll på att ta knäcken på honom. Han var precis sjöblöt.
Hans tunna och annars yviga hår börja lägga sig som en blöt katt runt hjässan, det bara rann längs hans kinder och armar. Samtidigt som han torkade svett från sin ryska panna såg jag hur hans tankar längtade hem till sin pälsmössa och ett småkyligt Moskva. Han led verkligen alla helvetes kval. Som tur var blev det bättre när bussen började rulla, annars hade man nog varit tvungen att skaka fram sina HLR-kunskaper.
Ja, vi reagerar olika på värmen, Lindbergstösen bara njuter. Varje morgon klappade hon sig på magen, flinade av välbehag innan hon och Elliot gav sig ut på sin ordinarie morgonpromenad.
En dag kom även jag upp på morgonen, vilket dokumenterades.
Stenberg låg oftast kvar i sängen och hade jämt göra att veckla ut kroppen i de sedvanligt hårda sängarna.
Jag fattar inte?! Är det bara jag som överväger att ALDRIG mer i hela mitt liv åka utomlands igen om jag inte får en human säng att ligga i?! Betongkanten runt poolen är ta mig fan mjukare. Alltså där ser man vilken vanemänniska man ändå är. En vecka utan sin egen säng och man är helt förstörd i både rygg och nacke. Eller börjar farbror bli gammal?!
Bortsett från det så har vi haft det helt underbart; sol och bad, god mat och lite shopping ovanpå det. Det är inte mer som behövs för familjen Blandberg. På hotellet träffade vi även ett mysigt par från Stockholm som vi tillbringade några kvällar med.
Faktiskt, inga större dråpligheter heller, peppar peppar (vi sitter just nu på 11.000 meters höjd och mycket kan hända med en dräktig elefant vid din sida) Okey, för er som inte läst tidigare inlägg och inte känner Petra så är min kära sambo så otroligt drullig och klantig som en människa kan bli och nu dessutom gravid i sjunde månaden.!
Ja det skulle vara nu då, när vi sitter här som en "pinne i en skit" och summerar veckan. Ja jag vet, det är ett jävla klagande men Ryanair är tyvärr Ryanair, packade som sillar kunde vi lika gärna haft ståplats på denna nästan 4 timmars flight. Då hade man i varje fall kunnat röra på benen och hoppat igång blodcirkulationen nån gång i timmen.
Hur eller hur, när vi väl har lyft och kabinpersonalen kommit till rätta med sina rullvagnar så köper Petra sin efterlängtade kaffe.
Jag tänker inte mer på det men ett tu tre när jag tittar till så ser det ut som min sambo har spottat ut en lössnus i motvind. Hon har verkligen hela munnen full av kaffesump?!?
Då har hon plockat bort kaffemuggens lock med den inbyggda silen och dricker av någon outgrundlig anledning istället direkt ur muggen?!
Tyvärr fångade jag inte snusmumriken på bild.
Spott och fräs och ett jäkla pillande mellan tänderna så hade Petra slagit ihjäl ytterligare 10 minuter....i vår flygande sardinburk.
Jag fick mig i varje fall ett gott skratt.
Herregud, nu läste jag igenom min lilla summering av resan och man kan ju fråga sig varför jag över huvudtaget satte mig på det här trånga flyget och inte stanna kvar hemma i min underbara Hästensäng?! Nej riktigt så illa är det faktiskt inte, jag är bara född pessimist av natur som Petra brukar påpeka;)
Men om sanningen ska fram så skulle detta inlägg bli så oändligt långt om jag skulle redogöra för alla underbara stunder vi haft och hur lite jag saknat de 10-gradiga mornarna när man sätter sig på cykeln till jobbet och känner hur regnet börjar strila lagom man kommit halvvägs.....utan regnkläder.
Välkommen hem till Sverige pessimisten!!! ;)
Pessimist eller realist?!? :) (vi har i varje fall nu landat på Skavsta)
