blandberg.blogg.se

Välkommen till Familjen Blandberg!!! Här kommer du att läsa om livet som det verkligen ser ut. Inte den förskönade vardagen eller kryddade solskenshistorier ala de Facebook. Nej, endast den sanna och krassa verkligheten, lika skön och vacker som den kan vara, men även den ibland grymma och brutala verkligheten kommer att skildras. Men det är just detta som utvecklar oss människor. Hur du tacklar dina situationer och intryck, det är just det som gör dig till den du är och kommer att bli.

Galet....

Kategori: Allmänt

Hej vänner,
Var har Blandbergs tagit vägen? Ja det kan man fråga sig? Men det är inte konstigare än att jag inte riktigt hunnit med att skriva på nån månad eller två…eeehhller fyra ☺. Ni vet ju hur det kan vara ibland.
Man har fullt upp att hinna med sig själv. Är det inte gräsklipparinköp så är det allergiutredningar och studentbal.

Och ska sanningen fram så har väl undertecknad inte mått helt hundra sista tiden heller.
För att göra en lång historia kort så blev väl projektet med Second Hand-butiken ’Bakfickan’ inte riktigt vad vi hade hoppats. Akademikerstaden Linköping var inte riktigt mogen för detta. Eller rättare sagt, hyrorna i stan tillåter inte att ge en sån verksamhet tiden att etablera sig. Samtidigt var det synd då idén fortfarande är fantastisk. De Linköpingsbor som insåg vinsten att hyra skåp på Bakfickan gjorde väldigt bra pengar. Vi hade några klienter som sammanlagt kvitterade ut över 30.000:-/var. Rätt fina pengar på grejor du ändå inte använder.
Men som sagt provar man inte så vet man aldrig och då hade jag gått och funderat över det istället. Det blev kostsamt på många sätt men nu siktar vi framåt mot nya stordåd.

Idag är det fredag, det är det är lunch och jag orkar inte ens gå ut för att hämta mat i värmen.
De närmaste dagarna… förlåt…veckorna har ju varit galet varma. Jag kan inte minnas i mannaminne en majmånad med så otroligt väder.
Nej istället sitter jag och grimaserar framför datorn på jobbet, ni vet med en sån där galen mat-koma efter en alldeles för stor hemmasnickrad matlåda.
Jag sprang nämligen Blodomloppet igår kväll och får för mig att kroppen så här 'dagenefter' behöver extra mycket energi.
Mina arma lemmar har nämligen sen i morse gjort sig väl påminda att de finns. Behöver kanske inte säga så mycket mer. Vältränad? NOOOOOT!! Känns lite mer som jag varit inblandad i en lastbilsolycka.

Så nu sitter jag här och inväntar effekten när kroppen ska bli nöjd med energipåslaget men känner istället hur tröttheten kommer och tar mig.
Till saken hör att jag i föregår gjorde mig till och körde hem en klients prylar efter utcheckning på Bakfickan. Kunden hade opererats och därav svårt att komma och hämta sina saker. Det var i vanlig ordning varmt och jag var stressad för att hinna med allt på lunchen. Svetten lacka och fem-sex relativt tunga flyttkartonger for uppför trapporna i en rasande fart. Vid något tillfälle lyfte jag väl i en lite tveksam ställning och det small till i ryggen. Det brände som en eld i ryggslutet.

Grattis, grattis; att komma dagen innan och säga till sina arbetskamrater att man inte kan vara med och representera företagets färger på Linköpings största löparfest kommer inte bli populärt. Och inte speciellt trovärdigt heller. Det luktar "han inser nog att han är alldeles för otränad och skyller på ryggen"

Sagt och gjort, samma kväll tömde jag medicinskåpet på allt som innehöll morfin eller liknande substans och så stod jag där på startlinjen i år igen. Men idag får man lite grann sota för sin dumdristighet.

Samtidigt är jag glad att jag var med….för första gången på 10 år drog nämligen Petra på sig trikåerna för att springa milen i Bjurfors-tröjan. Sjukt kul!!!
 
Jona och Petra laddade.

Tillsammans med tusentals andra stod vi, tre stycken starka Bjurfors-/Semcon löpare beredda att ta oss ann milen. Resten av besättningen skulle ge sig på 5 km.
Vi kom överens att starta tillsammans men att springa i eget tempo.

Startskottet gick och Petras kollega Jona försvann som en avlöning. Jag och Petra sprang ihop en stund innan jag sprang lite före. Morfinen hade kickat in, det kändes hyffsat i ryggen och jag njöt mest av folkfesten. Vid ca 5 km kände jag hur orken började tryta när jag plötsligt ser hur de boende i Hejdegården plockat fram trädgårdslangarna för att svalka de trötta löparna i värmen. Solen stod lågt och sken otroligt vackert genom vattendimmorna. Jag vet inte om det var den sentimentala låten som samtidigt spelades i mina öronsnäckor eller min trötthet som gjorde att det blev så där extra vackert?
 
 
Det var som en oas uppenbarade sig. Detta måste bara förevigas, tänkte jag när jag famlade efter min telefon för att ta en bild.
Det kändes som allt hände i slowmotion; sakta drog jag fram kameran samtidigt som jag kände de svala vattendropparna mot mitt ansikte. Jag förde telefonen upp över huvet för att ta en bild när jag plötsligt känner en dunk i ryggen.
–HEEEEEJ, hör jag en hög röst bredvid mig för att överrösta musiken i hennes lurar.

Det var Petra som sprungit ikapp och nu fullständigt förstörde mitt vackra halleluja-moment. Ni vet lite som i en film eller när man drömmer; allt är fantastiskt, det är verkligen flufffluff och rosa moln för att helt plötsligt vakna när någon häller en hink vatten över dig.
Ungefär så kändes det. Både känslan och bilden (som för övrigt inte alls blev som upplevelsen) kom fullständigt av sig. Mitt fantastiska moment byttes snabbt ut mot en frustration som är svår att förklara; Inte nog med att bilden blev kass; halva loppet återstod och hur i hela friden skulle mina stumma ben hålla jämt skägg med Petra?Som för övrigt bara sa hej, ökade tempot och vägrade titta bakåt något mer.

Nästföljande fyra kilometrarna tog jag rygg på tjejen som knappt såg berörd ut.
Hon sprang mest runt och gjorde 'High Five' och log mot alla barn som stod längs banan med händerna uppsträckta mot löparna. Själv hade jag jämt göra att hänga på, benen bar liksom inte.
Jag försökte ligga 5-10 meter bakom men med någon kilometer kvar till mål hade hon tydligen ytterligare en växel att lägga i?!? Jag vinkade till mormor och Elliot som stod och hejade nere på Stortorget och nästa gång jag tittade upp var hon borta. Det var galet mycket folk i målfållan så jag tappade bort henne fullständigt men när vi kontrollerade tiderna sprang Petra i mål med 30 sekunders marginal. Otroligt bra Lindberg, Du är så galet bra.
 
Tänkte fylla på här men det får bli ett nytt inlägg efter helgen, jag återkommer.
Trevlig midsommar vänner.

KÄNSLAN KOM TILLBAKA......

Kategori: Allmänt

Detta är helt galet, jag satt häromdagen och beskrev en reseskildring för mina arbetskollegor. En sån där upplevelse man hoppas aldrig mer ska behöva uppleva igen.
Vi var ett gäng som hade letat oss ner till Thailand, vi luffade runt bland öarna och njöt av den fantastiska tillvaron. Vi festade, snorklade, åt banana-pancake och utforskade så mycket vi hann med. Efter en hel dag ute på Maya Beach, ni vet där man spelade in just ’The Beach’ (med Leonardo DiCaprio) kände jag hur hungern kom smygande. Det var så där ilsket varmt den dagen. Inte nog med Thailands 40 graders stekande sol, Maya ligger dessutom i en lagun där vinden inte har en chans att svalka ens grisskära kropp vilket gör att det kan bli galet varmt i denna ”håla”. Jag minns hur jag fick springa ner till vattnet för att inte bränna mig på den varma sanden. Väl nere vid stranden låg några upp-ankrade båtar som sålde lite tilltugg och dricka. Jag kände hur magen värkte av hunger och en majo-kycklingmacka stillade för stunden det värsta kurret.
 
BIG MISTAKE, HUGE MISTAKE
Det är förmodligen den absolut sista mackan jag någonsin köpt utomlands.
Till en början tänkte jag inte så mycket på det, kyckling som kyckling, salladen såg kanske inte skitfräsch ut men även den åkte ner av bara farten.
Men fy fan, den mackan hade garanterat legat och göttat sig i solen liiiite fööööör länge. Väl tillbaka på PhiPhi kom nämligen det obarmhärtiga svaret.

På fullaste allvar, jag har väl aldrig i mitt liv mått så dåligt. Svetten rann nerför ryggen. Illamåendet blev bara värre och värre, till slut bokstavligen sprutade det från varje ände av kroppen.
Det måste verkligen varit en syn för gudarna; min sönderbrände rumskompis som samma 'smörgås-eftermiddag' hade totalt missat det här med solkräm låg röd som en nykokt kräfta i sängen och jämrade sig med typ andra gradens brännskador medan jag låg i fosterställning runt toalettstolen hela natten.
Jag minns att jag någon gång under natten i en dimmig pereferi såg en av mina tjejkompisars hjälpande hand när jag spytt ner både mig själv och min omgivning.
Jag hade yrat rätt bra den natten och fråga mig inte vad hon såg hos mig när vi senare faktikst blev ett par?!!
Jag menar vi kunde ju fått en bättre start, kan jag lova.
Hon måste verkligen sett min fina insida;). Bokstavligen.
 
Detta var många år sen men eftersom det mitt i detta elände uppenbarades en helt ny känsla kommer jag ihåg det som igår.
Jag hade nämligen fram till denna dag inte haft någon som helst förståelse för människor som inte vill vara med längre. Jag förstod inte hur man ens kunde tänka tanken att vilja försvinna och göra sig av med detta jordeliv? Livet här och nu är ju det mest fantastiska?
 
Men för första gången i mitt liv kände jag att dör jag nu så gör det absolut ingenting, på fullaste allvar så var det exakt så jag tänkte. Skulle jag dö i denna stund så gör det inget, då slipper jag må så fruktansvärt dåligt.

Jag har känt samma känsla två gånger efter det. Det var ytterligare en Thailandsresa, denna gång med Petra där jag en eftermiddag fick in en milkshake blandad på typ på tap-water. Detta minns jag också väl då Petra som har lite svårt med magsjukan konsekvenser lite snyggt smög ut och shoppade när jag ännu en gång låg över toalettstolen med fingrarna i halsen. Det är en sann sambo det. Det är skönt att veta när man mår som allra sämst.
 
Samma känsla igen..
Sen hände det förra veckan igen. Nyåret firades in med både nya och gamla bekantskaper. Alltid kul med nytt folk även om det kan bli lite stelt innan man fått första och andra drinken innanför västen. Det blev till slut en riktigt lyckad kväll men jag märkte på Petra att hon inte var i sitt esse men tänkte att det var någon hormon-eller PMS-svacka.
Efterföljande dagar kom så rethostan och dag tre bröt influensan från helvetet ut. Jag förstod ju att något var i görningen då jag under 9 år aldrig sett Petra sjuk, faktiskt knappt förkyld under alla dessa år.

Nu var det något helt annat, hon sjangserade rejält och såg rent fördjävlig ut.
Jo det är sant, denna i vanliga fall så irriterande snygga människa var helt blek, utslag runt både ögon och mun, knappt kontaktbar och låg under en filt och morrade i över en vecka. Tänk att det finns en rättvisa här i världen trots allt, tänkte jag när jag helt plötsligt kände att vi spelade i samma division för en stund.
 
Två utslagna hjältar.

Hon sa absolut ingenting och kom det något ur hennes nariga mun så väste hon bara något mer eller mindre obegripligt. Så här i efterhand förstår jag ju vad hon gick igenom.

Jag försökte med alla medel och häxblandningar hålla både mig och Elliot så långt borta från sjukdomen som möjligt. (låter som vi hade Pesten där hemma)
Stackarn, Lilleman var väl helt sur i magen efter alla apelsiner/citron- och vitaminkurer jag proppa i honom.
 
C-vitamin, här gubben, drick....så ska pappa komplettera en påse smågodis för att få mamma på bättre humör där hemma.

Petra återhämtade sig sakta men hon gick inte att känna igen på många dagar. Har väl aldrig sett henne så dan tidigare. Ni vet en sån som bara en mor kan älska…..och kanske JAG då!!!
Nej det var verkligen synd om henne. Fortfarande helt genomskinlig och orkeslös låg hon i soffan och knappade runt på TV:ns fjärrkontroll där hon rastlös började tampas med ett dåligt samvete att hon inte var på jobbet.
-Hur tror du att du ska orka jobba när du knappt syns i spegeln? Jag försökte med alla medel få henne på bättre humör. Hon stirrade bara på mig.
 
Ska man nånsin bli sitt forna jag?

MIN TUR…
Sen kom väl det jag hade hoppats mina vitamin-cocktails skulle ha motverkat. Precis i exakt samma kronologiska ordning som Petras inkubation; rethostan i några dagar följt av feberfrossan från helvetet. Ont i varenda cell i hela kroppen. Jag hade tom ont i armbågsleden. Det kändes som du varit med om en bilolycka eller att du åkt på en sjuhelvetes träningsvärk i varenda musklel i kroppen. På fullaste allvar den influensan slog verkligen ut det mesta. Lägg därpå en tryckande huvudvärk som får ett migränanfall att framstå som ett halleluja moment. Det var helt galet.
 
Skjut mig någon...

Det var ungefär här jag förstod varför Petra sket i sminket och bara väste när man tilltalade henne och varför mina försök till skämt bara hade varit irriterande. Fascinerande hur man inte har den där riktigt förståelsen och fingertoppskänslan förrän man ligger där själv och krampar.

När jag låg med feberfrossa den tredje natten började Thailandkänslan göra sig påmind men nu fanns där ytterligare en parameter som gjorde att jag inte gick lika långt i mina tankar.
Vem skulle då göra vitamin-kickarna till Lilleman eller dra de där underbältet-skämten på nyårsfesten? Ni vet de där som man lite nervöst drar i nya sällskap och det blir helt tyst.

Hur eller hur det slutade med att jag för första gången i mitt över 20–åriga arbetsliv sjukskrev mig. Det var också en ny upplevelse. Petras dåliga samvete stillades då hon blev tillbaka några dagar senare.
Elliot klarade sig med en hosta och några febernätter, peppar peppar.
Men ännu i skrivande stund så har ingen av oss fått tillbaka smaken.
 
Ta vara på varann.
 
 
 
 

Resumé 2017

Kategori: Allmänt

 
JA LITE AV SOMMARN 2017 I VARJE FALL.
Eftersom jag tidigare lovat att nästa inlägg skulle bli nån form av resumé så slängde jag ihop några rader, sent om sider.
För vad har vi idag? Den 29:e november och 1:a advent står för dörren. Alltså på fullaste allvar, var tog den här hösten vägen? Absolut att det har varit mycket på jobbet och Bakfickan (Second-hand butiken) har tagit mycket tid på kvällar/helger, men ändå?

Ja det har verkligen gått i ett men nu är det slut med det. Efter en otäck känning i bröstet så är livet mer värt än att jobba häcken av sig och speciellt inte när/om du jobbar åt andra.
Nej, from nu är det absolut andra lussebullar. (Jo för vilken gång i ordningen hör vi inte det här, flikar min kära sambo in)
Men jag har faktiskt aldrig känt det så starkt tidigare, jag har alltid varit fysiskt stark och jobbat ända in i kaklet men samtidigt alldeles för snäll och blåögd. Men med facit i hand borde jag lärt mig att inte kliva på samma mina två gånger. Att jag nu säger ifrån kan ha göra med åldern, men framför allt tror jag faktiskt papparollen har den största betydelsen;

Jag vill nämligen kunna stå där med tårar i ögonen med bebisbild på studentplakatet när han springer ut om 16 år. Jag vill hjälpa honom när han kör fast i mattens derivator och trösta honom när den stora kärleken sviker ännu en gång. Han kommer aldrig tacka mig för att jag rent ekonomiskt försökte ge honom en dräglig start genom att jobba ihjäl både mig själv och mitt förhållande. Nej jag vill istället se honom växa upp, jag vill ge honom en närvarande pappa, en pappa som tar med honom ut i båten, som lär honom simma och sätta mask på kroken. En pappa som är där i vått och torrt, no matter what.
 
Lilleman som fyller två år den 30/11.

Japp där är han vi pratar om, lilleman, som faktiskt fyller två imorgon och likadant där, var fan tog tiden vägen?!
Trots det minns jag det som igår. När han han till ljudet av den harmoniska bakgrundsmusiken som barnmorskan hade skruvat på ser välden för första gången. Minnesbilderna är lika starka nu som då.
Jag satt bakom Petra, kramad hennes hand och vilade min kind mot hennes. Plötsligt tonade musiken ner och hela rummet rörde sig i slow motion, Petra krystade en sista gång och jag såg hans rynkiga lilla panna. Jag minns barnmorskans lugn när hon sakta lossade navelsträngen varv för varv runt hans hals och försiktigt drog ut honom, fullständigt blå-lilla i ansiktet.

Jag minns hur jag höll andan, hur barnmorskan strök honom över ryggen och sa något om 10 sekunder. Jag klämde Petras hand hårdare och hårdare och började räkna för mig själv. Ett-tusen, två-tusen, tre-tusen. När jag kom till sju ändrades tystnaden i rummet, slow motion modet försvann och det där efterlängtade skriket ekade mellan väggarna. Allt bara brast och tårarna forsade helt okontrollerat ner för mina kinder.
En helt galen känsla som jag hoppas de flesta någon gång får uppleva, Jag tackar min kära sambo att hon stod på sig. Jag var nämligen skeptisk till allt detta eftersom det redan fanns tre bonusbarn där hemma.

Så här två år senare är det en rätt häftig känsla när man ser hur den där lilla smurfen kommer i tre hundra på Bobbycaren, sladdar in och bular till vårt nya kylskåp ännu en gång. Ja vad fan säger man?! Du kan ju omöjligen bli arg.

Jaha om jag släpper nostalgin för en stund och istället koncentrerar mig på sommarens bravader....
Ja, jag låg väl rätt mycket på knäna även denna sommar. Det var inte riktigt meningen men då jag fick ut "Johan grävare" på tomten och han passade på att gräva plint-hål till altanen på framsidan så var jag helt plötsligt igång. Inte alls vad jag hade planerat sommaren 2017 men jag tänker att jag skyller detta på grävar´n.
Tanken var istället att montera upp uterummet denna sommar men det hanns tydligen med det oxå (sa jag att jag hade känningar i bröstet;)
 
Altan framsida
 
Altan baksida, här skulle det upp ett uterum 2017.
 
Uterummet under uppförande.

Sen fick vi även hamninloppet klart där vi ska ha båtarna. Nu har Roxen visat sin lite sämre sida under sommaren så vi ska väl korrigera lite när tjälen lägger sig. Johan om du läser detta......vid tillfälle ;)
 
Här blev det grusväg ner till hamnen

Men jag ska inte trötta ut er med mina förbannade byggprojekt, det börjar nämligen bli så att även jag spyr på´t.
Till saken hör att det var svårt att hinna med alla projekt ute vid vårt paradis eftersom det även fanns en butik som skulle flyttas och inredas i somras. Något jag skrev om förra gången.
Till våren kommer jag dock ställa ut två fina vitmålade bänkar som jag köpt av en forna kollega som tyvärr inte finns med oss idag. Jag är såååå enormt glad att jag har dessa till minne av dig Håkan. (tack Lotta)
Följ med till våren ska ni få se.
 

NYTT JOBB.
Ja vad hände mer 2017 och då framför allt i somras??!
hmmm....Jo, Petra min underbara sambo har ju sen Lilleman damp ner varit lite "mellan två jobb" så lagom till mammaledigheten började se sitt slut drog hon iväg några ansökningar. Det fanns absolut några intressanta jobb att söka men det var väl framför allt ett som verkligen stack ut och föll henne i smaken.
Ett jobb som alla ni som känner Petra vet skulle passa henne som handen i handsken. Man sökte nämligen en mäklarassistent på en nyetablerad byrå i stan. Där man som kontoransvarig skulle vara ansiktet utåt, assistera och vara mäklarnas högra hand, forma annonser, göra magasin, likvidavräkningar, nätverka kunder och köpare etc.
 
Jag löser´t, no matter what.

Annonsen var med glimten i ögat formulerad att man i och med nyetableringen skulle röra om i stans mäklargryta med grym service och mycket rock ´n roll.

Personligen trodde jag det skulle bli tufft att få jobbet då Petra inte hade "mäklarerfarenheten". Samtidigt visste jag att får hon komma på intervju och där sitter en skarp rekryterare som ser hennes personlighet och potential så är hon garanterat topp tre. Då kommer de se att hon kan tillföra så mycket mer än bara assistentrollen och de hittar förmodligen ingen mer perfekt och lojal kollega.
Jag minns hur Petra satt vid köksbordet och det bara lyste i ögonen på henne när hon läste vem man sökte.
-Fan Jonas, vet du hur mycket jag skulle vilja ha det här jobbet?!
Ja absolut, tänkte jag samtidigt som jag förstod att hon var säkert bara en av minst fyra hundra som hade ungefär samma önskan.

-Här, läs sa hon och sträckte fram sitt nyskrivna personliga brev.
Jag läste och korrigerade några småsaker men när jag kom ner till hennes avslutning kunde jag inte annat än le.
Jag svarade: -Kommer du inte till intervju med detta ska jag springa nästa Blodomlopp naken samtigt som jag räckte över hennes CV igen.
Hon hade avslutat sitt brev lite småcharmigt med "Med vänliga hälsningar Petra"
...och lite längre ner  "By the way, You had me at rock´n roll"

Några dagar senare satt hon på intervju och efter yttligare några dagar var signaturen på plats. Så ja, det är bara gratulera chefen som såg hennes potential och jag är övertygad att de inte ångrat sig en sekund.
Och inte hon heller då hon häromveckan blev erbjuden att ansvara för en ny klinik som planerar att dra igång i stan.
-Nope varför skulle jag ens tänka tanken när jag trivs både med min arbetsroll och Gustav (chefen), var hennes spontana svar när jag frågade hur hon tänkte i detta. Samtidigt vet jag hur duktig hon är med patienter så hon kommer väl liksom jag köra dubbla jobbskift om detta blir verklighet.

Men att hon trivs kan nog ingen ta miste på, det lyser verkligen igenom i allt hon gör, det finns tex ingen mäklarfirma i stan som är tjusigare inredd och där du får ett trevligare bemötande.
Tips, ser ni hennes vackra nuna pryda stans senaste mäklarfönster så titta gärna in och säg hej och passa på att kika på objekten Bjurfors har i pipen, det är absolut värt det. Undertecknad får väl även passa på att tacka Gustav att jag springer Blodomloppet anständigt även nästa år. Ni är ett grymt team.
 
IRRITERANDE.
Och apropå signerad så är ju denna dam fortfarande signad på nån modellagentur där man fortfarande mer än gärna vill ha hennes tjänster. Iofs har det kanske gått från lättklädda bikinibilder för några år sen till att man numera vill ha en vacker medelålderskvinna. Och ja med hennes ansiktsdrag kommer hon nog modella även när de behöver en gammal vacker satkärring. Hur eller hur, Myresjöhus gjorde i varje fall inga fel när de valde henne till deras reklamkampanj, bilderna säger mer än tusen ord.. Du är så galet….irriterande snygg.
Hoppas inte vår hus leverantör ser detta bara, för det är inte i ett Ekjsöhus du sitter och ser så där harmonisk ut;)
 
 
 
 
TA LÄRDOM.
För att inte bli alltför långvarig måste jag bara berätta en sista grej som kan vara en lärdom men även ett varningens finger för er med småbarn. Jag kan inte dra mig till minnes vart vi skulle men det var i början av sommaren och vi stod utanför lägenheten inne i stan med en fullpackad bil och då menar jag proppfull.
Det kan ha varit så enkelt att vi bara skulle ut till stugan. Hur eller hur, bilen var parkerad utanför lägenhetsdörren, fullpackad från golv till tak. Elliot är ju så galet förtjust i bilar, han tjatade och drog mig i byxbenet både en och två gånger att han ville in i bilen. 25:e gången ger så 'året pappa' efter och sätter ungen i passagerarsätet. Han får väl hålla på medan jag går och låser ytterdörren, tänkte jag. Jag hinner precis vrida om nyckeln i låset när jag hör ett väldigt bekant ljud bakom mig. Ni vet klonket när man låser bilen. Jag kände i fickan, nope inga nycklar, jag hade alltså inte av misstag tryckt på nyckelklumpen.
En snabb blick in i bilen där Elliot fortfarande står i passagerarsätet och hoppar med bilnyckeln i mun.
 
 
Jag borde ju ha förstått, han älskar nämligen att trycka på knappar. Får han tex tag på pappas telefon så har man efter en stund skickat rätt många kryptiska SMS till de fem översta i kontaktlistan och de mest använda apparna har gift sig samman i en å samma mapp. Du hittar verkligen ingenting i telefon efter detta.

Så även nu alltså, ungen hade fått tag i bilnyckeln, trycker på varenda knapp och låser in sig i bilen helt sonika!!!
Vid det här laget hade han dessutom slängt ner nyckeln på golvet i bilen.
Alltså den synen när jag står och försöker kommunicera med en 1-åring genom rutan måste ju varit en syn för gudarna.
 
 
På något sätt fick jag honom att plocka upp nyckeln från golvet i varje fall...men att kommunicera "tryck på knappen med ett öppet hänglås på" till en 1-åring är ganska dödfött. Reservnyckeln låg ute i stugan och jag kände paniken kom krypande. Jag försökte ha koll på busfröet i bilen som liksom på telefonen tryckte och drog i varenda spak att kom åt. Varningsblinkersen tickade sen länge och snart åkte även torkarna igång. Jag kände hur svetten kom krypande när jag även såg paniken i Petras ögon. Vad fan gör vi?! tanken hann slå mig att eventuellt krossa en ruta.
Jag gick ett varv runt bilen och upptäcker att något kommit i kläm i bagageluckan så denna var inte riktigt stängd. Med lite lirkande fick jag upp bagaget och kunde packa ur all packning och fånga vår lilla galning den vägen.
Ja alltid lär man sig nåt. ;)
 
Tur i oturen att man är lite slarvig ibland.
 
Ha en fin 1:a advent så ska jag nu åka förbi Bakfickan för lite födelsedagspresenter. Och kanske nån julklapp.