blandberg.blogg.se

För vad har vi idag? Den 29:e november och 1:a advent står för dörren. Alltså på fullaste allvar, var tog den här hösten vägen? Absolut att det har varit mycket på jobbet och Bakfickan (Second-hand butiken) har tagit mycket tid på kvällar/helger, men ändå?

Ja det har verkligen gått i ett men nu är det slut med det. Efter en otäck känning i bröstet så är livet mer värt än att jobba häcken av sig och speciellt inte när/om du jobbar åt andra.
Nej, from nu är det absolut andra lussebullar. (Jo för vilken gång i ordningen hör vi inte det här, flikar min kära sambo in)
Men jag har faktiskt aldrig känt det så starkt tidigare, jag har alltid varit fysiskt stark och jobbat ända in i kaklet men samtidigt alldeles för snäll och blåögd. Men med facit i hand borde jag lärt mig att inte kliva på samma mina två gånger. Att jag nu säger ifrån kan ha göra med åldern, men framför allt tror jag faktiskt papparollen har den största betydelsen;

Jag vill nämligen kunna stå där med tårar i ögonen med bebisbild på studentplakatet när han springer ut om 16 år. Jag vill hjälpa honom när han kör fast i mattens derivator och trösta honom när den stora kärleken sviker ännu en gång. Han kommer aldrig tacka mig för att jag rent ekonomiskt försökte ge honom en dräglig start genom att jobba ihjäl både mig själv och mitt förhållande. Nej jag vill istället se honom växa upp, jag vill ge honom en närvarande pappa, en pappa som tar med honom ut i båten, som lär honom simma och sätta mask på kroken. En pappa som är där i vått och torrt, no matter what.

 

Lilleman som fyller två år den 30/11.

Japp där är han vi pratar om, lilleman, som faktiskt fyller två imorgon och likadant där, var fan tog tiden vägen?!
Trots det minns jag det som igår. När han han till ljudet av den harmoniska bakgrundsmusiken som barnmorskan hade skruvat på ser välden för första gången. Minnesbilderna är lika starka nu som då.
Jag satt bakom Petra, kramad hennes hand och vilade min kind mot hennes. Plötsligt tonade musiken ner och hela rummet rörde sig i slow motion, Petra krystade en sista gång och jag såg hans rynkiga lilla panna. Jag minns barnmorskans lugn när hon sakta lossade navelsträngen varv för varv runt hans hals och försiktigt drog ut honom, fullständigt blå-lilla i ansiktet.

Jag minns hur jag höll andan, hur barnmorskan strök honom över ryggen och sa något om 10 sekunder. Jag klämde Petras hand hårdare och hårdare och började räkna för mig själv. Ett-tusen, två-tusen, tre-tusen. När jag kom till sju ändrades tystnaden i rummet, slow motion modet försvann och det där efterlängtade skriket ekade mellan väggarna. Allt bara brast och tårarna forsade helt okontrollerat ner för mina kinder.
En helt galen känsla som jag hoppas de flesta någon gång får uppleva, Jag tackar min kära sambo att hon stod på sig. Jag var nämligen skeptisk till allt detta eftersom det redan fanns tre bonusbarn där hemma.

Så här två år senare är det en rätt häftig känsla när man ser hur den där lilla smurfen kommer i tre hundra på Bobbycaren, sladdar in och bular till vårt nya kylskåp ännu en gång. Ja vad fan säger man?! Du kan ju omöjligen bli arg.

Jaha om jag släpper nostalgin för en stund och istället koncentrerar mig på sommarens bravader....
Ja, jag låg väl rätt mycket på knäna även denna sommar. Det var inte riktigt meningen men då jag fick ut "Johan grävare" på tomten och han passade på att gräva plint-hål till altanen på framsidan så var jag helt plötsligt igång. Inte alls vad jag hade planerat sommaren 2017 men jag tänker att jag skyller detta på grävar´n.
Tanken var istället att montera upp uterummet denna sommar men det hanns tydligen med det oxå (sa jag att jag hade känningar i bröstet;)

 

 

 

Uterummet under uppförande.

Sen fick vi även hamninloppet klart där vi ska ha båtarna. Nu har Roxen visat sin lite sämre sida under sommaren så vi ska väl korrigera lite när tjälen lägger sig. Johan om du läser detta......vid tillfälle ;)

 

Men jag ska inte trötta ut er med mina förbannade byggprojekt, det börjar nämligen bli så att även jag spyr på´t.

Till saken hör att det var svårt att hinna med alla projekt ute vid vårt paradis eftersom det även fanns en butik som skulle flyttas och inredas i somras. Något jag skrev om förra gången.

Till våren kommer jag dock ställa ut två fina vitmålade bänkar som jag köpt av en forna kollega som tyvärr inte finns med oss idag. Jag är såååå enormt glad att jag har dessa till minne av dig Håkan. (tack Lotta)

Följ med till våren ska ni få se.

 

Ja vad hände mer 2017 och då framför allt i somras??!
hmmm....Jo, Petra min underbara sambo har ju sen Lilleman damp ner varit lite "mellan två jobb" så lagom till mammaledigheten började se sitt slut drog hon iväg några ansökningar. Det fanns absolut några intressanta jobb att söka men det var väl framför allt ett som verkligen stack ut och föll henne i smaken.
Ett jobb som alla ni som känner Petra vet skulle passa henne som handen i handsken. Man sökte nämligen en mäklarassistent på en nyetablerad byrå i stan. Där man som kontoransvarig skulle vara ansiktet utåt, assistera och vara mäklarnas högra hand, forma annonser, göra magasin, likvidavräkningar, nätverka kunder och köpare etc.

 

Annonsen var med glimten i ögat formulerad att man i och med nyetableringen skulle röra om i stans mäklargryta med grym service och mycket rock ´n roll.

Personligen trodde jag det skulle bli tufft att få jobbet då Petra inte hade "mäklarerfarenheten". Samtidigt visste jag att får hon komma på intervju och där sitter en skarp rekryterare som ser hennes personlighet och potential så är hon garanterat topp tre. Då kommer de se att hon kan tillföra så mycket mer än bara assistentrollen och de hittar förmodligen ingen mer perfekt och lojal kollega.
Jag minns hur Petra satt vid köksbordet och det bara lyste i ögonen på henne när hon läste vem man sökte.

-Fan Jonas, vet du hur mycket jag skulle vilja ha det här jobbet?!
Ja absolut, tänkte jag samtidigt som jag förstod att hon var säkert bara en av minst fyra hundra som hade ungefär samma önskan.

-Här, läs sa hon och sträckte fram sitt nyskrivna personliga brev.
Jag läste och korrigerade några småsaker men när jag kom ner till hennes avslutning kunde jag inte annat än le.
Jag svarade: -Kommer du inte till intervju med detta ska jag springa nästa Blodomlopp naken samtigt som jag räckte över hennes CV igen.
Hon hade avslutat sitt brev lite småcharmigt med "Med vänliga hälsningar Petra"
...och lite längre ner  "By the way, You had me at rock´n roll"

Några dagar senare satt hon på intervju och efter yttligare några dagar var signaturen på plats. Så ja, det är bara gratulera chefen som såg hennes potential och jag är övertygad att de inte ångrat sig en sekund.
Och inte hon heller då hon häromveckan blev erbjuden att ansvara för en ny klinik som planerar att dra igång i stan.
-Nope varför skulle jag ens tänka tanken när jag trivs både med min arbetsroll och Gustav (chefen), var hennes spontana svar när jag frågade hur hon tänkte i detta. Samtidigt vet jag hur duktig hon är med patienter så hon kommer väl liksom jag köra dubbla jobbskift om detta blir verklighet.

Men att hon trivs kan nog ingen ta miste på, det lyser verkligen igenom i allt hon gör, det finns tex ingen mäklarfirma i stan som är tjusigare inredd och där du får ett trevligare bemötande.

Tips, ser ni hennes vackra nuna pryda stans senaste mäklarfönster så titta gärna in och säg hej och passa på att kika på objekten Bjurfors har i pipen, det är absolut värt det. Undertecknad får väl även passa på att tacka Gustav att jag springer Blodomloppet anständigt även nästa år. Ni är ett grymt team.

 

Och apropå signerad så är ju denna dam signad på nån modellagentur där man fortfarande mer än gärna vill ha hennes tjänster. Iofs har det kanske gått från lättklädda bikinibilder för några år sen till att man numera vill ha en vacker medelålderskvinna. Och ja med hennes ansiktsdrag kommer hon nog modella även när de behöver en gammal vacker satkärring.
Hur eller hur, Myresjöhus gjorde i varje fall inga fel när de valde henne till deras reklamkampanj, bilderna säger mer än tusen ord.. Du är så galet….irriterande snygg.
Hoppas inte vår husleverantör ser detta bara, för det är inte i ett Ekjsöhus du sitter och ser så där harmonisk ut;)

 

TA LÄRDOM.
För att inte bli alltför långvarig måste jag bara berätta en sista grej som kan vara en lärdom men även ett varningens finger för er med småbarn.
Jag kan inte dra mig till minnes vart vi skulle men det var i början av sommaren och vi stod utanför lägenheten inne i stan med en fullpackad bil och då menar jag proppfull.
Det kan ha varit så enkelt att vi bara skulle ut till stugan. Hur eller hur, bilen var parkerad utanför lägenhetsdörren, fullpackad från golv till tak. Elliot är ju så galet förtjust i bilar, han tjatade och drog mig i byxbenet både en och två gånger att han ville in i bilen. 25:e gången ger så 'året pappa' efter och sätter ungen i passagerarsätet. Han får väl hålla på medan jag går och låser ytterdörren, tänkte jag. Jag hinner precis vrida om nyckeln i låset när jag hör ett väldigt bekant ljud bakom mig. Ni vet klonket när man låser bilen. Jag kände i fickan, nope inga nycklar, jag hade alltså inte av misstag tryckt på nyckelklumpen.
En snabb blick in i bilen där Elliot fortfarande står i passagerarsätet och hoppar med bilnyckeln i mun.

 

Jag borde ju ha förstått, han älskar nämligen att trycka på knappar. Får han tex tag på pappas telefon så har man efter en stund skickat rätt många kryptiska SMS till de fem översta i kontaktlistan och de mest använda apparna har gift sig samman i en å samma mapp. Du hittar verkligen ingenting i telefon efter detta.

Så även nu alltså, ungen hade fått tag i bilnyckeln, trycker på varenda knapp och låser in sig i bilen helt sonika!!!
Vid det här laget hade han dessutom slängt ner nyckeln på golvet i bilen.
Alltså den synen när jag står och försöker kommunicera med en 1-åring genom rutan måste ju varit en syn för gudarna.

 

På något sätt fick jag honom att plocka upp nyckeln från golvet i varje fall...men att kommunicera "tryck på knappen med ett öppet hänglås på" till en 1-åring är ganska dödfött. Reservnyckeln låg ute i stugan och jag kände paniken kom krypande. Jag försökte hålla koll på busfröet i bilen som liksom på telefonen tryckte och drog i varenda spak han kom åt. Varningsblinkersen tickade sen länge och snart åkte även torkarna igång. Jag kände hur svetten kom krypande när jag även såg paniken i Petras ögon. Vad fan gör vi?! tanken hann slå mig att eventuellt krossa en ruta.
Jag gick ett varv runt bilen och upptäcker att något kommit i kläm vid bagageluckan så denna var inte riktigt stängd. Med lite lirkande fick jag upp bagaget och kunde packa ur all packning och fånga vår lilla galning den vägen.

Ja alltid lär man sig nåt. ;)

 

Ha en fin 1:a advent så ska jag nu åka förbi Bakfickan för lite födelsedagspresenter. Och kanske nån julklapp.