blandberg.blogg.se

 

 

Människan klarar mycket men det finns en gräns för oss alla. Man pratar om att gå in i väggen!!
När jag var yngre trodde jag inte att det fanns någon sådan vägg. För mig var det bara nåt hittepåuttryck för slöa, lata människor som inte orkade jobba!!

 

Jo tjena, idag vet jag bättre men jag skulle nog inte nödvändigtvis alltid härleda detta fenomen som jobbrelaterat utan det kan finnas många olika anledningar att man rasar igenom.
Samtidigt tror jag att man som ung orkade jobba på ett annat sätt, både fysiskt och psykiskt.
Man tror sig klara av det mesta vilket man många gånger även gjorde.

 

Man eller rättare sagt JAG personligen var nog även som yngre mer känslomässigt avtrubbad vilket också gör att min gräns kommer snabbare nu än då?
Idag har jag en helt annan erfarenhet, jag har gjort resan både som anställd och som egen företagare, slitit ont, dag som natt utan att egentligen nå målet! Kanske är jag mer realist idag oxå, både på gott och ont?!

Och så tror jag att det fortfarande är; att beroende på ålder, personlighet, man eller kvinna, vad vi tidigare gjort och var vi är i levet så har vi olika långt tills vi faller igenom.
Det farliga är när man inte själv är medveten om situationen, man lyssnar inte på sin omgivning.
För tro mig, om du är lite uppmärksam så kan du många gånger se om en människa är på väg att falla. Ringarna under ögonen blir bara fler och fler tills du ser ut som en nersågad granstam i nyllet.
Och din torra barkliknande hud flagar både på läppar och runt dina sköra naglar. Ditt rödmosiga ansikte och dina blanka ögon skriker; prata inte med mig, jag har inte tid, jag orkar inte.

Åh istället kör man bara på, man lyssnar vare sig på omgivningen eller på sig själv och i värsta fall leder detta till något allvarligt, man blir sjuk, riktigt sjuk.
Men då kör man bara ännu fortare; ’måste ju bli klar’ eller ’jag har ju ändå betalt allt det här så då kan jag ju inte bara lämna allt’……känns det igen?

Jag har senaste tiden gjort precis samma resa. Jag har både sett och känt symptomen komma smygande men samtidigt fallit i precis samma fälla, känslan att saker och ting måste bli klara. Till slut börjar aptiten svika, halsbrännan åker som en jojo mellan mage och gomsegel och trots en Greklandsvecka i brännande sol är man blek som en albyl i ansiktet.

 

Jag har känt detta under en länge tid men ville bara få saker och ting klara. Du jobbar och jobbar men stressen gör att allt blir fel, allt går bara går emot dig, ingenting går din väg, du hamnar i en negativ spiral. Hur mycket min sambo än pushar mig att tänka positivt för att vända mina misslyckanden så avlöser kommunens avslag varandra, gång efter gång. Men i helgen tog det verkligen stopp. Jag har nog aldrig känt det så tydligt tidigare. Allt tog helt plötsligt bara slut, energin försvann ur kroppen.

Droppen som fick bägaren att rinna över var när mobilen tillsammans med över 300 ej backade bilder försvann i söndags.
Skiter väl i mobilen, det är ju bara pengar men alla fantastiska foton och videor som aldrig kommer igen!!!!!! Föresten pengar, är det verkligen bara pengar?!
Ja, säger de flesta men NAEJ inte för mig, inte i detta läge, när alltting går emot dig, när man behöver all hjälp man kan få så är det absolut inte längre ”bara pengar”!!!
För 10 år sen var det kanske ”bara pengar” men nu när man ska bygga hus är en förlorad mobiltelefon lika mycket pengar som hela det förbannade kaklet i hallen kommer att kosta eller all armatur på den västra fasaden.

”BARA pengar”, så fan heller.

 

Luften gick ur mig totalt. Jag tänkte bara på allt jag kunde få istället för att gå och köpa en ny telefon. Det hela kommer nu sluta med att jag hädanefter springer runt med min gamla 90-tals lur med en batteritid på 9 minuter. (Okey det var lite "krydd" men ändå)

Vet inte men jag tror våren och sommarens alla smällar och motstånd att bygga hus har satt sina spår. Att ständigt behöva jobba i motvind och i slutändan måste det alltid handla om pengar, pengar och återigen pengar.
Stughelvetet brinner ner utan försäkring, efterföljande brottningsmatcher med kommunens miljökontor, byggkontor och nu senast Länsstyrelsen har verkligen tagit ut sin rätt.

 

Ja det kanske inte låter så allvarlig; går inte avloppsansökningar och bygglov igenom så är det väl bara att överklaga?!?
Jo absolut men då är det är nya idéer, nya ritningar som ska fram, nya diskussioner, nya ansökningar, nya beslut och nya avgifter.

 

Visst jag kunde väl ha kontrakterat en konsult som skött allt detta men då hade halva budgeten varit uppäten vid det här laget och det hade slutat med att vi satt där ute på tomten i en jävla fågelholk till friggebod påkopplad till världens mest projekterade och dyraste avloppslösning.

Sen är det ju så mycket annat som tar ens energi. Det ena leder till det andra, många bäckar små och till slut orkar man inte mer.

 

Men jag vet oxå att jag är bra mycket sämre än genomsvensson att se positivt när allt går emot. Min sambo envisas att jag ska läsa "Hemligheten" (The secret).

 

 

För er som inte vet ska det vara en enormt tänkvärd och lärorik bok där man får insikt hur ”tanken påverkar och styr ditt liv och dina handlingar”.
Jag har bara så svårt att tänka i dessa banor, när jag tex förlorar min telefon med 350 underbara bilder.
I denna tragedi ska jag då alltså tänka att det fanns någon mening med det, jag ska vara glad att det inte var 500 bilder som försvann?!
Ja det blir ju lite småmelankoliskt men samtidigt vet jag att jag har en tendens att reagera sju resor värre åt andra hållet.
I min värld så är det inte bara 350 bilder, det blir så jättestort, typ lika stort som att jag samtidigt har förlorat min högra arm…och speciellt när allt annat just nu går emot mig….det blir liksom droppen.
-Ja men det är just det, säger min mer positiva och ”secret”-tänkande sambo. Du tänker ju att allt går emot dig och då gör det även det.

Suck, ja jag tycker verkligen synd om mig själv.

 

Kreta-resans äventyr med min bilnyckel ska vi inte prata om!? För er som inte hört, här kommer den korta versionen:
Eftersom man i ett Ryanairplan sitter mer på varann än bredvid så gör man allt i sin makt för att hitta en hyffsad sittställning. I detta letande och skruvande efter den minst osköna positionen så åker tydligen min bilnyckel ur fickan.

Detta upptäcker jag väl nere på hotellet i Kreta. Direkt går ju tankarna huruvida vi ska ta oss in i bilen väl tillbaka i ett regnigt och mörkt Sverige?!
Det absolut sista man vill tänka på är hur i helvete vi ska komma hem när man äntligen kommit fram till hotellet med en veckas sol och avslappning framför sig.
Det ända man vill är att sätta sig i solstolen vid poolen och ta den där efterlängtade ölen och semestersnusen…eller jag menar tuppluren.

 

Nej istället får man ringa runt till flygplatser, bussbolag och jaga nycklar runt halva Europa och dessutom är min grekiska är inte vad den borde vara. Och som jag nämnde tidigare; ”smågrejor” kan bli väldigt stora i Stenbergs värld så helst skulle jag i detta fall lägga ifrån mig allt, strunta i semestern och dra på mig CSI handskarna eller samla ihop SÄPOS speciella grupp för särskilda insatser med Johan Falk i spetsen.

Återigen jag vet verkligen inte hur jag ska hantera såna här situationer; mina i andras ögon småproblem blir verkligen jättestora. En liten skitnyckel kan få hela min värld att rasa samman, åtminstone det första 5-6 timmarna sen klingar det sakta men säkert av. Jag har alltid varit sådan men det är väl ett led i min utveckling att tygla min besvikelse på mig själv. För jag har ju fått klart för mig att jag blir ingen direkt charmör under dessa stunder.

 

Ja, jag försöker lära mig av min sambo som för mig har en helt omöjligt positiv inställning och förmåga att tackla situationer som dessa.
Hon rycker bara på axlarna och tänker typ; Jaha det här kan jag inte göra något åt, jag löser det när jag kommer hem innan hon sjunker ner i solstolen och fortsätter zippa på semesterdrinken!!

 

Helt otroligt i min värld, jag önskar jag hade en lite bit av hennes, ja vad ska vi kalla det? Förmåga att koppla bort den ena hjärnhalvan, ungefär som när hon ska sova (då hon iofs helt och hållet drar ur pluggen.)

 

Hur eller hur, efter nån timme eller två får jag rapport från insatsstyrkan på Kreta i form av vår fantastiska grekiska vän Yvette som säger att Chania flygplats inte har sett några nycklar….jo föresten ett par Toyotanycklar hade hittats. Om det ändå hade varit Petras Toyota vi hade kört tänkte jag i all min besvikelse.

Morsan som bor i Nyköping tog på sig Johan Falk hatten på hemmaplan och kunde ungefär samtidigt som jag fick tag i Skavsta informera att man faktiskt hittat en BMW-nyckel i Sverige.
YES, den var funnen, tänkte jag. Hur stor är sannorlikheten att någon mer BMW-ägare har tappat sin bilnyckel just i detta nu?!
Joro det var det!! för mamma fick nämligen två upphittade BMW-nycklar att prova när hon och min bror sladdade upp med däcktjut på Skavsta flygplats. Allt för att tillfredsställa den vid det här laget helt förstörda greklandsresenären.
Döm av min förvåning eller rättare sagt min mammas förvåning när min bil inte gav ifrån sig ett pip när hon sikta med nycklarna mot bilen.
Hur fan är det möjligt?!? Någon av dessa måste ju vara rätt nyckel?! Men icke?!

Mamma meddelar det tråkiga nyheterna via mess, jag kunde bara inte tro att det var sant?!
Okey bit ihop Stenberg; helt otroligt men tyvärr inget du kan göra något åt, det blir nyckeltillverkning väl hemma i Sverige. Det kommer kosta men lär dig och låt inte detta förstöra resten av veckan.
En halvtimme senare piper min telefon igen. Då har man från Skavsta återigen kontaktat min mamma om ytterligare en BMW-nyckel som hittats på ett plan.
Jag kanske tänker fel men hur stor är sannorlikheten att tre BMW-ägare tappar sina nycklar i samma veva?! Och i sådant fall hur klantiga är dessa bilägare egentligen?!
Kanske även därför deras undermedvetna väljer en så säker bil som möjligt? Hur eller hur, morsan fick göra ytterligare en resa ut till Skavsta och den gången svarade min bil på nyckeln.

 

Resten av veckan var räddad till nästa gång ett litet problem blir jättestort för Mr Stenberg.

Jag vet inte varför dessa småbekymmer har en tendens att bli så otroligt stora i min värld?!?
Varför är det egentligen på detta vis?! Varför blir jag så fruktansvärt bekymrad när jag t.ex. blir av med min mobiltelefon och alla mina senaste kontakter och bilder?! I min värld så är det verkligen katastrof, mitt liv vänds helt uppochner för en stund. Speciellt när man upptäcker att mappen Iphone6_bilder på datorn innehåller Petras bilder och inte mina. Fy-fan har ni känt den paniken nån gång?? Inte? Då kan jag informera att mer ångestladdat blir det nog inte. Eller är det kanske bara jag?!

Hur eller hur, jag har min egen uppfattning i problemet och det handlar nog mycket om kontroll.
Jag tror att det ligger mer djupt rotat än vad jag egentligen är medveten om, en blandning av min personlighet och min uppväxt men även fostran.

En relativt rörig uppväxt, utan någon egentlig fadersgestalt har nog gjort att jag har ett större behov av kontroll i min tillvaro, på mina handlingar och på mina grejor. Det kan vara en anledning till mina oroliga nätter och min fullständiga inre katastrof om något försvinner. Jag måste ha kontroll, ett kontrollbehov helt enkelt. Samtidigt är jag så innibengen disträ så jag vet inte...?!?

Men jag tror däremot att någon för ca 30 år sedan borde talat om för mig hur verkligheten egentligen ser ut, världen är inte alltid snäll, det går åt helvete ibland. Livet är inte en dans på rosor.
Eller rättare sagt bit ihop och kom igen, det hjälper inte att tjura. Lär dig av misstagen och tänk positivt. Det är inte hela världen, du kunde ha blivit av med..…ja en arm.

 

Det är tur jag har en så förstående sambo som stått ut alla dessa år, det är beundransvärt.
Men jag vet i varje fall om problemet och jag kommer kanske läsa den där ”Hemligheten” en dag.

Annars kommer jag inte orka mer….eller jag menar Petra;)