blandberg.blogg.se

Nationaldag, strålande sol, varmt och långledigt. Hoppas ni haft en underbar helg i solstolarna.
Fyfan, själv sitter jag nu på jobbet och tycker synd om mig själv. Det är lunch och solen strålar utanför våra obefintliga fönster. 

Hur ansvariga tänkte när man placerade Semcons Linköpingskontor i denna bunker är det ständiga samtalsämnet på fikarasterna så här års. På allvar, under vinterhalvåret kan man överraskas av 3 meter snö när dagen är slut. För har man inte lyckats ratta in nån stark militär radiosignal som är det enda som tränger genom dessa industrilokaler så har man ingen susning vad som händer där utanför.

Och nu under sommaren ser vi av samma anledning inte en gnutta av solen och värmen. På riktigt, det står verkligen ett rör D-vitamin på fikabordet för att vi inte ska tappa tänderna. 

Men det var inte därför jag var tvungen att skriva; nej farbror ville mest få lite medömkan. På fullaste allvar jag har så fanatiskt ont i kroppen, jag trodde inte i min vildaste fantasi att det var möjligt att känna så här. Som ung grabb har man väl gjort några halvjobbiga fyspass som satt sina spår men det är ingenting mot en ”3-dagars” målning av takfotspanel, fyfan jag är fullständigt ledbruten. 

(takfotspanelen är det lilla taket som tittar ut utanför fasaden och alla som tidigare målat vet den knepiga arbetsställningen vid takmålning)

Egentligen ska jag nog undvika att lägga upp bilder för med all rätt kommer jag få kommentarer som ”Konstigt Einstein”, Skyll dig själv pucko”:)

Jag sparade nämligen emballageställningarna som uterummet kom i. Perfekt att ha som byggställning när man målar, tänkte Stenberg. Absolut jättebra, det var bara det att resultatet blev en sån där idiothöjd. Stod man på knä så nådde man inte riktigt och på fötterna så fick man stå som en dubbelvikt djävla mäla. Återigen, bra grejor och bra verktyg är A-O. Så ja det är väl mitt eget fel att jag är känner mig 30 år äldre än förra veckan. 30 år? Ja ni vet, när man senare på kvällen ska ta sig ur soffan och tar sig för ryggen och har fortfarande samma sittställning när man väl kommer ut i köket, det är gubbvarning det.

Så i lördagskväll föll jag likt ett plockepinn ihop i sängen med en influensaliknande känsla och värk från topp till tå. Fem timmar senare, innan vare sig solen eller fåglarna vaknat till liv känner jag hur lillparveln sticker sina högerfingrar i min näsa samtidig som han drar stenhårt i vänsterörat. Fingertoppskänslan är inte speciellt utvecklad hos de här små liven. 

Fy fan jag var så trött att ögonen stod i kors, jag tittade på Elliot som såg så där fullifan ut som bara han kan göra.

Suck, jag visste att det var meningslöst men jag viskade i hans öra att han skulle somna om samtidigt som tröttheten och huvudvärken framkallade igenkännande flashback från lumpen. Nu hade jag väl fått sova någon timma mer än helvetesdygnen med grabbarna i skogen men värken i kroppen hade inte gått över. Detta tillsammans med en sömnbrist som kan få vem som helst att börja gråta gjorde att jag övervägde att inte gå upp och gubbpissa så här framåt morgontimmarna. 

När jag precis bestämt mig och lagt mig tillrätta igen hör jag hur Elliot börjar sjunga upp på allvar. Inget gallskrik, han låg mest och prata för sig själv men detta stillsamma mode har av erfarenhet en tendens att snabbt övergå till ”nu-är-det-förbannat-tråkigt-när-ni-andra-ligger-och-sover skriket”.

 

Petra ligger på andra sidan den joddlande lilla krabaten. Hon har inte stått på en stege i 3 dagar men är däremot mammaledig och tar därav det största bäbislasset. Av samma anledning är hon oxå helt utslagen då hon till vardags är uppe med tuppen där jag försöker avlasta på helgerna. Men just idag ville jag absolut inte höra det som i samma stund kom från andra sidan sängen; -Tar du honom fram till 06.00 så får du sova sen!!!!! Hon inväntade inget svar utan vände ryggen till och drog täcket över huvet.

Först trodde jag inte det var sant, jag stirrade i taket och tänkte hur i hela friden ska jag överhuvudtaget ta mig ur sängen när jag tidigare knappt orkade somna om?!?

Jag tittade på Elliot som fick syn på mig och brände av det där leeendet som ingen i hela världen kan motstå. Och det var nog just det underbara smajlet som hjälpte mig underhålla honom fram till vaktskiftet. Behöver kanske inte berätta att jag vaknade 11.30 nästa gång den dagen….dock med samma målarvärk i kroppen. Måtte detta gå över.

Men jag ska absolut inte gnälla, fick mycket gjort i helgen, jag underhöll min arma målarkroppp med en och annan öl och grillen gick varm efter varje dagsverke. Och det blir faktiskt väldigt skillnad mot den tråkiga grundfärgen. 

Petras mamma Ampa ställde upp med penselkraft och fick den mörka blyertsgråa fasadfärgen som huvuduppdrag. Den blir sååå snygg till de mörka taket och vita knutar och fönsterfoder. Vi har bara börjat men har lång väg kvar och nu målade dessutom Ampa till sig en inflamation i axeln så känner någon för att slå ihjäl nån eftermiddag eller två så är ni välkomna ut, jag sparar finjobbet till alla gäster. Och pilsner står på kylning.

 

Efter det står 90 kubik grus att sätta spaden i....men det får vi återkomma till.