blandberg.blogg.se

Välkommen till Familjen Blandberg!!! Här kommer du att läsa om livet som det verkligen ser ut. Inte den förskönade vardagen eller kryddade solskenshistorier ala de Facebook. Nej, endast den sanna och krassa verkligheten, lika skön och vacker som den kan vara, men även den ibland grymma och brutala verkligheten kommer att skildras. Men det är just detta som utvecklar oss människor. Hur du tacklar dina situationer och intryck, det är just det som gör dig till den du är och kommer att bli.

Galet....

Kategori: Allmänt

Hej vänner,
Var har Blandbergs tagit vägen? Ja det kan man fråga sig? Men det är inte konstigare än att jag inte riktigt hunnit med att skriva på nån månad eller två…eeehhller fyra ☺. Ni vet ju hur det kan vara ibland.
Man har fullt upp att hinna med sig själv. Är det inte gräsklipparinköp så är det allergiutredningar och studentbal.

Och ska sanningen fram så har väl undertecknad inte mått helt hundra sista tiden heller.
För att göra en lång historia kort så blev väl projektet med Second Hand-butiken ’Bakfickan’ inte riktigt vad vi hade hoppats. Akademikerstaden Linköping var inte riktigt mogen för detta. Eller rättare sagt, hyrorna i stan tillåter inte att ge en sån verksamhet tiden att etablera sig. Samtidigt var det synd då idén fortfarande är fantastisk. De Linköpingsbor som insåg vinsten att hyra skåp på Bakfickan gjorde väldigt bra pengar. Vi hade några klienter som sammanlagt kvitterade ut över 30.000:-/var. Rätt fina pengar på grejor du ändå inte använder.
Men som sagt provar man inte så vet man aldrig och då hade jag gått och funderat över det istället. Det blev kostsamt på många sätt men nu siktar vi framåt mot nya stordåd.

Idag är det fredag, det är det är lunch och jag orkar inte ens gå ut för att hämta mat i värmen.
De närmaste dagarna… förlåt…veckorna har ju varit galet varma. Jag kan inte minnas i mannaminne en majmånad med så otroligt väder.
Nej istället sitter jag och grimaserar framför datorn på jobbet, ni vet med en sån där galen mat-koma efter en alldeles för stor hemmasnickrad matlåda.
Jag sprang nämligen Blodomloppet igår kväll och får för mig att kroppen så här 'dagenefter' behöver extra mycket energi.
Mina arma lemmar har nämligen sen i morse gjort sig väl påminda att de finns. Behöver kanske inte säga så mycket mer. Vältränad? NOOOOOT!! Känns lite mer som jag varit inblandad i en lastbilsolycka.

Så nu sitter jag här och inväntar effekten när kroppen ska bli nöjd med energipåslaget men känner istället hur tröttheten kommer och tar mig.
Till saken hör att jag i föregår gjorde mig till och körde hem en klients prylar efter utcheckning på Bakfickan. Kunden hade opererats och därav svårt att komma och hämta sina saker. Det var i vanlig ordning varmt och jag var stressad för att hinna med allt på lunchen. Svetten lacka och fem-sex relativt tunga flyttkartonger for uppför trapporna i en rasande fart. Vid något tillfälle lyfte jag väl i en lite tveksam ställning och det small till i ryggen. Det brände som en eld i ryggslutet.

Grattis, grattis; att komma dagen innan och säga till sina arbetskamrater att man inte kan vara med och representera företagets färger på Linköpings största löparfest kommer inte bli populärt. Och inte speciellt trovärdigt heller. Det luktar "han inser nog att han är alldeles för otränad och skyller på ryggen"

Sagt och gjort, samma kväll tömde jag medicinskåpet på allt som innehöll morfin eller liknande substans och så stod jag där på startlinjen i år igen. Men idag får man lite grann sota för sin dumdristighet.

Samtidigt är jag glad att jag var med….för första gången på 10 år drog nämligen Petra på sig trikåerna för att springa milen i Bjurfors-tröjan. Sjukt kul!!!
 
Jona och Petra laddade.

Tillsammans med tusentals andra stod vi, tre stycken starka Bjurfors-/Semcon löpare beredda att ta oss ann milen. Resten av besättningen skulle ge sig på 5 km.
Vi kom överens att starta tillsammans men att springa i eget tempo.

Startskottet gick och Petras kollega Jona försvann som en avlöning. Jag och Petra sprang ihop en stund innan jag sprang lite före. Morfinen hade kickat in, det kändes hyffsat i ryggen och jag njöt mest av folkfesten. Vid ca 5 km kände jag hur orken började tryta när jag plötsligt ser hur de boende i Hejdegården plockat fram trädgårdslangarna för att svalka de trötta löparna i värmen. Solen stod lågt och sken otroligt vackert genom vattendimmorna. Jag vet inte om det var den sentimentala låten som samtidigt spelades i mina öronsnäckor eller min trötthet som gjorde att det blev så där extra vackert?
 
 
Det var som en oas uppenbarade sig. Detta måste bara förevigas, tänkte jag när jag famlade efter min telefon för att ta en bild.
Det kändes som allt hände i slowmotion; sakta drog jag fram kameran samtidigt som jag kände de svala vattendropparna mot mitt ansikte. Jag förde telefonen upp över huvet för att ta en bild när jag plötsligt känner en dunk i ryggen.
–HEEEEEJ, hör jag en hög röst bredvid mig för att överrösta musiken i hennes lurar.

Det var Petra som sprungit ikapp och nu fullständigt förstörde mitt vackra halleluja-moment. Ni vet lite som i en film eller när man drömmer; allt är fantastiskt, det är verkligen flufffluff och rosa moln för att helt plötsligt vakna när någon häller en hink vatten över dig.
Ungefär så kändes det. Både känslan och bilden (som för övrigt inte alls blev som upplevelsen) kom fullständigt av sig. Mitt fantastiska moment byttes snabbt ut mot en frustration som är svår att förklara; Inte nog med att bilden blev kass; halva loppet återstod och hur i hela friden skulle mina stumma ben hålla jämt skägg med Petra?Som för övrigt bara sa hej, ökade tempot och vägrade titta bakåt något mer.

Nästföljande fyra kilometrarna tog jag rygg på tjejen som knappt såg berörd ut.
Hon sprang mest runt och gjorde 'High Five' och log mot alla barn som stod längs banan med händerna uppsträckta mot löparna. Själv hade jag jämt göra att hänga på, benen bar liksom inte.
Jag försökte ligga 5-10 meter bakom men med någon kilometer kvar till mål hade hon tydligen ytterligare en växel att lägga i?!? Jag vinkade till mormor och Elliot som stod och hejade nere på Stortorget och nästa gång jag tittade upp var hon borta. Det var galet mycket folk i målfållan så jag tappade bort henne fullständigt men när vi kontrollerade tiderna sprang Petra i mål med 30 sekunders marginal. Otroligt bra Lindberg, Du är så galet bra.
 
Tänkte fylla på här men det får bli ett nytt inlägg efter helgen, jag återkommer.
Trevlig midsommar vänner.
Kommentera inlägget här: