blandberg.blogg.se

Välkommen till Familjen Blandberg!!! Här kommer du att läsa om livet som det verkligen ser ut. Inte den förskönade vardagen eller kryddade solskenshistorier ala de Facebook. Nej, endast den sanna och krassa verkligheten, lika skön och vacker som den kan vara, men även den ibland grymma och brutala verkligheten kommer att skildras. Men det är just detta som utvecklar oss människor. Hur du tacklar dina situationer och intryck, det är just det som gör dig till den du är och kommer att bli.

2018 swishade oxå förbi.

Kategori: Allmänt

 

Nytt år, nya äventyr.

Ja vi vet inte alls vad 2019 har att erbjuda och det är väl lite tjusningen med det hela. Samtidigt vet jag inte riktigt hur jag ska summera året som gått, det har varit både med- och motgångar. En bild säger mer än tusen ord brukar man ju säga så här ett axplock av 2018. Varmaste året i mannaminne. Det blev mycket sol och bad.

 
 
 
 
 
 
Tyvärr fick vi ju inte grilla i samma uträckning....förrän till sensommaren.
 
 
Bakfickan flyttade från Linköping till Visby.
 
 
 
Obligatoriska Blodomloppet och Greklandsresan genomfördes. 
 
 
 
 
Vi besökte flyplan och lärde oss att gå på toaletten.
 
 
 
 
Altan och trappen byggdes färdig.
 
 
Att ha takavrinningen ner under altan var inte den smartaste idén vilket åtgärdades.
 
 
 
En del av oss tog sudenten och dansade bal...andra konfirmerades.
 
 
 
 
Och den sedvanliga 'fulaste-jultröjan-contest' gick oxa av stapeln. (Fidde undantagen)
 
 
Ja det är svårt att hitta en röd tråd allt detta och av samma anledning kommer detta inlägg på samma sätt handla om både det ena och andra. 

Om olika erfarenheter och hur livet för ganska exakt tre år sedan gjorde en fullständig reset när man blev pappa "på riktigt".
Ja, tittar man så här i efterhand i backspegeln så finns en hel del att skratta åt och såååå mycket man lärt sig och framför allt omvärderat. 

Häromdagen till exempel, när jag satt och rensade i datorn fick jag se ett kort som jag absolut inte förstod varför jag tagit? Efter en stund slog det mig att detta var ju min och Elliots lilla hemlighet som vi aldrig skulle berätta för någon. Men så här tre år senare och med lite distans kan jag inte annat än skratta åt bilden och måste nog ändå dela med mig;

Till saken hör att lillkotten var relativt nyfödd, jag var själv hemma med honom och kanske inte helt säker i min papparoll. Hur eller hur, efter den klassiska mat-rapen och kräket på axeln så torkade jag hans mun och skulle sätta på honom lite nytvättade kläder. Han låg där i soffan mätt och belåten i den nybytta blöjan och flinade åt sin pappas lite osäkra ageranden. 
Jag log och lyfte upp honom mot mitt bröst. Jag kände hur tårarna rann ner för mina kinder när jag  viskade i hans öra hur mycket jag älskade honom samtidigt som jag rykte till mig lite kläder från den blåa "IKEA-tvättpåsen" som stod bredvid sofffan.

Jag grävde till botten i påsen men hittade ingen "body" och med en tickande kräkbomb på axeln tordes jag inte leta vidare, det fick bli tröja och byxor.
Den söta lilla t-shirten vändes rätt och drogs över huvvet och hans små mjuka armar hittade också rätt men det var satan vad byxorna skulle trilskas? Alltså på allvar, som vi höll på, det gick verkligen inte.
Efter en stund såg jag hur Elliots tålamod började tryta. Som tur är var han alldeles för liten för att förstå att hans pappa inte var den mest rutinerade indianen i kanoten.
Jag kunde inte för mitt liv förstå hur tvättmaskinen hade lyckats knyta ihop byxbenen på hans söta små byxor nått så infernaliskt.

 

Så här i efterhand borde jag kanske förstått att mössor har man på huvet, ingen annanstans. Men ni vet hur det kan vara när hjärnan har bestämt sig för något. Jag var sååååå inställd att detta var ett par byxor och nu skulle pappa minsann visa att han rutinerat kan klä sin son..............

Japp...så kan det gå eller som en av morsans bästa vänninnor brukar säga så fort det blev lite tyst i en konversation.......... "Ja, det är inte lätt inte" 

Till mitt försvar vaknade faktiskt min andra hjärncell till liv och jag kom på mitt misstag. Det hade ju varit en syn för gudarna om jag lyckats få på "byxorna". Törs inte tänka tanken när Petra hade kommit hem och sett ungen. Hade förmodligen förlorat vårdnaden över både honom och mig själv.

Ja det är mycket som inte blev som det var tänkt som nybliven förälder. Och i min värld handlar det bara om en enda sak; TID eller rättare sagt bristen på den.
Innan verkligheten kom ikapp sa jag till mig själv att ungen absolut inte skulle ha Ipad:en vid matbordet, inget onödigt godis och han skulle absolut inte bli en bortskämd skitunge som bestämmer i familjen. 
YEAH, you´re right!!

Paddan är ju för helvete varje förälders räddning när man på morgonen, 20 min innnan man borde sitta i bilen står där med en hungrig treåring, två halvbredda mackor och hör hur äggen i kastrullen spricker och därav två sekunder senare kokar över och du får en blandad vatten-ägg sörja över hela spisen. En sörja du bara måste svabba upp för annars har du ett cementliknande protein-klet som under dagen hinner stelna och blir omöjlig att få bort när du väl kommer hem.

Här mina vänner är paddan räddningen, den får honom nämligen helt paralyserad. Det är som att kliva in i en tidsmaskin, helt plötsligt åker du tillbaka tre år i tiden. Det blir en morgon av fullständig tystnad, inget tjat, ingen som pockar på din uppmärksamhet, du kan dricka ditt kaffe, äta din macka och styra upp alla dina klantiga morgonfadäser.

Däremot glömmer ungen totalt bort att äta i detta tillstånd men för man något mot munnen så gapar han och tuggar i sig, fortfarande helt paralyserad. Hur smidigt som helst, han är tyst och du kan mata honom precis när du vill. Gröten brukar åka ner mellan rakningen och tandborstningen i vår morgonrutin.

Mormor är däremot benhård, absolut ingen padda vid matbordet. Det är ju självklart det bästa i alla världar men så har hon som pensionär oxå tid med en fyra timmars frukost. Återigen TIIIIID.
Man undrar ju lite hur ens föräldrar gjorde på 70- och 80-talet utan dessa fantastiska verktyg....
Vi fick nog ingen frukost!!

Eller när du i vanlig ordning är sen till morfars inbjudan till söndagsmiddag. Du får jaga ungen runt hela huset för han vill absolut inte sätta sig i bilen. När du i jagandet trampat sönder två legobrandbilar och sparkat in ett rymdskepp i kylskåpet med ytterligare en bula i dörrn och en bruten lilltå som resultat har du fått nog. Då åker mut-knepet fram ur rockärmen. Ungen blir som förbytt, han kan höra från sitt rum när man öppnar "godisskåpet" i köket. 45 sekunder senare är han påklädd och sitter som ett ljus i baksätet med tindrande ögon med vetskapen att den där kexchokladen faktiskt är hans om han gör som vi säger.

 

Återigen jag hade kunnat trampa på över tusen legobitar och gjort hundra bulor i kylskåpet men jag har inte tiiiiiiiiiiiiiiiiiid. Och inte morfar heller. 

Vår misshandlade kylskåpsdörr.

 

Alltid lika intressant...

Ja vad har året mer bjudit på?? Jo man har som vanligt när man bor tillsammans med en av Linköpings mest sociala människa sprungit på en hel del människor av olika de slag och det är ju alltid lika spännande.

När jag för snart tio år sen träffade min sambo fick jag av henne höra att jag var väldigt snabb att dömma människor, hon tyckte inte jag gav folk en ärlig chans. Detta resulterade i många för mig onödiga diskussioner. Speciellt om jag hade åsikter om människor i hennes närhet eller bekantskapskrets som i mitt tycke var falska och absolut inte var värda hennes uppmärksamhet. Det visade sig dessutom att en del av dessa redan gång efter gång hade visat en minst sagt tveksam sida. Får man en så tydlig bekräftelse av ett mönster så har jag ingen som helst förståelse hur man ens kan prata med en sån människa. Än mindre ha någon form av relation?!?! Men där hade vi två helt skilda uppfattningar.

Tro mig det blev en hel del vilda diskussioner. Hon som i min värld var och till viss del fortfarande är en rätt naiv människa med en generell föreställning att tro gott om allt och alla. Och det är väl absolut en jättefin egenskap men innebär också att du traskar runt i en rosa men ack så minerad fantasivärld och du kan många gånger tas för given. Men ett-u-tre briserar en mina och du (tillsammans med de som älskar dig) flyger i luften.

Naiv? eller oxå väljer hon medvetet att blunda för "idioterna"?

Idag är hon mer försiktig och jag kan ofta höra henne berätta ovanstående historia där hon för tio år sen vare sig kände mig eller förstod egenskapen att se igenom folks personligheter.
Men idag är det lite kul att höra hur hon fascinerat gång efter gång berättar följande, jag citerar;

’Det är helt galet, jag kan så här i efterhand säga att det finns inte en enda gång som den karln har haft fel om en människa!

Inte alltid kul...

Mmmmm, jag säger absolut inte att jag är unik på något sätt, det finns säkert andra som också har…ska vi kalla det "egenskapen". Jag kan heller inte säga vad som gör pricksäkerheten så hundraprocentig?!
Mer än att den alltid är det.

Tyvärr kan jag inte se graden av den för stunden berörda personligheten. Det är mer en känsla att en människa kan sticka dig i ryggen när du minst anar det alternativt inte är genuint intresserad och absolut inte en bra vän. Åt andra hållet är känslan att jag kommer kunna ringa personen i fråga mitt i natten och hon kommer garanterat över och baddar din panna. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, det är som ett sjätte sinne, en känsla som bara infinner sig och detta händer varenda gång. Det är som en förbannelse.

Sen får vi inte förglömma att alla människor inte passar alla, somliga klickar andra gör det inte. Men det kan många gånger vara bra att unvika människor som tar din värdefulla energi och som rentav är falska. Man vill ju gärna tro att människor i vår omgivning är precis lika vänligt inställda och omtänksamma som du och jag. Det är nog gemene mans generella uppfattning och i åtta fall av tio så är det ju faktiskt så men att ha "egenskapen" att så snabbt komma på och se den övriga procenten är inte alltid lika kul.

Tro mig, jag har många gånger önskat att jag vore mer naiv. Eller att jag för en gång skull har fel i min snabba analys men tyvärr, känslan infinner sig direkt och den slår verkligen aldrig fel. Absolut att det är en jättebra egenskap när jag som härom veckan hjälpte till vid ett bilköp och nästan ville att säljaren skulle ingå i köpet. Eller när jag tidigare jobbade som avdelningschef och rekryterade konsulter, då var det rätt behändigt med ett inbyggt sållnät.

Men när man tex träffar någon av sin sambos "vänner" och får rysningar längs hela ryggraden, då är det inte lika roligt. Idag med facit i hand lyssnar min sambo motvilligt på vad jag har att säga men innan hon förstod att det kanske låg något i mina ibland hänsynslösa sågningar….herregud vilka diskussioner vi hade. Jag skulle minsann inte komma här och tycka och tänka med bara en "magkänsla".

Alltså på allvar förstår ni hur djävla tokigt detta kan bli i ett förhållande? Och likadant hur många gånger jag för familjefriden skull bara tänkte tanken utan att säga något? Men lik förbannat har mina farhågor alltid besannats…..men även där, när bomben väl briserade, lärde jag mig att hålla käft.
Det var liksom inte läge med " I told you soo " eller " skyll dig själv ".  Istället nickade jag bara inombords, lite som ’Spike’ i Notting Hill nickar när William Thacker frågar runt bland sina vänner om han gjort bort sig och inte sprang efter fröken Anna Scott.

Vad har vi då lärt oss av detta? Jo vi har alla olika sätt att hanterna mötet med människor och denna resumé handlar väl mer om mitt sätt att välja svart eller vitt. I min mening är livet för kort att ödsla på fel relationer oavsett vilken.

Here we go again.

Och 2018 var inget undantag, ett av fallen kommer vare sig jag eller så här i efterhand min kära sambo aldrig att glömma. Jag vet att jag hade fått lite hintar från en vän som i ett tidigare skede hade haft med den aktuella personen att göra, så jag var lite extra på tårna. Men jag ville ändå ge detta en chans då förutsättningarna och dennes relation med min sambo såg lite annorlunda ut.....okey jag var mer eller mindre tvungen att ge det en chans:)

Vi blev tom hembjudna till vederbörande; det var rundtur i huset, ungarna lekte och det blev käk framåt kvällen men det var hela tiden något som inte stämde. Petra hade från början oxå svårt att hitta rätt men hade ändå nån form av påtvingad positiv inställning.
Jag kände ganska snart att den formellt trevliga attityden inte riktigt stämde in på den ytliga, svävande och helt ointresserade personligheten. Känslan kom sakta krypandes längs ryggraden, det blev bara mer och mer uppenbart; här har vi ansiktet på någon som "skulle gå över lik" för att få sin vilja igenom och personen skulle definitivt sälja sin mor till högstbjudande. Men återigen situationen var av sådan art att jag inte hade hjärta eller rättare det hade varit tjänstefel att berätta för Petra hur jag kände. Detta fick hon nog själv upptäcka i sånt fall.

Och som hon gjorde:) Jag och min inneboende kompis 'Spike' nickade återigen i samklang men att detta skulle visa sig vara en av de lägst stående människorna jag någonsin har träffat kom tom som en överraskning för mig. Jag tycker mig varit med om de mesta, både privat och i arbetslivet men att en vuxen människa kunde gå bakom ryggen och sjunka så lågt, det var för mig en helt ny erfarenhet.
En sån fruktansvärt liten människa. Tvi och fy fa-an, "måtte vildvittrorna ta dig", som Ronja hade sagt!!!
Där kommer i varje fall inte Sankte Pär ner och hämtar när det väl är dags, den saken är säker.

 

Samtidigt är ju mötet med människor bland det mest intressanta vi utsätts för, du vet ju liksom aldrig vad du kan förvänta dig. Det kan innebära precis vad som helst, oavsett var du är i livet eller hur hur gammal du är. Du kan bli överaskad, lära dig nya saker, du kan bli kär, få en ny chans i livet. Allt kan verkligen hända.

Tänkte att jag ska skriva mer om detta en annan gång. 

 

 
 
Kommentera inlägget här: