blandberg.blogg.se

Välkommen till Familjen Blandberg!!! Här kommer du att läsa om livet som det verkligen ser ut. Inte den förskönade vardagen eller kryddade solskenshistorier ala de Facebook. Nej, endast den sanna och krassa verkligheten, lika skön och vacker som den kan vara, men även den ibland grymma och brutala verkligheten kommer att skildras. Men det är just detta som utvecklar oss människor. Hur du tacklar dina situationer och intryck, det är just det som gör dig till den du är och kommer att bli.

Plötsligt händer det...

Kategori: Allmänt

Snart sju månader senare och fortfarande snusfri. Jag är lite småstolt och tycker att det har gått riktigt bra faktiskt. 
Ända till nu, den senaste veckan; vi firade bla av två kollegor som slutade nu i månadsskiftet, några öl senare var man där och ”luktade i en dosa”.
Likadant är sommaren här och grillkvällarna ta vid. Till den grillade kycklingen bli det både öl och vin och av någon outgrundlig anledning brukar jag alltid hamna i sällskap som snusar? Är det bara jag eller?

Ikväll var vi på sommaravslutning med jobbet och det var väl tur att jag åkte på 'huvudvärken Allan'.
Annars hade man väl fortfarande suttit och skålat och av tidigare erfarenhet vet jag att snussuget stiger i takt med antalet öl och det ena leder till det andra.

Och i förra veckan kom nästa bakslag. Stenberg hade lovat sina kollegor att springa Blodomloppet. Och det är samma sak varenda jävla år, vid ungefär 6 km är man ganska övertygad att detta är det absolut sista man gör i sitt liv. Man förstår inte hur man kan vara så idiotisk att ställa upp på detta djävulskap år efter år? Och varför höll man inte det man lovade sig själv efter förra årets nära-döden-upplevelse?! Nej, där står man återigen på startlinjen utan en meter löpträning i kroppen.

Den fullkomliga knäcken är ju när en skapligt överviktig äldre herre i 60-årsåldern på ren ursinnesvilja springer om mig i Ramshällsbacken. Just då känns benen som stockar, bröstet smärtar och gubben sätter liksom den sista psykologiska spiken i kistan. Jag biter ihop och försöker skölja bort blodsmaken vid en av vattenkontrollerna.

Till råga på allt har de lagt om banan så att man de sista 2 km springer genom stan. Inte nog med att man i detta skede har fullt upp att bara överleva, då ska man samtidigt springa förbi alla fiken där folk sitter och skrattar åt din helt obefintliga kondis.
Min egentliga enda morot för att ta mig runt utan att stanna var att komma ikapp min kollega Johan som stack som en projektil vid starten. Han pratade ungefär på samma sätt som jag innan loppet; att detta kommer bli riktigt tungt. Men han såg allt annat än tung ut när startskottet brann av, han försvann som en avlöning.
Det visade sig dock att han visste vad han pratade om, vid ca 7 km tyckte jag mig se hans röda Semcontröja 100 meter längre fram.
Någon kilometer senare var jag ikapp, jag klappade honom på ryggen och pushade honom att nu biter vi ihop och kör sista biten in i mål. Jag fick tillbaka ett stönande, djurliknande ljud.
Jag hajade till och mötte hans blick som var helt suddig och fullkomligt väck. Jag kände mig för en sekund jävligt vältränad. Jag försäkrade mig om att Johan var okey och ökade takten något för att försöka hämta in nån sekund av det jag kände att jag tappat under första hälften.
För i år var verkligen värsta året på länge, jag var verkligen helt förstörd.
 
Starten med solen i ögonen


Väl i målfållan, när illamåendet lagt sig och sportdrycken släckt den värsta halsbrännan började jag fundera på alla tänkbara anledningar varför jag tappat ytterligare 4 minuter från förra året? Och varför det var så iiniiihelvete tungt just i år?! Visst, man blir ju inte yngre men nej det kändes inte som en giltig förklaring. Inte heller mina riktigt dåliga och helt utslitna löparskor (detta av ålder och inget annat).
Jag hade i vanlig ordning inte tränat löpning som jag borde men det var ingen skillnad från tidigare år.
Att sluta snusa borde ju tvärtom hjälpa mig att slipa tiden? Jag förstod ingenting?!

Svaret kom en vecka senare.
Närmare bestämt vid ett möte på kvinnokliniken där även Stenberg fick chansen att mäta och väga sig. Måttstocken stod fortfarande på 179cm men vågen letade sig upp på 81 pannor.
Ahh där har vi det, hela Blodomloppet swishade förbi i bilder, jag såg återigen hur jag släpade mig runt banan, och nu fick jag i varje fall en förklaring till mina tunga löpsteg.

Jag har ju hört att man går upp i vikt när man slutar snusa och jag var definitivt inget undantag, Det var länge sen jag var uppe över 80-strecket. Närmare bestämt 15 år sen och då handlade det om muskler. Men det är som jag alltid sagt, en vacker dag kommer gubben och tar mig också...Och domedagen var tydligen här!!

Jag stod där på vågen och vände mig till Petra som i sin invägning i vanlig ordning jojjat nått kilo fram och tillbaka.
-Varför har du inte sagt något, frågade jag när jag 5 kg tyngre klev av metallvågen.
-Jag tycker det klär dig när du är lite rejälare, flinar hon.
Jag skakar på huvet samtidigt som saker och ting föll på plats. Utan snus och därav lägre ämnesomsättning tillsammans med samma matintag och lite slarv med träningen har satt sina tydliga spår. Någonstans har mitt undermedvetna förstått då jag sista halvåret "omedvetet" valt jeans ur garderoben som suttit lite lösare men efter detta fick jag ytterligare svar på tal när jag kom hem och provade mina lite tajtare jeans som stannade vid låren!!

Tänk hur man kan förtränga och förnekat något som först en löpartävling skulle få mig att inse.
Helt plötsligt fick jag en tankeställare eller rättare sagt, jag fick en helt annan förståelse att man faktiskt kan förneka en sån enkel sak som att gå upp i vikt. Nu finns det ju värre saker här i livet men jag upptäckte en ny sida hos mig själv och jag kan förundras hur långt det hade gått om jag inte anmält mig till Blodomloppet?!

Ajust det….den lilla krabaten som mötet på kvinnokliniken egentligen handlade om var mer i fas i mått och vikt och tycktes välmående.
Gélen sprutades ut på magen och ”stekspaden” fördes fram och tillbaka och whops, helt plötsligt dök den lilla varelsen upp på skärmen. Knytet lyckades vinka och sträcka på sig lite innan den satte sig upp för att upptäcka sina egna fötter för första gången…precis då lyckades vi ta ett foto.
 
 

Hobbyläkaren...

Kategori: Allmänt

..är i farten igen, men med en sjukling på soffan gör man ju vad man kan för att hjälpa.
Efter ett Bodystep-pass i fredags ringde nämligen fröken Lindberg med den där rösten som jag bävat för skulle komma en dag;
-Hej, är du hemma? Kan du åka och handla? Det knäppte till i ryggen på passet och jag tror något är galet, riktigt galet den här gången, jag kan inte lyfta benet men jag är på väg hem.

Nån timme senare åkte Taccosen fram men Lindberg fick sitta i soffan och käka, att sitta på en stol var inte att tänka på. Kvällen kom och stelheten och smärtan blev bara värre och värre. Efter sex år tillsammans har man börjat lära känna varandra och jag vet hur otroligt hög smärttröskel Petra har. Det ska mycket till att hon gnäller.
Hennes rygg har ibland sett ut som ett zäta när hon kommer hem men nu var det på allvar. Hon kunde inte hålla masken liksom, jag såg verkligen hur hon led. Man fick knappt prata med henne, än mindre ta i henne.
Hon hittade nån lustig ställning i soffan och vilade blicken på TV:n men jag såg att hon inte tog in en enda sekvens av vare sig nyheter eller film, hon var inte där helt enkelt. När natten kom hade vi ringt sjukvårdsupplysningen både två och tre gånger. Vi konstaterade ganska snart att ischiasnerven kommit i kläm.
En fruktansvärd molande värk från stjärten, ner i benet och vidare ut i foten. Även Google talade sitt tydliga språk, denna fingertjocka nerv har av någon anledning kommit i kläm, diskbrock eller inte men symptomen gick inte att ta miste på.

Att sitta vid sidan om och inte kunna göra något är så fruktansvärt frustrerande. Det blir dessutom en ond cirkel när den som lider blir på skitdåligt humör och bara väser. Framåt två på natten gick jag motvilligt upp och la mig. Petra blev kvar i soffan, det fann inte en chans i helvetet att hon tog sig upp. Jag var helt utslagen och somnade tydligen rätt fort men väcktes en timme senare av min telefon, Petra ringde från nedervåningen;
- Det går inte längre, jag börjar tappa känseln i foten, hör jag henne med en tårfylld röst.
Jag springer ner och möts av en spänd fiolsträng liggandes i soffan. En hel kväll utan att kunnat gå på toaletten gjorde hennes natt ännu mer outhärdlig. På något sätt hade hon masat sig upp för att kissa men kroppens försvar vid extrem smärta, illamående och svim-attack gjorde att hon fick panik och ringde mig väl tillbaka i soffan. Bortdomningarna ovanpå detta gjorde henne fruktansvärt rädd.

Jag ringde sjukvårdsupplysningen ytterligare en gång och beskrev scenariot.
-Ring 112 efter en ambulans, hon måste komma in för läkarvård, säger sjukvårdsupplysaren.
För att inte skapa mer oro och rädsla försökte jag tona ner allvaret när jag återberättade för Petra vad jag fick för råd. ’Vi avvaktar lite men i värsta fall får jag ringa en ambulans åt dig’, försökte jag med min lugnaste röst.
I samma veva hittade hon en ställning i soffan där det helt plötsligt kändes mycket bättre?!
För första gången på hela kvällen kunde jag prata med henne, hon beskrev den outhärdliga smärtan. Hon hade aldrig varit med om något liknande, hon födde hellre barn både två och tre gånger än att uppleva detta igen. Vi satt och småpratade en stund, det var ganska skönt att få tillbaka en Petra jag är van vid, ni vet hon som pratar så man knappt får stopp på’na. Vi försökte tillsammans förstå hur kroppen fungerar, hur fantastisk smart den är. Hur den vid allt för hög smärta stänger av och låter oss istället svimma. Men vi fick inte ihop just den teorin med barnafödande, det hade varit snyggt om man tuppade av mitt i allt?!
Vi kom även fram till att hennes toalettbesök förmodligen fått ’Vad det nu än var som tryckte på nerven’ att hamna rätt igen. Morgonljuset spred sig över daggen på gräsmattan utanför. Måtte hon nu bara få sova tänkte jag när jag återigen gick upp i sovrummet.

Dagen efter var den molande värken borta, kvar var bortdomningarna och ett ben som inte styrde för fem öre. Men hennes lycka att slippa värken överbryggade nog allt, trots endast 3 tim sömn var hon på ett strålande humör (eller också var min referens till gårdagens fräsande lite missvisande).
Hur eller hur, det verkade som en å annan ”droppfot” var inget att bry sig om. På måndag uppsöktes dock läkare och hans diagnos efter undersökning ”Detta ser inget bra ut alls” var nästa dråpslag.

Att sitta still för länge är inge kul för Lindbergryggen.

Måste erkänna att jag blev alldeles kall när hon berättade läkarens dom. Jag har nämligen sagt åt henne att hon måste vara rädd om sig. Ni alla som känner detta energiknippe vet också att hennes personlighet stavas TRÄNING, hennes livsstil heter TRÄNING, hon älskar TRÄNING, hon mår bra av TRÄNING, människan är ju personifierad TRÄNING. Skulle hon då gå sönder, än värre bli invalidiserad skulle hennes värld rasera. Ja, hon kanske inte skulle erkänna det själv men i min mening skulle en stor del av henne dö.
Läkarutlåtande nummer två ’Fullt återställd med sjukgymnastik’, lät betydligt bättre. Men jag hoppas att den fortfarande ostyrliga vänsterfoten tillsammans med en högeraxel som hoppade ur led för några veckor sen har satt sina spår och fått henne förstå att vara mer försiktig framöver, vi är inte 20 längre.