blandberg.blogg.se

Välkommen till Familjen Blandberg!!! Här kommer du att läsa om livet som det verkligen ser ut. Inte den förskönade vardagen eller kryddade solskenshistorier ala de Facebook. Nej, endast den sanna och krassa verkligheten, lika skön och vacker som den kan vara, men även den ibland grymma och brutala verkligheten kommer att skildras. Men det är just detta som utvecklar oss människor. Hur du tacklar dina situationer och intryck, det är just det som gör dig till den du är och kommer att bli.

Så djävla präktig.

Kategori: Allmänt

Återigen, detta inlägg ska egentligen inte handla om barn även om det är lätt hänt att halka in på ämnet nu när man blivit far till en helt underbar son.

Men utan att veta tror jag att det ovannämnda också är anledningen till varför jag börjar tänka och agera i andra banor än tidigare. Och då menar jag inte det klassiska som alla pratar om när de får barn; att Guuuud nu finns det andra saker som är viktigare i livet än att tex bekymra sig över nån idiot på jobbet, att bilen behöver ny växellåda eller hur man från den ena dagen till den andra helt plötsligt sitter och tjuter så fort man ser starka dramor på tv och film. Allt det där vet vi redan, det kommer som ett brev på posten i samma veva som man kommer hem från BB.

Nej, det finns andra saker som nu poppar upp. För att ta några exempel;
I Nyköping tror jag att tomgångskörning är tillåten max i 1 minut. Nu vet jag inte vad vi har för bestämmelser i Linköping men med lite miljötänk och sunt förnuft borde det vara något liknande. Och med den inbyggda svenska miljömedvetenheten har jag i hela mitt liv försökt leva därefter, allt för att värna om vår fantastiska planet och nu känns det ju om möjligt ännu viktigare att lämna över den i så gott skick som möjligt till nästa generation.

Men egentligen, varför i helv-te ska jag hålla på när ingen annan tänker i samma banor?
Som alla vet har vi de senaste veckorna haft tio grader kallt om mornarna och bilarna hemma på hyresparkeringen står och varmkör i evigheter. Men närmsta grannen som verkar ha ruskigt svårt för våra svenska minusgrader har tagit det hela ett steg längre. Han åker varje morgon fram till köksfönstret, ställer sin Mercedes på tomgång med den libanesiska folkmusiken skrålande ur högtalarna. Därefter går han in och käkar frukost, klär på ungarna och ca en timme senare åker han till jobbet i en bokstavligen glödhet bil. Där tom isen under bilen smälter ner till rena barmarken. Tror vi att det finns någon som helst tanke på miljön?!


samma visa varje morgon.

Kan någon då tala om för mig varför mr Präktig ska försöka värna om modernatur genom att stå och skrapa rutor och sätta familjen i en ill-kall bil som jag om jag har tur är hyffsat behaglig i coupén lagom när jag slutligen svänger upp på jobbets parkering?!
Skulle det vara för att föregå med gott exempel inför min lilla son eller tror jag att jag med detta förfarande bidrar till att rädda jordens atmosfär från kolmonoxidförgiftning?!?

Ha, skulle inte tro det, grannen har ju samtidigt som han brer sin första macka förbrukat ca 50 bilars normala morgonutsläpp, EVERY FUCKING MORNING.
Och grabben min kommer se och uppleva dessa ska vi kalla det ”kulturella skillnader” om möjligt ännu tydligare när han växer upp.
Han kommer dock med framtidens elbilar förmodligen inte ifrågasätta om han ska varmköra bilen i en timme eller två. Nej, det kommer finnas andra saker han kommer fundera över; om han tex ska haka på den senaste trenden efter ett besök på McDonalds. Mätt och belåten vevar man helt sonika ner rutan och hivar ut muggar, kartonger och påsar. En attityd man ofta ser utomlands vilket jag tidigare skrivit om under våra Thailandsäventyr. Men detta beteende har nu även kommit till Sverige.
Jag skulle själv som 70-talist ha väldigt svårt att agera på detta sätt men jag är övertygad att den ökande integrationen kommer göra att mina barn kommer stå och vela på samma sätt som jag nu gör med varmkörningen: Va fan ska jag agera Mr.Präktig när andra kan bete sig?!? Det är ju trots allt ett djävligt smidigt sätt att få rent i el-bilen.

En annan grej som jag blivit varse senaste tiden och detta kan med all säkerhet kopplas till nya prioriteringar som nybliven far; Varför i hela friden ska jag stressa iväg på morgonen och vara på jobbet prick klockan 08.00 när mina kollegor dyker upp en timma senare, tar två timmars lunch och går hem när jag fortfarande sitter kvar med min ”att-göra-idag-lista”?!?
Kanske dags att etablera det där hemmakontoret trots allt så lill-Ove slipper irritera sig.
Att en gång för alla sudda ut den där präktiga djäveln, varför hålla på när ingen annan bryr sig? 

Ja känslan har jag haft sen en tid tillbaka och jag tror ändå jag är på rätt spår då jag i onsdags cyklade hem från jobbet och mötte en av stadens bussar vid en sån där säkerhetsavsmalning vid busshållplatser. Till saken hör att min hemmabyggda el-hoj tar sig fram lite snabbare än en konventionell cykel men det hade ingen betydelse i detta fall för jag var långt före bussen och lagom när jag åkte igenom avsmalningen slår idioten på helljuset så jag knappt såg styret framför mig i skymningsmörkret.
 
Ingen skönhet men snabb och effektiv.

I vanliga fall hade jag åkt åt sidan och vinkat lite oförstående, men inte den här gången!!
Jag kände hur det "brann till i skann" varpå jag hängde mig på bromsarna och gris-nita några meter framför bussen. Jag ställde cykeln så han inte kom vidare och gick fram och frågade vad idiotens egentliga problem var?!
Det blev en hel del ordväxling där han tyckte att han som bussförare hade företräde vid busshållplatser.
Utan att veta om han hade rätt stod jag på mig att han inte borde få sitta bakom ratten då han var en stor trafikfara som bländar andra trafikanter.´(Kan ha använt lite andra och mer starka men väl valda ord:)
Hans kaxiga attityd försvann dock när jag frågade vad Länstrafiken Östergötland kommer säga när jag lägger fram min version av händelsen med exakta klockslag och busslinjenummer?

Nu ser Petra mitt leende blandat med mina bekymmersrynkor när jag nu inser att jag inte kommer kunna knyta ihop detta inlägg. Hon vill tydligen korrläsa vad jag skriver så jag lämnar över telefonen för en stund.

-Men va fan, är det inte dags att släppa den där Ove-personligheten och hans bittra attityd?! Hon ställer frågan samtidigt som Elliot får byta tutte från höger till vänster där vi sitter på Scandics nyrenoverade frukostsalong.


Jag log åt Petras kommentar och tänkte hur otroligt van- och framför allt påverkad hon är av den förskönade Facebook- och Instagramvärlden där solen alltid lyser och jordgubbarna är så där sagolikt söta i smaken. Riktigt så ser inte verkligheten ut men vill man ha den rosaskimrande skildringen kan man surfa till dessa siter istället för att ägna tid åt mina tankar, tänkte jag i all min bitterhet;)

Men det låg ändå nåt i det hon påpekade. Vi kanske ska gå vidare med en solskenshistoria i sann Facebookanda när vi ändå dagen till ära lyxade till med en hotellfrukost på Scandic City. Där allt är helt fantastisk; hotellets lampor värmer likt solens strålar, färskpressad juice, rostade mackor, grädden fullkomligt smälter över de nygräddade vofflorna och lilla Elliot sitter som ett ljus i mitt knä.....NOOOOOOOOOOT!!
Petra påminner mig att nämna de nybakade kanelbullarna som sista halvtimman kom in på en rykande plåt.

Nej mina vänner, riktigt så såg det inte ut....men bra nära. Den nya inredningen på Scandic var verkligen ett lyft, fantastiskt trevlig personal och frukosten var minst lika bra som förut om inte snäppet bättre. Vi hade två timmar på oss innan vi båda skulle vara hos frisören och vi bara njöt av stunden. Men mitt i denna njutning fick Elliot för sig att släppa en sån riktigt blöting i blöjan som luktade allt annat än hallontårta. Det var tom så hans annars så partiska och otroligt kärleksfulla mamma ryggade tillbaka och då är det illa. Lite magknip ovanpå detta satte igång sirenen som fick samtliga gäster att börja vrida på sig. Tankarna for tillbaka hur lugnt och skönt det faktiskt var för tio veckor sen då Petra satt ungefär vid samma bord med samma kaffe, samma rykande färska kanelbullar med den nätta lilla skillnaden........sirenen låg fortfarande i magen.

Aja, lite blöjbyten och ”flyga med pappa” gjorde susen mellan müsli-tallrikarna.
 
"Flygturen" funkar alltid
 
Hur eller hur, vår resa fortsatte till frisören där Petra helt spontant fick för sig att klippa av sig håret. Eller spontant och spontant?!? Jo det var en spontan tanke men också lite typiskt Petra att göra det som för stunden faller henne in. En himla skön attityd men lite tvärtemot min ideologi där det ska övervägas, googlas, tas reda på fakta både en och två gånger innan beslut tages.

Så ja vi lär oss verkligen av varandra, min spontanitet har blivit betydligt bättre men denna gång var det väl min rationella stämma "att kanske ibland tänka igenom sina beslut” som ekade i hennes huvud för helt plötsligt började hon vela.
Visst jag kan förstå henne, två decimeter hår tar en stund att få tillbaka. Men efter två korta resonemang med mig och Kirre-frisör åkte längderna av och vola´
 
Tadaa, det blir alltid bäst när man får styla lite själv.

En sista grej innan vi lämnar för den här gången. Att skaffa barn är ju ett ansvar som det flesta normalbegåvade människor klarar av men det finns undantag har Petra fått erfara.

Häromveckan letade kvicksilvret ner under -15C så jag skjutsade Petra till gymmet där hon skulle instruera ett bodybalance-pass på kvällningen. Elliot hade enligt Petra varit hopplöst grinig större delen av dagen och därav inte sovit som han borde. Väl i bilen somnade han som en stock och min kära sambo hade en idé att köra runt med honom för att inte slita honom från John Blund.

Ja, kan grannen göra sin miljöstinkande morgonrutin på över en timme så kan väl femtio minuter sövande rundkörning göra vare sig till eller från, var min första tanke.
Men mitt förbannat präktiga miljösamvete tillsammans min ibland överrationella hjärna som inte ville utsätta vare sig mig eller Elliot för de blixhala vägbanorna gjorde att jag istället åkte hem och fick lite annat gjort under tiden. Elliot sov som en björn i mjukliften.

Liksom för oss vuxna är lagom svalt det mest behagliga sovklimatet så jag ställde honom precis innanför dörrn där inomhustemperaturen möter vinterns kalla minusgrader via vår ytterdörr som är lika välisolerad som en rulle gladpack. Jag tittade till honom med jämna mellanrum då Petras hysteri att han inte ska andas har smittat av sig. Men han drog sina korta små bäbisandetag och var inte speciellt kall trots draget från dörren. Tiden gick och det var dags att hämta mamma-instruktör. Vi packade in i bilen och begav oss. Väl framme på vår ronde vo utanför gymmet tog det tydligen längre tid för fröken än den tidigare bestämda upphämtningstiden. Samtidigt är jag inte förvånad för det är alltid nån som ska prata efter passet och ni som känner Petra vet även hur hennes munläder kan rulla, suck. Men när hon inte dykt upp efter en kvart, rutorna började imma igen och jag kände irritationen kom krypande bestämde jag mig för att spela henne ett spratt. Jag kopplade loss Elliot, la honom i mjukliften och vidare in i bagageluckan. Klockan tickade på ytterligare fem minuter innan hon till slut kom ut och satte sig i bilen.

 Hoppas ingen såg när jag la det lilla knytet i skuffen:)
 
Hon såg lite förvånad ut när hon frågade var Elliot var.
Jag kopplade på mitt "stoneface" samtidigt som jag berättade att han fortfarande sov så djupt att jag inte hade hjärta att ta upp honom. Han ligger och sover hemma på soffan.
För att inte tappa masken försökte jag tänka "arga tankar" om hennes disrespekt att inte hålla tiden:) Jag ville verkligen se hennes reaktion. Hon stirrade på mig och visste inte riktigt hur hon skulle reagera och om jag verkligen menade allvar?
-Nej men du skojar, sa hon lite osäkert när hon kastade en hastig blick mot den tomma bilbarnstolen i baksätet.
-Asså jag trodde detta skulle gå fort och han sov så skönt så jag ville verkligen inte väcka honom, svarade jag.
-Men herregud, Jonas åk nu, åk, åk, hon pekade framåt med hela handen och hennes röst blev mer och mer ansträngd.

Ungefär där brast det, jag kunde inte hålla mig och berättade att han låg i tryggt förvar i skuffen.
Jag skrattade och såg hur lättad hon blev, av många anledningar. Först och främst att Elliot inte var själv där hemma men som hon själv sa: Hur tankarna for genom huvudet vem hon egentligen skaffat barn med? Om jag verkligen var en vettig människa? Men hon höll tillbaka sin frustration och som hon så här i efterhand berättade; hur frustrationen och respekten mot mig som människa åkte bergodalbana i hennes kropp. En sida av henne ville fullständigt skälla ut mig men samtidigt kanske jag som förstabarnsfar inte visste bättre än att lämna ett barn helt ensam. Hon visste inte riktigt hur hon skulle reagera men vi skrattade gott när Elliot spändes fast och resan fortsatt hemåt igen.

-Vad trodde du egentligen om mig, log jag åt Petra varpå jag fick en hård knytnäve i sidan.
-Ja med dig vet man ju fan aldrig, skrattade Petra.
 
 

En man som heter Ove

Kategori: Allmänt

 
Ja, både teaterföreställningen och nu även filmen med Rolf Lassgård i huvudrollen har blivit kritikerrosade. Vi var själva och såg Johan Rheborg göra Ove på Chinateatern men var väl inte lika imponerade. Det är ju en rätt bitter man som skäller på allt och alla i den lilla villaidyllen. Men gubben har ändå hjärtat på rätt ställe, vilket kanske även jag skulle upptäckt om jag hållit mig vaken hela föreställningen.
Johan var skitduktig i det han gjorde men att sitta två och en halv timme och lyssna på en monolog blev lite väl långrandigt.

Hur eller hur, jag tog för skoj skull med denna Ove en dag, han skulle få uppleva en eftermiddag som småbarnsförälder. Vi skulle helt enkelt åka och handla, för visso mitt i julstressen men ändå.
 
Petra tillsammans med Mr Präktig och Ove surskalle i baksätet.

Ja ni har säkert alla varit där; barnvagnar, bilbarnstolar, skötväskor, matkassar och fan vet allt som ska i och ur bilen. Och när sedan ungen från ingenstans kopplar på det galnaste siren-skriket du någonsin hört. Det där hjärtskärande skriket som får nappen att flyga och du känner att det finns inget i världen som inte kan få dig att plocka upp honom till din famn. Det är precis då man förstår värdet i de speciellt utformade barnfamiljsparkeringarna som liksom handikapparkeringarna är väl tilltagna i storlek och placerade relativt nära matbutiken. Men det var också ungefär här som jag med Oves hjälp upptäckte saker som jag aldrig tidigare tänkt på och nu har det redan hänt två gånger och då är Elliot bara tre veckor.
Ja men på fullaste allvar, jag har aldrig tänkt tanken men döm av min förvåning; när man nu som stressad barnfamilj ger sig ut i julhandeln och behöver dessa specialanpassade parkeringar och blir varse helt nya saker. Plötsligt ser man att 'grannen hemma på gården', 'kollegan på jobbet' eller någon annan ”barnlös” bekant helt ogenerat ockuperar dessa parkeringar!!! WHAT THE FUCK?!?
På fullaste allvar, människor som antingen inte har barn eller idag har vuxna barn...
Har inte folk någon som helst skam i kroppen?! Ove höll med, varför inte lika gärna ställa sig på handikapplatserna där deras förstånd, eller brist på förstånd hör hemma?!?
Jag och Ove resonerade en stund, men det var verkligen sant, Ove lovade ta bilder nästa gång!!!!


Det finns många Ove där ute....här har vi tre av dem. (bilder lånade från www)
 
Måste ju säga att detta är precis vad man INTE behöver i julhelgens all stress.
Fy fan, just när siren-skriket bedövat större delen av högerhuvet, det luktar bajs i hela bilen och man fiskar efter inköpslistan som man precis tappat på den blöta gummimattan ner under pedalerna. Det är ungefär där man har rätt god lust att trycka grannens bil in i buskarna och överta platsen. Men när man cirkulerat en stund och fem minuter senare, iofs en bra bit bort, funnit en ”vanlig parkering” och allt lugnat sig och man återigen infinner sig i barnbubblan så kan man bara le när man går förbi idiotens bil.

Ove som redan hade järnkoll på dessa "mindre begåvade" påtalade den direkt märkbara kopplingen mellan beteendet och hur ”långt” de kommit i sin personliga utveckling.
Samtidigt måste vi på ett ödmjukt sätt ha överseende med dessa individer som kanske inte har haft det så lätt alla gånger, försökte jag lugna honom.
Ove fortsatte på sin tidigare linje; han menade att dessa människor lider av en grav förståndsnedsättning och av samma anledning skulle behöva helt andra parkeringstillstånd men att det tydligen blev lite för svårt när socialstyrelsens blanketter skulle fyllas i.

Aja, väl inne i butiken så har man precis fått stopp på ”sirenen” med lite närhet i famnen som lösning. Då kommer nästa glada överraskning i form av värsta kräk-kaskaden över pappas nya jacka. Bara styra kosan till skötrummet som givetvis var upptaget. Jag ställde mig utanför dörren och samtidigt som jag gungandes försökte lugna den lite smått illaluktande krabaten dyker det upp en halvt panikslagen tvåbarnsmor med ungefär samma problematik i sin famn.
-Är det inte det ena så är det de andra, log hon lite halvansträngt när hon ställde sig i kön. 
Jag skrattade och nickade instämmande till hennes ”huvud-på-spiken” kommentar.

Efter en stund dyker det upp två utländska kvinnor i jättekjolar och burka på huvudet som bufflar sig förbi kön, fram till de två fortfarande ockuperade toalettdörrarna och ryckte i alla handtag de kunde komma åt. Uppenbarligen betyder röd markering på dörren något helt annat där dem kommer ifrån?

Kösystem, personlig sfär och svenska språket ”SKÖTRUM” var andra grejor man totalt missade när man kom till Sverige.
Kvinnorna ställde sig precis utanför skötrummet och ryckte ytterligare en gång i handtaget. Jag vände upp den kladdiga lillen och berättade artigt att det faktiskt är kö till ”toaletten”.
De blängde på mig och väste något helt obegripligt på arabiska och backade någon meter samtidigt som de stötte till både mig och Elliot i det trånga utrymmet.
Ove viskade i mitt öra; tro fan att Sverigedemokraterna vinner väljare samtidigt som jag kokade av ilska och var bra nära upplösningstillstånd.
Har nån djävel dött där inne eller?! Lillen började bli mer och mer otålig och allt jag kunde göra var att vänta och lyssna på det högt talande, nästan skrikandes arabkvinnorna bredvid mig. Ja jag kunde liksom inte undgå deras upprörda diskussion. Även om man inte kan språket så kan man ändå förstå vad de pratade om för var 20:e ord som dök upp var ord som aldrig tidigare funnits i deras vokabulär… förrns de kom till Sverige….typ - achele habata achuala ache Försäkringskassan achmela achme Socialbidrag. Jag fick ihop att den ena kvinnan var duktigt irriterad på Försäkringskassan i varje fall. Jag fortsatte mitt gungande och kände hur min tjocka jacka började framkalla de första svettdropparna längs min rygg.

Fem minuter senare öppnas dörren till skötrummet och ut svansar en medelålders kvinna med det precis påsprayade parfym-molnet efter sig. Jag brände av mitt falskaste leende och höll andan när jag mötte hennes blick i dörröppningen. Hon stirrade på mig och undrade nog vad jag var för idiot som slet och drog i handtaget som värsta psykfallet. Ove var rasande och hade en elak teori att hon både var självisk, bitter och nyseparerad och senaste halvtimman använt skötbordet som sminkbord för att dölja att hennes bäst före datum för länge sen var passerat. Hon hoppades väl att träffa Mr Right i grönsaksdisken. Det finns svenska idioter också mumlande Ove när vi stängde dörren om oss.
Jag försökte lugna att även jag har smitit in på ”skötbordsrummen” när andra toaletter varit upptagna.

Jag viftade bort den värsta parfymdoften och sköljde bort marcaran ur handfatet.
Samtidigt som jag pussade på Elliot och la honom på britsen kände jag irritationen steg och hur Ove tog över mer och mer av min personlighet. Jag tog så där lite extra lång tid på mig, tvättade Elliot en extra gång och blöjan skulle sitta så där på millimetern utan att skava. För nu var det äntligen våran tur….att djävlas.
 
Ja just det...från OSS alla till ER alla ett GOTT NYTT ÅR!
 
 Cigarrerna är för celebration x3...SKÅL!!