blandberg.blogg.se

Välkommen till Familjen Blandberg!!! Här kommer du att läsa om livet som det verkligen ser ut. Inte den förskönade vardagen eller kryddade solskenshistorier ala de Facebook. Nej, endast den sanna och krassa verkligheten, lika skön och vacker som den kan vara, men även den ibland grymma och brutala verkligheten kommer att skildras. Men det är just detta som utvecklar oss människor. Hur du tacklar dina situationer och intryck, det är just det som gör dig till den du är och kommer att bli.

ByggareBob

Kategori: Branden

Jaha då var det dags, mitt första renodlade inlägg om husbygget. Jag ska försöka hålla mig till ämnet så gott jag kan. Vi vet ju alla att jag har en tendens att sväva iväg.

För er som inte hängt med i svängarna kommer här en Kort resumé:
Efter mycket om och men så har jag nu äntligen bygglovet i min hand men det har varit många resor fram till nu. Det började med att vår älskade stuga brann ner till grunden förra hösten.
 
Det tog en stund att smälta..

Efter ett långt sorgearbete började resan mot ett nytt sommarboende. Men hade jag då vetat vad jag gav mig in i så vet i tusan?! Alltså på fullaste allvar; du måste verkligen vara både byggnadsingenjör, inköpare och fullfjädrad jurist på samma gång. Dels för att saker och ting över huvud taget ska skrida till verket bland alla tröga myndigheter men framför allt för att inte bli fullständigt skinnat och lurad I djungeln av leverantörer. Nej föresten, har du ett sprängfullt bankkonto så kan du bara öppna plånboken och låta andra sköta dina ärenden. 6 månader senare får du en nyckel i handen och flyttlasset kan även det beställas med det välfyllda guldkortet.

Men nu finns det tyvärr inte obegränsat med pengar så man måste hela tiden hitta den bästa och mest ekonomiska lösningen utan att för den skull tulla på funktion och stil.
Jag har även haft långa diskussioner med både miljö-bygglovskontor och länsstyrelsen. Är du inte om dig och kring dig så kan både myndigheter och leverantörer köra med dig bäst de vill.
Man säger att de ska vara till för att ”hjälpa” men mina erfarenheter säger mer ”stjälpa”.
Men om man ska se nån ljusning mellan alla bekymmersrynkor så har man ju lärt sig otroligt mycket under resans gång….typ bygg aldrig hus!!

Nej vars det är samtidigt fantastiskt roligt, men ett enormt tålamod är ByggareBobs bäste vän när man har med byråkratiska myndigheter att göra och för Guds skull, syna leverantörerna i sömmarna.
Det som är genomgånget och avklarat är strandskyddsdispens, vatten & avloppsansökan, och nu står jag alltså med mitt efterlängtade bygglov i min hand. Ni som inte själva ska bygga eller på annat sätt inte är insatta så förstår jag om detta är skitrist att läsa. Ni andra som sitter i samma situation vet hur otroligt mycket jobb det är i alla instanser. Bara att få igenom ett enskilt avlopp kan få vem som helst att helt tappa fattningen. Jag har kastat in handduken flera gånger, senast i fredags när jag insåg att offerten på stenskivan är helt felräknad och jag får en ny som är 30% dyrare.
Då är det bra att ha någon runt omkring sig….som inte är riktigt lika insatt i tankegångar, budgetar och inte ser problematiken utan säger mest, det löser sig ska du se. Ibland är det så lite som behövs.

Hur eller hur; innan vi kom så här långt hade vi under två veckor ca fyrahundra huskataloger liggandes på köksbordet. Jag såg flera gånger hur det kröp i kroppen på Petra när hon inte kom åt bordet med Wettexduken.
Jo så var det, jag beställde verkligen allt på nätet, alla huskataloger jag kunde få tag i, för det tyckte jag var en bra idé.
Ända till katalogerna väl ramlade hem i brevlådan. Varje leverantör har nämligen en telefonkatalogliknande "broschyr" och alldeles för många husmodeller. Tyvärr vill hustillverkarna inte skriva ut några priser vilket hade underlättat betydligt i denna otroliga djungel. Där hade förmodligen 90% gallrats bort.

Till slut stod det mellan Myresjöhus och Eksjöhus. Valet föll till slut på Eksjöhus Prio Två, ett hus med en väldigt tilltalande planlösning. Prioserien är framtagen som ett mer ekonomiskt alternativ. Inte för att man snålat på materialet utan mer att man har låst planlösningen och kan inte ändra så mycket.
Men det gör absolut ingenting då det mesta är bra redan från början. I varje fall för våra behov.
Vi la dock till ryggåstak och fick igenom en altandörr ut genom köket eftersom vi from april-maj kommer ha en fantastisk morgonsol just där. Vi switchade även plats på diskho och spishäll.
En kamin fick oxå plats ganska mitt i huset.
 
Det blir panel på de orangemarkerade väggarna.

Sen kan man ju inredningsmässigt plocka på det mesta beroende på vad plånboken tillåter.
Köket levereras av Vedum där man måste bestämma köksgrejor såsom luckor, knoppar, belysning och vitvaror i samband att man gör den slutgiltiga beställningen av hussatsen. Då ska du i det sk avropet även välja golv, dörrar, lister, takpannor, fasad, takavrinning, tvättstugeinredning, garderober, duschkabin, badrumsmöbler, blandare och gud vet allt. Ja det kan ju låta som en dröm för många men det är hela tiden en avvägning och det är många andra beslut och kostnader som måste tas i beaktning.
När detta väl är bestämt så är det en låååååång väntan till man får leveransbeskedet. Men det kanske är tur det för det är många avtal, tillstånd och bankpapper som måste vara i sin ordning innan beskedet om husleverans dimper ner i brevlådan.

Efter alla beslut och allt jobb så är känslan svårbeskrivlig när man får sprätta det efterlängtade brevet. V51 stod det på pappret, herregud samma vecka som Petra ska leverera den lille.

Nu är det dags för byggnadsentreprenören att sy ihop en projektplan hur det hela ska fortskrida i praktiken. När du får den i handen kommer nästa själsliga belöning, när du helt plötsligt ser hur alla teoretiska tankar och problemlösningar visualiseras i en tidsplan får man helt plötsligt ny energi.
Ny energi kanske någon frågar sig? Ja för ibland måste jag ovilligt erkänna att det har funnits tillfällen där jag helt tappat modet för detta projekt. Det har många gånger känt som man bara står och stampar, allt går emot och du ser verkligen inte ljuset nånstans. Men det är väl också något man måste lära sig; du får absolut ingenting serverat och hur mycket du än vill ha vissa saker så säger ekonomin något helt annat.
 
Ungefär här ska det enligt plan upp ett hus.

På måndag ska vi ha det tekniska samrådet där vi ska få det sk startbeskedet från kommunen. När du har det i handen så är du fri att sätta igång med byggandet.
Så om två veckor ska grunden förhoppningsvis börja gjutas men innan dess måste huset stakas ut.
Jag har ju själv mellan tummen och pekfinger satt ut husets hörnstolpar men när det väl ska ritas in hos lantmäteriet bör man nog ha mer exakta punkter än mina på´t ungefär nertryckta gardinstänger:)

Men bara för att man kommit så långt så vet du fortfarande inte hur det kommer fortlöpa. Markens beskaffenhet bestämmer nämligen vad som komma skall. När väl skopan hamnar i backen vet man om du behöver påla, spränga eller det mest gynnsamma förhållandet bara gräva ur och fylla med riktig fyllnad. Det återstår att se, följ gärna med på resan:)
 
Ska försöka uppdatera mer frekvent framöver.
 

Livet går vidare

Kategori: Branden

I söndags när regnet lagt sig samlade jag kraft för att åka ut och ta reda på resterna i branden. Jag visste nånstans att det skulle bli jobbigt att se eländet igen....att behöva skrapa fram rester av saker som man hållit kärt. Jag drog en chansning och skickade ett mess till min kompis och vapendragare Krille. Och efter 20 minuter trampandes i sörjan av aska blandat med förmiddagens regn var det rätt skönt och se hans gröna Skoda sladda upp på uppfarten.
Den glada Göteborgaren höll mig under armarna under några timmar då vi lastade stålskelett efter stålskelett i släpkärran. Förstår ni hur mycket metall man har i ett hushåll?? Otroligt mycket; stekpannor, kastruller, bestick, gardinstänger, element, lampskärmar, ljusstakar mm och helt plötsligt blev man även varse vad det är som väger i en säng; resårfjädrarna...de var verkligen skittunga.
...det som var kvar av sängarna...
 

Samtidigt lite faschinerande att se vad som faktiskt klarar sig i en sådan brand och hetta; porslin blir kvar men spricker av värmen, glasrutor och tv-skärmar fullkomligt exploderar, och glaskristaller smälter till en klump, trädörrar brinner upp och kvar blir gångjärn, handtag och låskolvar som faller ner precis där dörren står....eller stod rättare sagt.
 
Rörstrandservisen har sett bättre dagar....
 
 
...likadant min dator.
 
 
Micro säljes till högstbjudande, svårstängd och kan behöva rengöras, studentpris 30:-
 
 
Inte ens jordkällaren klarade sig.

Tänkte först försöka renovera järnkamin men insåg ganska snart att den tagit för mycket stryk.
 
 
Ett av Petras loppisfynd, en tidigare rosa porslinelefant klarade sig bäst då han i ett tidigt skede insåg faran och kröp in under det nedfallande plåttaket.
 

Polisens tekniska hade varit där och konstaterat att stället var låst i varje fall, vilket även jag kunde konstatera vid en närmare inspektion av kolvarna. I övrigt kunde man aldrig fastställa någon egentlig brandorsak då allt var nerbrunnet men gissningsvis elfel. En gammal stuga med gamla ledningar, det kan räcka att en liten mus får för sig att tugga på fel ledning. Jag fick senare höra att en grannes dator brann samma dygn då han av någon outgrundlig anledning fick överslag i elnätet, närmare 250V visade det sig när han i samma veva mätte på systemet. Nu har jag ingen aning om detta kan vara anledningen men det är i varje fall en teori och värt ett samtal till Tekniska verken. 
Hur eller hur var det ett riktigt grisjobb att gå där i sörjan, allt luktade brand och var svart av sot och blött av regnet. Ibland sparkade man fram resterna av saker man kände igen. Diskenheten till PS3:an låg nersmält tillsammans med något oigenkännligt. Plötsligt dök brödrost nummer två upp som jag inte ens visste existerade.
En Efva Attling-ring som jag gav Petra den 14 februari 2011 låg halvt nersmält i ett porslinfat där hon snyggt och prydligt lagt den då hon förmodligen skulle ge sig på något lite mer "skit-under-naglarna"-göra.
 
Petras Dewit-ring uppe till vänster och Efva Attling-ringen till höger och lite andra stenar.
 
 
Det låg spik och skruv överallt...reglar och plank brinner upp och kvar blir spiken och tro mig det blir några spik när man bygger hus.
-Du har väl tagit din stelkramp, flinade Krille innan han slängde ytterligare ett plåttak i kärran. Mina bästa stövlar tog branden med sig och mycket riktigt fick jag när mörkret föll dra ut ytterligare en sotig spik ur mina gamla stövlar från högstadiet. Vi hann aldrig iväg till återvinningscentralen som hade extra söndagsöppet.
Krille lugnade mig att nu i oktober har de öppet till 20.00 på måndagar.
Stövlar och handskar var helt förstörda och åkte i soporna innan vi packade ihop och lät kärran stå full till bredden.
 


Måndagen rann på med en himla fart, så där typiskt mycket att göra på jobbet när man siktat på att komma iväg lite tidigare. Kastade mig till slut iväg och styrde kosan ut för att hämta det fulla släpet.
Hann dock förbi BIltema för nya handskar då jag visste skitgörat som väntade och nu var jag dessutom helt själv att ta hand om bråtet. Landade runt 17.15 på Gärstadtippen, jag kånkade, släpade och slängde till jag var blå i ansiktet utan att det knappt syntes i vagnen. Strax innan 18.00 började personalens oroliga blickar stirra på mig och mitt ekipage. Krille hade tydligen fel, klockan blev 18 och grabbarna ville hem och där stod jag ensam på hela området med en halvfull kärra med de absolut tyngsta grejorna kvar. Svetten lacka, jag slet som ett djur samtidigt som jag kände hur irritationen kom krypande. Om ni grabbar tar ut sopkvasten ur röven och ger mig ett handtag så kommer vi alla härifrån i tid. Men icke, sopkvasten var bättre att hänga på när man istället tittar ut idioten som fixar övertid åt oss. Hur eller hur ca 18.15 fick jag med nöd och näppe järnkaminen över containerkanten och kunde borsta av kärran. 'Simsalabim som om ingenting har hänt' som Petra brukar säga när hon diskat och torkat av diskbänken. En obeskrivlig känsla när jag stängde Gärstadtippen med tom kärra, allt var väck, jag slapp se skiten och kan istället blicka framåt på ny kula.
 
efter att ha lastat av i 10 minuter....


Nu bes det böner om kvällarna; måtte lottoraden slå in eller trissguden vara med mig för jag vill oxå dansa så där hysteriskt som killen på lägenhetsvisningen. Alternativt får man ta saken i egna händer; med nylonstrumpa över huvvet göra ett besök på en välfylld bank;)
 
Skämt å sido, även om fickorna vändes ut och in både en och två gånger när stället köptes så löser allt sig på ett eller annat sätt. Idagsläget vet jag dock inte hur men om jag så måste rusta nån gammal sunkig husvagn att ställa upp så får det väl bli så. Att ge upp stället finns inte som alternativ eller för att sno Petras uttryck "går det inte så går det ändå."
 
Liver går helt enkelt vidare.....
Jag ska börja med min bästa grävarkompis Phille (Bergs Entreprenad AB) som lovat komma ut med maskin och slå omkull murstocken och jämna till den härjade tomten....det kommer bli startskottet på den nya resan.
Hoppas ni följer med....

Sällan kommer en olycka ensam

Kategori: Branden

Vårt paradis brann som en fackla.
När jag lagt på samtalet från Räddningstjänsten började benen skaka…
Hur fan ska jag kunna säga detta till Petra?? Vårat paradis brann och jag hade inte tecknat någon försäkring!!!
Fastigheten köptes som en tomt så huset var rent ekonomiskt inte värt några större summor. Samtidigt hade vi haft häcken full hela sommaren så det hade liksom inte blivit av men att stället skulle ta fyr?? Nej det händer bara på film. 
Så nu stod jag där på skakande ben, tårar i ögonen med två kollegor som tittade lite undrande på sin halvskärrade arbetskamrat.

Jag stapplade ut i korridoren för att ringa ostört och funderande hur i hela friden jag skulle lägga upp samtalet. Mina grejor skiter jag väl i men Petras??!! Tankarna for genom huvudet, samtidigt som jag knappade in hennes telefonnummer gick jag igenom vad hon kan tänkas haft där ute….jag var ju medveten om alla fantastiska loppisfynd hon stolt släppat ut men vad hade hon för personliga ägodelar där ute? Allt stod ju nu i lågor!!
Jag kunde dra mig till minnes hur hon i somras, inne i stan beklagade sig att hela sommargarderoben var ute i stugan så hon hade inget att sätta på sig.
-Inte mig emot, hade jag svarat lite skämtsamt.
Det skämtet blev helt plötsligt lite platt…minst sagt.

Tankarna fortsatte snurra samtidigt som hon svarade på mitt samtal. Jag lindade inte in utan berättade vad som hänt och att jag skulle försöka ta mig ut så fort jag kunde. Petra som är den mest känslosamma människa jag känner men samtidigt den mest rationella och handlingskraftiga, blev såklart helt paff.
Men jag tyckte ändå hon tog det bättre än jag förväntat mig. Hon avslutade samtalet;
-Jag kommer och hämtar dig på jobbet så åker vi ut tillsammans.

Sagt och gjort Petra satte sig i bilen, jag gick ut och väntade, sjönk ner på en gräsmatta utanför jobbet och kände hur tårarna kom. Tankarna på affektionsvärdet, all kärlek och själ vi under denna sommar lagt ner på vår älskade stuga. Petra missade totalt den ihopkurade själen på gräsmattan.
Jag gick bort mot bilen samtidigt som jag torkade tårarna, harklade mig och försökte skaka fram min starkaste och mer manliga sida innan jag hoppade in i bilen. Vi tittade på varandra.
-Det är ju för fan inte sant, var det enda som kom från Petras mun, flera gånger.
Annars var vi rätt tysta i bilen. Petra styrde den lilla Toyotan med ilfart mot Roxensjön. Solen sken och det var inte så mycket trafik på vägarna.
Vi satt mest tysta båda två och försökte förstå vad som faktiskt hänt.

Petra stannar och lämnar företräde i Vallarondellen….och plötsligt från ingenstans PANG!! En sjuhelvetes smäll i bakvagnen och jag ser i ögonvrån hur Petras huvud far fram och tillbaka….ungefär som en krockdocka i krocktesten.
Jag fångar upp Petra i mina armar och frågar hur hon mår. Först är hon helt tyst och sen brister hon ut i gråt. Det var liksom droppen och tårarna gick inte hålla tillbaka.
Jag försöker få klarhet om hon har ont? Mellan tårarna klagar hon över lite smärta i nacken. Vi sitter kvar och försöker samla oss.
Efter en stund kommer den bakomvarande 19-åriga föraren och hans passagerare fram och undrar hur det gick. Nja lite småkrämpor som förhoppningsvis går över, svarar jag. Vi kliver ut och konstaterar att smällen tog rakt på kofångarens stålskelett så inga större skador på bilarna….lite färg som går att vaxa bort. Vi byter personuppgifter och förklarar att vi måste iväg till vår nedbrunna sommarstuga. Jag tar över föraruppgiften samtidigt som jag vill försäkra mig att Petra inte har olidligt ont. Jag tänker inte alls på om jag har några känningar, jag hade ju lovat brandbefälet att jag skulle komma ut på direkten.

Väl på plats infinner sig en helt surrealistisk känsla när polis och brandkår tar emot oss och i bakgrunden ser vi resterna av huset som fortfarande står i brand. Petra rusar fram så långt att hettan stoppar henne, sätter händerna över ansiktet och bryter ut i en ny gråtattack medan jag blir uppehållen av polisbefälet som vill ställa lite frågor och klara av alla formaliteter.

Brandkillen säger att de låter huset brinna ner för det var övertänt långt innan de kom ut. 'Det finns inget vi kan göra, det är bättre om det får brinna ut så får du mindre att ta reda på efteråt'.

Det kändes för stunden som en jävla klen tröst men så här i efterhand förstår jag vad han menade. Polis och brandkår lämnade platsen efter att jag skrivit på att jag ansvarar för att hålla branden under kontroll för eventuell spridningsrisk.
Vi stod helt apatiska i flera timmar och bara stirra på lågorna, en otroligt surrealistisk känsla.

Plåttaket låg som ett ihoprullat plockepinn och murstocken stod som ett monoment mitt bland lågorna.
Den knastrade och rörde på sig när saker brann och ändrade form till ingenting.
Vi kunde skymta nån porslinsservis och skelettet av en stållampa, annars var det mesta borta. Som om det aldrig funnits något där!! Det var verkligen som i en film….

I samma ögonblick vi stod där och jag tog Petra i min famn sprang en liten skogsmus bokstavligen över min fot. Den satte sig två meter ifrån oss, ställde sig på bakbenen och tittade oss i ögonen, kröp fram 20 cm mot stugan och tittade återigen på oss, lääääänge. Tydligen inte bara vi som förlorat sin stuga tänkte jag för mig själv. Men vad den musen egentligen betyder och ville säga oss kan Petra berätta en annan gång.