blandberg.blogg.se

Välkommen till Familjen Blandberg!!! Här kommer du att läsa om livet som det verkligen ser ut. Inte den förskönade vardagen eller kryddade solskenshistorier ala de Facebook. Nej, endast den sanna och krassa verkligheten, lika skön och vacker som den kan vara, men även den ibland grymma och brutala verkligheten kommer att skildras. Men det är just detta som utvecklar oss människor. Hur du tacklar dina situationer och intryck, det är just det som gör dig till den du är och kommer att bli.

Blev inte som jag hade tänkt mig.

Kategori: Allmänt

Jahaja då var man tillbaka till verkligheten efter en helt fantastisk sommar. 
Helt galet, jag kan under min livstid inte minnas en varmare sommar.
2018 kommer verkligen gå till historien....

Jag minns vår första semestervecka på väg hem från Stockholm, jag tog en bild på bilens termometer som visade en utetemperatur på 32 grader. Tänkte att detta skulle bli sommarens rekord och ville verkligen ha bevis att vi hade så galet varmt den dagen…sen gick det väl inte en dag under 32 grader….RESTEN AV SEMESTERN!!!!!

 Andra veckan i juli 2018.

Och apropå väder så har jag heller aldrig förstått mig på folk som åker utomlands under den fantastiska svenska sommaren. Det är ju inte mycket som slår en varm svensk sommardag med jordgubbar och grädde på altanen. Eller kryssa runt i vår vackra skärgård för att på kvällen ta fram grillen och 40 distans senare, ute på en ensam ö inse att man glömt kolen hemma. I samma veva börjar svedan på ryggen göra dig påmind eftersom även solkrämen ligger i samma påse hemma på köksbordet.

Ja allt detta har verkligen sin charm och det gör oxå att jag med bestämdhet alltid sagt; Finns inte en chans i helvetet att jag sätter mig på ett plan till Medelhavet under högsommaren. Varför vi också de senaste åtta åren åkt antingen på våren eller hösten till vårt älskade Kreta.

 

Ni som följer oss vet att sedan något år tillbaka har Petra börjat jobba på Bjurfors mäklarbyrå. I denna värld har man som allra mest att göra under den vackra våren men även när folk kommer tillbaka från semestern, precis under familjen Blandbergs (med ovannämnda anledning) två enda möjliga ”Kretaperioder”.

 

Petra var nu till sommaren rätt slutkörd efter en intensiv vår där hon och Gustav (chefen) jobbat stenhårt för att göra den nya mäklarbyrån till Linköpings absolut bästa. Dom gör ett fantastiskt jobb och blir bara fler och fler mäklare och objekten hopar sig. Skitkul men det kräver också att man är på plats och närvarande in i varje detalj. Detta resulterade tyvärr i en omöjlighet att komma iväg förutom just på sommarsemestern.

 

Ni förstår ju var detta är på väg……….

Helt plötsligt befinner jag mig i ställningstagande som jag lovat mig själv att jag aldrig ens skulle överväga. 
Petra fullkomligt älskar Grekland och sitt Kreta och såg inte på kartan att hon INTE skulle få besöka ön i år.
Den enda möjligheten var en lucka i slutet av semestern, typ sista semesterverckan.

Hennes telefon har väl aldrig gått så varm; alla kontakter ringdes, det mailades till samtliga ”hotellägare” vi lärt känna på Kreta och det googlades charter, reguljärt, sista minuten och från alla destinationer, hon skulle bara iväg. Och vi som känner henne vet att har hon bestämt sig så finns det ingen annan utväg. Så en dag när vi satt och flämtade i skuggan med utslag runt munnen av alla jordgubbar så utbrister Petra; 

-Jag har hittat resan, den 2:a augusti och kommer hem fredagen helgen innan vi börjar jobba.

-Yeeeeeeyhh, utbrister jag lite lågmält med händerna nästan i luften.

Efter fyra veckor med över 30 grader i skuggan, en fullständigt sönderbränd rygg efter ha legat på alla fyra och skruvat altan (den här sommaren oxå) så kändes det inte skithäftigt att åka till ett 35 gradigt Kreta med ÄNNU mer sol!!!!!!
Jag försökte låta så entusiastisk jag kunde och självklart var jag glad för Petras skull då jag såg hennes fullständigt euforiska blick. Men tankarna snurrade; FAN, jag har ju en tredjedel av trallen kvar, trappan ska snickras ihop, staket och överliggare ska på plats, FAN jag har egentligen inte tid.

 
 Projekten halvklara....men de står liksom kvar.

Samtidigt kände jag hur kroppen värkte, skruvdragaren hade framkallat karpaltunnelsyndromet i mina handleder, det var malingt melanom-varning i nacken av all sol och jag var allmänt sleten.

Det behövdes inga jätteansträngningar av Petra för att övertala mig att även jag behövde lite miljöombyte och en vecka senare satt vi där på Terminal 5 trots att jag lovat mig själv att stanna hemma. Ja jag vet, jag är en riktig toffel som inte kan stå emot men jag ångrar faktiskt inte att vi åkte, det var välbehövligt.

 En spänd tvååring håller fast grepp om sin resväska.

Resan dit gick bra…..vi stack framåt eftermiddan och var framme på kvällningen. Lilleman hade under en veckas tid pratat om hur fantastiskt kul det skulle bli att åka flygplan. Han berättade verkligen för allt och alla.
Men väl på plats så fick han se tv:n i ryggstödet framför sig. Och då var 'Alvin & gänget' (som han ser varje dag i pappas bil) mycket mer intressant. Ibland förstår man inte hur de små liven tänker? Här skulle vi åka stora jumbojeten och han var helt plötsligt uppslukad i en film han sett tusentals gånger. 
Jaja så länge han är tyst och inte lever om, tänkte vi och slängde till honom ett till Mariekex.

 

Som vanligt tycker man att man har hur många dagar som helst när man precis anländer till en semesterort.
Den euforiska känslan infinner sig och man säger;
–Tänk att nu har vi verkligen sju underbara dagar framför oss, njuuuuuuuuut.

Swish och helt plötsligt säger man istället;
-Tänk att i morgon vid det här laget är vi hemma i Sverige.

MEN vi hann med en galet fantastisk vecka på vår kära ö....och Elliot trivdes som fisken i vattnet, bokstavligen.
Här ett axplock från veckan som var....

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Tror vi klarade oss från större fadäser den här gången men jag tänkte faktiskt kolla med försäkringsbolaget till nästa gång. En fullsketen reseförsäkring där allt ingår är nog på sin plats när man reser med Petra. Det är nämligen jobbigt att ständigt gå runt på helspänn, man vet liksom aldrig om hon fastnar i väskbandet på flygplatsen eller om hon ligger raklång efter ha snubblat på sina egna långa lemmar. Elliot kan få alla gener han vill bara han inte ärver hennes klumpeduns-dna. Den är väldigt unik.

 
 
Jag roade mig att titta tillbaka på några resor från Kreta och det är lite kul att se hur Elliot blir mer och mer med i matchen men även hur barmhärtig Gud är mot vissa av oss. Petra hade nämligen problem om hon skulle kunna visa sig i bikini i år…..!!!!
 
 2016, 2017 och 2018 samma hiss år efter år.
 

Eller hur!!! Att efter fyra graviditeter fortfarande se ut som tjugofem i kroppen är fan ett hån mot oss andra. Men det ville hon inte riktigt lyssna på så jag försökte lägga fram det på ett annat sätt;

-Okey du har blivit några år äldre men på avstånd syns det inte…gör som jag….gå snabbt förbi så ser inte folk att du fortfarande har nattens kudde kvar i ansiktet. Hon tittade på mig som om hon inte visste om jag menade allvar eller inte.
Jag höll god min och nickade lite förstående så att hon blev ännu mer förvirrad.


Förstår inte, mina skämt uppskattas inte??

 Gick bra 2018 oxå...men nästa år får hon nog stå i vassen....INTE!!!!

Ja ni skrattar ni, men vänta till ni ramlar över 40-strecket. Metabolismen liksom upphör, elasticiteten är som bortblåst och du kan som jag forma din kropp till en Barbapappa eller som Petra; till en korgstol. 

 
Och den stora skillnaden är att över 40 så sitter avtrycken kvar hela dagen.
Men trösten är väl att det drabbar oss alla förr eller senare.


Hur eller hur, vi hade en underbar vecka med många galna upptåg. Det badades och käkades omvartannat. Höstgarderoben inhandlades som vanligt och vi försökte ta vara på tiden från tidig morgon till sen kväll.
(Okey Petra och Elliot stod för den 'tidiga morgonen' när de varje dag gick en vända för nybaktat frukostbröd)

 
 
 
 
 
 

Men så kom dagen då vi helt plötsligt var på väg till Chania flygplats igen. 

01.00 skulle vi lyfta och till er alla som inte kan sova sittandes kan jag absolut INTE rekommendera nattflyg.
Speciellt inte om du kommit upp i åldern.

Jag tyckte nog att jag klarade mig rätt bra när man som ung grabb under militärtjänstgöringen fick träna att vara vaken både två och tre dygn. Men när man nu 20 år senare, kl 04.30 står och vinglar vid väsk-bandet för att lokalisera väskan som Elliots vagn var nerpackad i.
Alltså på riktigt....jag var så galet trött att jag nästan mådde illa. Även Elliot hade vaknat till liv så ovanpå detta skulle dessutom han underhållas. Ungefär där hade det varit skönt att lägga sig ner och spela död. (ehh...som jag ofta gjorde när jag inte hade barn....)

Rak i ryggen och redo som en scout mitt i natta.
 
Jag såg verkligen dubbelt, frös som en hund och kände hur energin var kvar nere på Kreta. 
Ögonen grusade och väntan vid väsk-bandet kändes som en evighet.

Alltså på allvar, känslan en timme senare när väskorna tar slut, bandet stannar, vi står ensamma kvar som två fågelholkar och inser att vagnen nog kom på den ”skrymmande-gods-utlämningen”. 

AAAAAARGH, jag orkar inte mer!!!

 

Hur eller hur, efter lite micklande och trötta fötter sätter vi oss på bussen som med ett byte vid Ar-terminalen skulle ta oss till Knivstad där vi hade bilen hos Linus & Stephanie.

Efter fem minuter på bussen säger vår busschaufför på lite dryg 08-dialekt;

–Nah ni skulle till Knivsta vá?, nah du vet äääh busstrafiken har ju inte börjat gå vid Ar-terminalen än.

Okeeeeeey, jag tittade på Petra som bet sig i läppen och ögonen var nära att trilla ur när hon uppgivet skakar på huvudet.
Klockan var typ 05.30 och jag tror att vi båda såg framför oss; två zombieliknande föräldrar med en trött, skrikande unge sittandes på en dagg-fuktig busshållplats i 1,5 timme.

 

Busschauffören tittade upp och ner på Petra som för omväxlingskull stod i träningskläder. 

-Nae det är kort promenad på ca tio minuter till Knivsta Centrum men ni går nog på sju minuter, flinade han och pekade i vilken riktning vi skulle gå innan han släppte av oss.

Sju minuter, tänker jag och försöker minnas bussresan när vi åkte åt andra hållet och vi satt betydligt längre än en sju minuters promenad. Min uppfattning var nog mer sju minuter PÅ bussen!!!!

Mycket riktigt, ca 50 minuter senare når vi bilen. Benen fullkomligt stumma och blåsor under fötterna efter att ha gått fortfarande påklädda Greklandsutstyrsel….typ flipp-flopp, linne, en trött två-åring i vagnen och skavande packning mot alldeles för solbrända ryggar.

 

Vi satte oss i bilen drog ett djup andetag och tittade på varandra. Ingen sa ett ljud, vi bara log och synkade våra blickar mot underbarnet i baksätet som även han log tillbaka. "Alvin och gänget" hoppade igång i stolsryggen och vi styrdes kosan mot Linkan igen.

 
Med ytterligare ett äventyr bakom oss.
 
 
 
 

Galet....

Kategori: Allmänt

Hej vänner,
Var har Blandbergs tagit vägen? Ja det kan man fråga sig? Men det är inte konstigare än att jag inte riktigt hunnit med att skriva på nån månad eller två…eeehhller fyra ☺. Ni vet ju hur det kan vara ibland.
Man har fullt upp att hinna med sig själv. Är det inte gräsklipparinköp så är det allergiutredningar och studentbal.

Och ska sanningen fram så har väl undertecknad inte mått helt hundra sista tiden heller.
För att göra en lång historia kort så blev väl projektet med Second Hand-butiken ’Bakfickan’ inte riktigt vad vi hade hoppats. Akademikerstaden Linköping var inte riktigt mogen för detta. Eller rättare sagt, hyrorna i stan tillåter inte att ge en sån verksamhet tiden att etablera sig. Samtidigt var det synd då idén fortfarande är fantastisk. De Linköpingsbor som insåg vinsten att hyra skåp på Bakfickan gjorde väldigt bra pengar. Vi hade några klienter som sammanlagt kvitterade ut över 30.000:-/var. Rätt fina pengar på grejor du ändå inte använder.
Men som sagt provar man inte så vet man aldrig och då hade jag gått och funderat över det istället. Det blev kostsamt på många sätt men nu siktar vi framåt mot nya stordåd.

Idag är det fredag, det är det är lunch och jag orkar inte ens gå ut för att hämta mat i värmen.
De närmaste dagarna… förlåt…veckorna har ju varit galet varma. Jag kan inte minnas i mannaminne en majmånad med så otroligt väder.
Nej istället sitter jag och grimaserar framför datorn på jobbet, ni vet med en sån där galen mat-koma efter en alldeles för stor hemmasnickrad matlåda.
Jag sprang nämligen Blodomloppet igår kväll och får för mig att kroppen så här 'dagenefter' behöver extra mycket energi.
Mina arma lemmar har nämligen sen i morse gjort sig väl påminda att de finns. Behöver kanske inte säga så mycket mer. Vältränad? NOOOOOT!! Känns lite mer som jag varit inblandad i en lastbilsolycka.

Så nu sitter jag här och inväntar effekten när kroppen ska bli nöjd med energipåslaget men känner istället hur tröttheten kommer och tar mig.
Till saken hör att jag i föregår gjorde mig till och körde hem en klients prylar efter utcheckning på Bakfickan. Kunden hade opererats och därav svårt att komma och hämta sina saker. Det var i vanlig ordning varmt och jag var stressad för att hinna med allt på lunchen. Svetten lacka och fem-sex relativt tunga flyttkartonger for uppför trapporna i en rasande fart. Vid något tillfälle lyfte jag väl i en lite tveksam ställning och det small till i ryggen. Det brände som en eld i ryggslutet.

Grattis, grattis; att komma dagen innan och säga till sina arbetskamrater att man inte kan vara med och representera företagets färger på Linköpings största löparfest kommer inte bli populärt. Och inte speciellt trovärdigt heller. Det luktar "han inser nog att han är alldeles för otränad och skyller på ryggen"

Sagt och gjort, samma kväll tömde jag medicinskåpet på allt som innehöll morfin eller liknande substans och så stod jag där på startlinjen i år igen. Men idag får man lite grann sota för sin dumdristighet.

Samtidigt är jag glad att jag var med….för första gången på 10 år drog nämligen Petra på sig trikåerna för att springa milen i Bjurfors-tröjan. Sjukt kul!!!
 
Jona och Petra laddade.

Tillsammans med tusentals andra stod vi, tre stycken starka Bjurfors-/Semcon löpare beredda att ta oss ann milen. Resten av besättningen skulle ge sig på 5 km.
Vi kom överens att starta tillsammans men att springa i eget tempo.

Startskottet gick och Petras kollega Jona försvann som en avlöning. Jag och Petra sprang ihop en stund innan jag sprang lite före. Morfinen hade kickat in, det kändes hyffsat i ryggen och jag njöt mest av folkfesten. Vid ca 5 km kände jag hur orken började tryta när jag plötsligt ser hur de boende i Hejdegården plockat fram trädgårdslangarna för att svalka de trötta löparna i värmen. Solen stod lågt och sken otroligt vackert genom vattendimmorna. Jag vet inte om det var den sentimentala låten som samtidigt spelades i mina öronsnäckor eller min trötthet som gjorde att det blev så där extra vackert?
 
 
Det var som en oas uppenbarade sig. Detta måste bara förevigas, tänkte jag när jag famlade efter min telefon för att ta en bild.
Det kändes som allt hände i slowmotion; sakta drog jag fram kameran samtidigt som jag kände de svala vattendropparna mot mitt ansikte. Jag förde telefonen upp över huvet för att ta en bild när jag plötsligt känner en dunk i ryggen.
–HEEEEEJ, hör jag en hög röst bredvid mig för att överrösta musiken i hennes lurar.

Det var Petra som sprungit ikapp och nu fullständigt förstörde mitt vackra halleluja-moment. Ni vet lite som i en film eller när man drömmer; allt är fantastiskt, det är verkligen flufffluff och rosa moln för att helt plötsligt vakna när någon häller en hink vatten över dig.
Ungefär så kändes det. Både känslan och bilden (som för övrigt inte alls blev som upplevelsen) kom fullständigt av sig. Mitt fantastiska moment byttes snabbt ut mot en frustration som är svår att förklara; Inte nog med att bilden blev kass; halva loppet återstod och hur i hela friden skulle mina stumma ben hålla jämt skägg med Petra?Som för övrigt bara sa hej, ökade tempot och vägrade titta bakåt något mer.

Nästföljande fyra kilometrarna tog jag rygg på tjejen som knappt såg berörd ut.
Hon sprang mest runt och gjorde 'High Five' och log mot alla barn som stod längs banan med händerna uppsträckta mot löparna. Själv hade jag jämt göra att hänga på, benen bar liksom inte.
Jag försökte ligga 5-10 meter bakom men med någon kilometer kvar till mål hade hon tydligen ytterligare en växel att lägga i?!? Jag vinkade till mormor och Elliot som stod och hejade nere på Stortorget och nästa gång jag tittade upp var hon borta. Det var galet mycket folk i målfållan så jag tappade bort henne fullständigt men när vi kontrollerade tiderna sprang Petra i mål med 30 sekunders marginal. Otroligt bra Lindberg, Du är så galet bra.
 
Tänkte fylla på här men det får bli ett nytt inlägg efter helgen, jag återkommer.
Trevlig midsommar vänner.

KÄNSLAN KOM TILLBAKA......

Kategori: Allmänt

Detta är helt galet, jag satt häromdagen och beskrev en reseskildring för mina arbetskollegor. En sån där upplevelse man hoppas aldrig mer ska behöva uppleva igen.
Vi var ett gäng som hade letat oss ner till Thailand, vi luffade runt bland öarna och njöt av den fantastiska tillvaron. Vi festade, snorklade, åt banana-pancake och utforskade så mycket vi hann med. Efter en hel dag ute på Maya Beach, ni vet där man spelade in just ’The Beach’ (med Leonardo DiCaprio) kände jag hur hungern kom smygande. Det var så där ilsket varmt den dagen. Inte nog med Thailands 40 graders stekande sol, Maya ligger dessutom i en lagun där vinden inte har en chans att svalka ens grisskära kropp vilket gör att det kan bli galet varmt i denna ”håla”. Jag minns hur jag fick springa ner till vattnet för att inte bränna mig på den varma sanden. Väl nere vid stranden låg några upp-ankrade båtar som sålde lite tilltugg och dricka. Jag kände hur magen värkte av hunger och en majo-kycklingmacka stillade för stunden det värsta kurret.
 
BIG MISTAKE, HUGE MISTAKE
Det är förmodligen den absolut sista mackan jag någonsin köpt utomlands.
Till en början tänkte jag inte så mycket på det, kyckling som kyckling, salladen såg kanske inte skitfräsch ut men även den åkte ner av bara farten.
Men fy fan, den mackan hade garanterat legat och göttat sig i solen liiiite fööööör länge. Väl tillbaka på PhiPhi kom nämligen det obarmhärtiga svaret.

På fullaste allvar, jag har väl aldrig i mitt liv mått så dåligt. Svetten rann nerför ryggen. Illamåendet blev bara värre och värre, till slut bokstavligen sprutade det från varje ände av kroppen.
Det måste verkligen varit en syn för gudarna; min sönderbrände rumskompis som samma 'smörgås-eftermiddag' hade totalt missat det här med solkräm låg röd som en nykokt kräfta i sängen och jämrade sig med typ andra gradens brännskador medan jag låg i fosterställning runt toalettstolen hela natten.
Jag minns att jag någon gång under natten i en dimmig pereferi såg en av mina tjejkompisars hjälpande hand när jag spytt ner både mig själv och min omgivning.
Jag hade yrat rätt bra den natten och fråga mig inte vad hon såg hos mig när vi senare faktikst blev ett par?!!
Jag menar vi kunde ju fått en bättre start, kan jag lova.
Hon måste verkligen sett min fina insida;). Bokstavligen.
 
Detta var många år sen men eftersom det mitt i detta elände uppenbarades en helt ny känsla kommer jag ihåg det som igår.
Jag hade nämligen fram till denna dag inte haft någon som helst förståelse för människor som inte vill vara med längre. Jag förstod inte hur man ens kunde tänka tanken att vilja försvinna och göra sig av med detta jordeliv? Livet här och nu är ju det mest fantastiska?
 
Men för första gången i mitt liv kände jag att dör jag nu så gör det absolut ingenting, på fullaste allvar det var exakt så jag tänkte. Skulle jag dö i denna stund så gör det inget, då slipper jag må så fruktansvärt dåligt.

Jag har känt samma känsla två gånger efter det. Det var ytterligare en Thailandsresa, denna gång med Petra där jag en eftermiddag fick in en milkshake blandad på typ på tap-water. Detta minns jag också väl då Petra som har lite svårt med magsjukan konsekvenser lite snyggt smög ut och shoppade när jag ännu en gång låg över toalettstolen med fingrarna i halsen. Det är en sann sambo det. Det är skönt att veta när man mår som allra sämst.
 
Samma känsla igen..
Sen hände det förra veckan igen. Nyåret firades in med både nya och gamla bekantskaper. Alltid kul med nytt folk även om det kan bli lite stelt innan man fått första och andra drinken innanför västen. Det blev till slut en riktigt lyckad kväll men jag märkte på Petra att hon inte var i sitt esse men tänkte att det var någon hormon-eller PMS-svacka.
Efterföljande dagar kom så rethostan och dag tre bröt influensan från helvetet ut. Jag förstod ju att något var i görningen då jag under 9 år aldrig sett Petra sjuk, faktiskt knappt förkyld under alla dessa år.

Nu var det något helt annat, hon sjangserade rejält och såg rent fördjävlig ut.
Jo det är sant, denna i vanliga fall så irriterande snygga människa var helt blek, utslag runt både ögon och mun, knappt kontaktbar och låg under en filt och morrade i över en vecka. Tänk att det finns en rättvisa här i världen trots allt, tänkte jag när jag helt plötsligt kände att vi spelade i samma division för en stund.
 
Två utslagna hjältar.

Hon sa absolut ingenting och kom det något ur hennes nariga mun så väste hon bara något mer eller mindre obegripligt. Så här i efterhand förstår jag ju vad hon gick igenom.

Jag försökte med alla medel och häxblandningar hålla både mig och Elliot så långt borta från sjukdomen som möjligt. (låter som vi hade Pesten där hemma)
Stackarn, Lilleman var väl helt sur i magen efter alla apelsiner/citron- och vitaminkurer jag proppa i honom.
 
C-vitamin, här gubben, drick....så ska pappa komplettera en påse smågodis för att få mamma på bättre humör där hemma.

Petra återhämtade sig sakta men hon gick inte att känna igen på många dagar. Har väl aldrig sett henne så dan tidigare. Ni vet en sån som bara en mor kan älska…..och kanske JAG då!!!
Nej det var verkligen synd om henne. Fortfarande helt genomskinlig och orkeslös låg hon i soffan och knappade runt på TV:ns fjärrkontroll där hon rastlös började tampas med ett dåligt samvete att hon inte var på jobbet.
-Hur tror du att du ska orka jobba när du knappt syns i spegeln? Jag försökte med alla medel få henne på bättre humör. Hon stirrade bara på mig.
 
Ska man nånsin bli sitt forna jag?

MIN TUR…
Sen kom väl det jag hade hoppats mina vitamin-cocktails skulle ha motverkat. Precis i exakt samma kronologiska ordning som Petras inkubation; rethostan i några dagar följt av feberfrossan från helvetet. Ont i varenda cell i hela kroppen. Jag hade tom ont i armbågsleden. Det kändes som du varit med om en bilolycka eller att du åkt på en sjuhelvetes träningsvärk i varenda musklel i kroppen. På fullaste allvar den influensan slog verkligen ut det mesta. Lägg därpå en tryckande huvudvärk som får ett migränanfall att framstå som ett halleluja moment. Det var helt galet.
 
Skjut mig någon...

Det var ungefär här jag förstod varför Petra sket i sminket och bara väste när man tilltalade henne och varför mina försök till skämt bara hade varit irriterande. Fascinerande hur man inte har den där riktigt förståelsen och fingertoppskänslan förrän man ligger där själv och krampar.

När jag låg med feberfrossa den tredje natten började Thailandkänslan göra sig påmind men nu fanns där ytterligare en parameter som gjorde att jag inte gick lika långt i mina tankar.
Vem skulle då göra vitamin-kickarna till Lilleman eller dra de där underbältet-skämten på nyårsfesten? Ni vet de där som man lite nervöst drar i nya sällskap och det blir helt tyst.

Hur eller hur det slutade med att jag för första gången i mitt över 20–åriga arbetsliv sjukskrev mig. Det var också en ny upplevelse. Petras dåliga samvete stillades då hon blev tillbaka några dagar senare.
Elliot klarade sig med en hosta och några febernätter, peppar peppar.
Men ännu i skrivande stund så har ingen av oss fått tillbaka smaken.
 
Ta vara på varann.