blandberg.blogg.se

Mitt senaste inlägg födde idén att ventilera våra ibland tilltrasslade situationer när det kommer till barnuppfostran.

Vem har inte tänkt tanken, jag ska i varje fall inte göra som morsan gjorde när jag växte upp och lik förbannat sitter man där efter en hysterisk dag på jobbet, ungarna tjatar om vad vi ska äta och du orkar bara inte laga den där förskönade Instagram middagen utan slänger istället fram Skogaholmslimpan, skillnaden är att 70-talets raketost har bytts ut till skinkost på tub.

Ja barnuppfostran är något som berör de flesta……om inte förr så senare.

Det kan både sammansvetsa men likadant skapa ångest och slitningar i vilket förhållande som helst.
Vi kommer alla från olika familjer och olika barnuppfostran så att få ihop detta tillsammans med en livspartner är kanske inte det allra enklaste. Jag tänkte skriva lite om mina erfarenheter som jag villigt erkänner inte är de största och bredaste. Detta är absolut inte heller något facit hur det ska se ut men jag vill ändå dela med mig av mina tankar. Kanske känner du igen dig i problematiken?!

Min erfarenhet säger att själva förhållandets styrka och dignitet går lite hand i hand med barnuppfostran.
Om man ska vara riktigt ärlig, förhållanden som faktiskt varar är oftast där parterna har liknande värderingar och därav hyffsat samma synsätt på saker och ting. Detta är något man sakta men säkert försöker lista ut när man träffas vilket man även brukar känna efter en stund.
Det är väl ungefär här som man också väljer att så småningom skaffa barn tillsammans eller tvärtom väljer att inte göra det av precis samma anledning?!

Såvida man inte är fyrtiofem plus, stressad över den biologiska klockan alternativt är en kvart över tjugo, för stunden upp över öronen kär och förstår inte bättre än att skaffa barn med någon som tycker det är helt okey att ungarna leker med pappas vinkelslip. Då kommer detta garanterat förr eller senare bli ett problem vid just barnuppfostran.
Ja, kanske inte bara där utan det leder till den ganska vanliga utgången när man ser så olika på saker; att man till slut även går åt skilda håll.
Har man då trots allt valt att skaffa barn tillsammans så har man helt plötsligt ett jätteproblem, för till skillnad hemma hos pappa har vi hemma hos mamma nämligen gömt undan vinkelslipen.

Sen finns det absolut en massa andra olika anledningar till att gå isär förutom olika värderingar och synsätt. Men tänker du efter så är det faktiskt många gånger just dina ex med liknade värderingar som du fortfarande kan prata med och har ni dessutom barn tillsammans så är det större sannolikhet att det även här funkar bra med gemensam vårdnad. Barnen får samma synsätt och samma uppfostran i respektive hushåll.

Men fenomenet ”olika värderingar och olika synsätt” är nog lika vanligt i en så kallad ”kärnfamilj”.
Jag ser både arbetskamrater och vänner som inte orkar ta striden mot vare sig sin partner eller mot sina barn. Jag hör hur någon spyr galla över sina bortskämda barn men samtidigt köper den senaste Iphone-telefonen till sin 10-åriga dotter för sambon tycker att det ska vara så för hen fick minsann ingen telefon när hen var liten.
Men va fan du köpte ju en Iphone 5 till ungen i somras, hör jag mig själv tänka.

Jag skulle aldrig i min vildaste fantasi köpa en sprillans ny telefon för 6000 kronor till en 10-åring även om jag växte upp utan både VHS och sodastreamer och där är nog både jag och min sambo rätt eniga.
Men tittar man sig omkring så är det i min värld tyvärr många gånger precis så det ser ut. Och att Apple inte gör sig besväret att ens kommentera varför så många Iphone-telefoner går sönder behöver man inget Mensa-medlemskap för att lista ut.

I min mening vet inte ungarna prylarnas värde, man får det man pekar på och lär sig inte hur verkligheten faktiskt ser ut. Många föräldrar har inte stake att säga ifrån och hur ska då ungarna klara den riktiga världen som den egentligen ser ut? Vadå, kostar det att ringa?......vidare upp i åldern; Va? kostar nya dubbdäck? De har ju flugit på automatiskt i november när jag åker omkring i pappas tjänstebil.

Ja, jag har sett skräckexempel hur föräldrar fortfarande betalar både telefonabonnemang, bilförsäkringar samt bil & bensin till sin fulltidsarbetande 20-åriga dotter.
Helt naturligt förklarar hon för sina mer självförsörjande kompisar att snart går ”pappas abonnemang” ut så då ska hon få en ny Iphone 6. Hon förstår helt enkelt inte bättre.
Den tjejen kommer med största sannolikhet få problem en vacker dag. Eller också kommer mamma fortsätta frysa in matlådor till den dag någon pojkvän eller arbetsgivare ifrågasätter den helt oförstående tösen.

Vi hade en intressant diskussion på jobbet kring just detta ämne. Där alla var rörande överens att ungarna bör betala mellan 3-4000:- om de fortfarande bor hemma och tjänar sina egna pengar. Vilket innefattar både mat och uppehälle.
Där någon blev helt förskräckt när en kollega berättade att hans barn låg efter med tre ”hyror” och nästa lön skulle betala 10.000:-
Detta tyckte vederbörande att man kunde efterskänka eftersom det var ens barn!!!
-Eeeehh tror inte det, riktigt så fungerar inte det verkliga livet, var svaret på den.
Och det var så skönt att höra att inte bara jag tänker med en gnutta sundhet.

En annan företeelse som helt gått över styr är hur man idag ska skjutsa ungarna var de än ska?
Vad hände med cykeln och bussen?? Vad är nästa steg? Ska du stanna kvar över träningen, stå och flaxa åkarbrasa på läktaren för att sedan tvåla in ungarna i duschen innan man får skjutsa hem dem igen?
Och säg nu för guds skull att du inte redan gör detta??  Get a Life !!…

 

....ja det kan ju tyckas provokativt.....

Men det är precis så jag känner, saknar dagens föräldrar....eller dagens? ska absolut inte generalisera, det är långt ifrån alla men vissa föräldrar saknar fullständigt egna liv och ser en utväg i och med barnens aktiviteter.
Man viger sina liv, varenda ledig eftermiddag och helg till barnen?! Man skjutsar, packar, köper utrustning, hade man kunnat hade man även åkt i samma skridskor och diskuterat med tränarna varför man inte spelar i första femman?!.
Men det är ju precis samma sak här….den dagen mamma eller pappa inte står på läktaren, vad händer då?!

Ungen bryter ihop totalt och vet vare sig ut eller in. Ja det börjar faktiskt redan där!!

Vad handlar allt detta om egentligen?! dåligt samvete?! trassligt där hemma?

Jag tror att det många gånger är en kombination av många saker;

Man vill skapa bättre förutsättningar än vad man själv hade som ung; När man cyklade som en jojo mellan fotboll och hockeyträningarna efter att man snabbt varit hemma efter skolan för en macka samtidigt som man packade dubbla träningsväskor.

Jobbigt? nja men definitivt lärorikt för det är hur verkligheten ser ut. Eller rättare sagt såg ut, för idag är väskorna redan packade, matlådorna är fixade, bilen du fick när du tog körkort är tankad och klar.

Jo absolut, det är idag ett annat samhälle och tuffare klimat än för 20 år sen men det måste ju finnas gränser. Curlandet har ju nått nivåer som är helt ohållbara och det värsta är att det börjar bli en självklarhet hos både ungar och vuxna. Skjuts till träningen är helt plötsligt en självklarhet!!?!
Låter du ’Gud förbjuder’ ditt eget barn cykla den halva kilometern till fotbollen så tittar ”åkarbrasa- föräldrarna” snett på dig nästa gång du movilligt står i den obligatoriska föreningskiosken och säljer korv.
Då har du som mindre, eller ska vi säga mer normalt engagerad förälder inte en chans att komma in i ”gemenskapen”. Det är nämligen en klubb för inbördes beundran, ju mer engagerad du är desto högre rang har du.

Och tro mig när jag säger att det även går ut över dina ungar. Bli inte förvånad om just din grabb/dotter inte får spela nästa match för att Du inte fyllt vattenflaskorna tillräckligt många gånger under fjolårssäsongen.

Sen hur många föräldrar som egentligen står där skrikandes i regnet för sina stackars barns skull ska jag låta vara osagt.
Det är många olyckliga själar som ser varje träning som en chans att komma hemifrån, bort från tragedin.

För någonstans mellan allt skjutsande och engagemang glömde man bort varandra, kärleken dog. Man driver företag där hemma; man jobbar, skjutsar, hämtar, lämnar, säljer bingolotter & toalettbalar och sen lagar man matlådor till nästa dag. Man är ihop för barnens skull, men man glömde något viktigt på vägen, varandra.
Man ser de tomma blickarna, den uppenbara frustrationen som ofta går ut över ungarna.

Man kostar inte ens på sig ett hej, om det beror på mitt bristande engagemang för vattenflaskorna eller deras egna tragedi på hemmaplan vet jag inte och jag skiter faktiskt i vilket.....
Stå här och tjura då, så åker jag hem och ligger med min underbara sambo brukar jag tänka när jag lämnat av ungarna.

Annars är nog dagens tjugofyrasju-uppkoppling den största skillnaden från förr. Både på gott och ont, det har ju många gånger underlättat vår vardag. Du får nästan alltid tag i ungarna vilket många gånger kan neutralisera det lite hårdare klimatet men det kommer garanterat dyka upp andra problem än vad vi idag ser.

Hur tex ungdomar idag utsätts för kränkningar på sociala medier. Förr retades man eller i värsta fall slog någon på käften. Idag använder man de sociala medierna som verktyg och skillnaden är enorm och bra mycket mer kraftfull. Idag vägrar inte ungarna att gå till skolan om de blir retade. Man tar istället livet av sig för retandet har övergått till kränkningar och de blir istället uthängda på nätet.....inte på skolgården utan på world wide web.
Vi har flyttat mobbningen från gatan till cybervärlden och det slår sååååååååå mycket hårdare.

Och allt detta eftersom vi är uppkopplade dygnet runt och förväntas följa vartenda inlägg som görs.

Och tro mig det görs också, folk är fanatiskt beroende av ren nyfikenhet.

Jag är övertygad att vi kommer ha behandlingshem för andra beroenden än vad vi idag är vana vid.
Det är ju bara att titta på sin egen familj där det inte går att få kontakt med ungdomarna. Med hörlurar i öronen står de och skriker till varandra för att överösta musiken i öronen. Så fort de kommer hem från skolan låser de in sig på rummet med Facebook på telefon och Instagram på paddan.

På rummet säger du??

Ja för att få någon form av dräglig samvaro i familjen blev vi tvungna att sätta upp regler;

Ska man vara (a)social på detta sätt så får man vara det på sitt rum.
I övriga bostaden umgås vi och pratar med varandra i normal ton utan telefoner.

Det gick liksom inte att föra en normal konversation när man åt kvällsmat med högerhanden och samtidigt gjorde Facebook-uppdateringar med vänsternäven.

Vi kunde få svar 'Jo men det gick jättebra', när man frågade vilken tid de har träning på lördag.
God dag yxskaft.

-Ah men det skulle aldrig funka hemma hos oss, säger du.
Varför inte??
-Det skulle aldrig accepteras av barnen.
Jaha, så det är barnen som bestämmer det eller??

Japp det är nämligen många gånger så det ser ut men det sätter också sina spår, hos samtliga familjemedlemmar, på ett negativt sätt. Ungarna blir stressade och föräldrar blir irriterade.
Det är vår erfarenhet och en av anledningarna till att vi har satt gränser, det är inte för att vara elak, tvärtom för att lära sig hur livet egentligen fungerar.

Vi gjorde tex misstaget att låta ungarna ta med telefonerna på en utlandssemester. Det visade sig att ungarnas minnesluckor av semestern var värre än en praktfylla på Harrys.
Ehh vad gjorde ni när vi andra var till Grekland?

Absolut, du måste själv föregå med gott exempel men det fungerar.
För ja vi har absolut märkt skillnad, telefonerna gör ungarna nervösa, stressade och otrevliga. De kan ju ha missat något nytt inlägg.
När de tom själva erkänner att de nu känner sig lugnare och inte lika stressade så förstår man konsekvenserna.

En kompis hade liknande problem, där ungarna satt nätterna igenom och spelade World of Warcraft samtidigt som de saknade fullständig respekt att hjälpa till där hemma.
Föräldrarnas åtgärd var att vrida åt där det gjorde som ondast. Tjugo minuters speltid rök för varje gång de inte skötte sig. Helt plötsligt bäddades sängar, soporna bars ut, disken diskades.
Ja, de fungerade också och ungarna tycker det är bra!!.

Sen är självklart allt en balans hur långt man ska gå beroende på situation men min erfarenhet är att våga sätt regler och gränser, ungarna Vill ha riktlinjer att följa.

Men idag känns det som vi föräldrar har svårt att säga ifrån, vi tror att vi inte är bra föräldrar om vi inte ger efter. Men det blir ju precis TVÄRTOM, det är ju din förbannade uppgift att knuffa ungarna i rätt riktning så att de är flygfärdiga när de fyller 18.

Det är ju vi föräldrar som måste visa vägen. Skolan gör det definitivt inte.
Förr kunde väl till viss del militärtjänstgöringen visa var skåpet skulle stå men idag har ungdomarna rent generellt mindre krav och mindre respekt och det ska bli väldigt intressant att se dessa individer komma ut i arbetslivet och fronta verkligheten.

Vi har iofs redan praktexempel på jobbet där folk är måttligt irriterade på arbetskamrater som inte kan slita sig från Facebook eller Instagram. Ingen säger något, för det är ett känsligt ämne men tro mig, folk pratar bakom ryggen tills den dagen det är för sent….

För sent?? Ja, vi har avskedat någon enstaka som inte klarade sig utan sociala medier ute hos kund.

Jag tror den officiella förklaringen/åtgärden hette "arbetsbrist".

Och då pratar vi om vuxna människor som borde förstå bättre…
Hur ska då dagens ungdom förstå om inga regler och gränser sätts hemifrån?!

Det är helt upp till Dig som förälder!!