Det finns alltid två sidor på ett mynt...
Kategori: Allmänt
"Vi startar en blogg, vi delar med oss av alla känslor om stugan och branden!
Frågan är vad vi kan skriva om mer...sen...Ja kanske om allt vi hunnit vara med om under dessa snart 6 år...!?
Frågan är hur intressant det kan vara, det är ju bara om oss..."
Jag läser dessa inlägg i bloggen, tårarna rinner, skrattet bubblar och i bland fastnar det liksom i halsen. Visst, jag är partisk, det är ju faktiskt till mångt och mycket mig det handlar om. Det är just det, jag kommer på mig själv...det är verkligen mig det handlar om. Alla dessa tankar, känslor och ord som är så perfekt formulerade, dom är verkligen till mig!
Jag snabbspolar mitt liv i repris och orden som min vän Linda skrev i ett inlägg gör sig påminda "Jag skulle vilja ha lite av det du har."
Tro mig, för 5 år sedan trodde jag inte jag skulle överleva. INGEN hade velat byta liv eller ens ha en bråkdel av mitt liv!
Idag vill jag inte byta ut en minut!
Jag är så tacksam för allt jag får uppleva, tacksam att jag fortsatte slita som ett djur för att nå dit jag, vi är idag.
Jag har tack vare en annan människas ögon öppnat mina egna, jag har gjort jobbet själv. Tyvärr finns det ju inga genvägar, bara va i skiten och lita på att det till slut blir bra. Jag hade "sprungit" i hela mitt liv och jagat känslan, den rätta känslan. Försökt "hoppa över" andra känslor för att slippa känna just "känslor". Går det att förstå?
En dag stod han där, i sina fotbollsstrumpor uppdragna liiiite för långt och håret coolt spretigt med slingor, My God! Han hade tillråga på allt brun utan sol i ansiktet, som senare visade sig vara en produkt som ingick i sortimentet i hans företag. Inte riktigt min typ, mer brattyp fick man nog leta efter.
Brat beskrivs också på svenska enligt Wikipedia "en betäckning på ungdomar och vuxna personer från överklassen med en utmärkande kläd- och livsstil och attityd. Personerna sägs sakna egen inkomst och leva på sina välbärgade föräldrar."
Där stod han! Ja han kanske var lite för gammal för att bli försörjd av sina föräldrar men annars... Det visade sig långt senare att så inte var fallet, snarare tvärtom. Det var HAN som andra ringde till när de behövde något, vad som och när som och han kom direkt!!
Det var i början på vår resa då Jonas hade 1 familj och den familjen bodde Nyköping. Jag och barnen tillhörde inte den.
Tillbaka till fotbollsstrumporna...sa jag föresten att han såg åldersmässigt ut att vara en kvart över 25 dessutom?
Samtidigt var det någonting med hans sätt att röra sig, hans hållning och något tillbakadragna framtoning. I kombination med självsäkerhet och pondus. Vem var han?
Jo just det, en singelkille på 35 år från Nyköping, utan barn, jag skulle ljuga om jag sa att han inte väckte min nyfikenhet!
Han var verkligen inte min typ, alldeles för frän och förmodligen fanns det redan en liten och vacker tjej i hans liv som dessutom antagligen var mycket yngre än mig också. Att hon skulle ha tre barn i bagaget haha, det fanns ju inte på världskartan. Alternativet var att han inte bara hade en tjej utan flera på gång när det passade.
Min sanning stämde inte helt med verkligheten men tankarna fanns kvar där…
En rätt trasig själ skulle möte sin like. Jag tänkte att ingenting av det som varit kan någonsin bli värre, det blev det.
Jag blev mamma när jag var 22 år och var van vid att ta ansvar för en annan människa och att ge avkall på att alltid kunna göra det man själv vill, jag hade lärt mig att hitta en kombination.
Jag sprang nu in i en bergvägg, Jonas. Han gjorde som han ville punkt. Det väcktes en frustration i mig som sakta men säkert växte till total ohälsa. Jag tappade helt och hållet det som en gång var jag och det jag trodde på.
Våra personligheter krockade gång, på gång, på gång. Vi eller rättare sagt jag pratade, satte ord på känslor, förklarade igen å igen hur jag kände. Jag försökte få svar för att få något som helst lugn.
Jag är uppfostrad att konflikter är till för att lösas, man står kvar, Jonas i sin tur är lärd att – springa – och han sprang, jädrar det brann nog i trapphuset när han la benen på ryggen.
Sakta men säkert satt han kvar, ja fysiskt i alla fall. Med tiden började vi diskutera. Vi försökte få varandra att tycka likadant, hur vi tyckte att det gick? Inte alls!
Jag var ju van vid att uttrycka mig och tycka och tänka väldigt mycket, jag var också väldigt stark i just det.
Jonas hade aldrig behövt jämka särskilt mycket, det fanns det andra som gjorde åt honom och han fick nog oftast som han ville.
Jag kan säga att kollisionen var total!
Utan överdrift höll vi på så de första 4 åren, minst. Tills en dag då vi hittade nyckeln, ”kan vi inte bara vara överens om att vi inte tycker lika dant!?”
Vi har tränat och vi tränar fortfarande, ibland är det lätt att falla in i en igenkännande känsla. Vi kommer nog alltid att prata olika språk, ha olika sätt att uttrycka oss på. Vi är ju två helt olika men ändå väldigt lika personer.
I allt detta lärde sig Jonas även att säga nej till sin omgivning. Han stod upp för sig själv, han hade en egen familj nu, mig och barnen. De människor han till slut valde att ha i sitt liv med allt vad det innebär i med och motgång.
Den Jonas jag träffade för snart 6 år sedan är en person som har vuxit från en ganska liten kille i mina ögon, med slingor i håret, till en människa med egna tankar, egna känslor och en självrespekt som saknades hos oss båda. Bara sättet han uttrycker sig i det han idag skriver…
”Han tar ingen skit, som Grynet säger” men han stannar kvar och doften av brandrök från dom snabba fötterna i trapphuset är ett minne blott.
Kruxet i relationer överlag är kanske att det inte alltid faller sig så att båda parter befinner sig i samma känsla, utvecklas och möts på samma ställe samtidigt.
Det blir som en enda lång dragkamp, tills man hittar balansen och låter den andra personen få den tid den behöver. Att kunna ställa sig utanför sig själv och förstå den andre. Tror det kallas empati;). Där är vi idag.
Den ”coola killen” och ”tjejen som är van vid att få den hon vill” fick sitt livs utmaning i varann.
Våra egna sanningar sammanflätades till den riktiga sanningen, verkligheten. Vår verklighet.
Frågan är vad vi kan skriva om mer...sen...Ja kanske om allt vi hunnit vara med om under dessa snart 6 år...!?
Frågan är hur intressant det kan vara, det är ju bara om oss..."
Jag läser dessa inlägg i bloggen, tårarna rinner, skrattet bubblar och i bland fastnar det liksom i halsen. Visst, jag är partisk, det är ju faktiskt till mångt och mycket mig det handlar om. Det är just det, jag kommer på mig själv...det är verkligen mig det handlar om. Alla dessa tankar, känslor och ord som är så perfekt formulerade, dom är verkligen till mig!
Jag snabbspolar mitt liv i repris och orden som min vän Linda skrev i ett inlägg gör sig påminda "Jag skulle vilja ha lite av det du har."
Tro mig, för 5 år sedan trodde jag inte jag skulle överleva. INGEN hade velat byta liv eller ens ha en bråkdel av mitt liv!
Idag vill jag inte byta ut en minut!
Jag är så tacksam för allt jag får uppleva, tacksam att jag fortsatte slita som ett djur för att nå dit jag, vi är idag.
Jag har tack vare en annan människas ögon öppnat mina egna, jag har gjort jobbet själv. Tyvärr finns det ju inga genvägar, bara va i skiten och lita på att det till slut blir bra. Jag hade "sprungit" i hela mitt liv och jagat känslan, den rätta känslan. Försökt "hoppa över" andra känslor för att slippa känna just "känslor". Går det att förstå?
En dag stod han där, i sina fotbollsstrumpor uppdragna liiiite för långt och håret coolt spretigt med slingor, My God! Han hade tillråga på allt brun utan sol i ansiktet, som senare visade sig vara en produkt som ingick i sortimentet i hans företag. Inte riktigt min typ, mer brattyp fick man nog leta efter.
Brat beskrivs också på svenska enligt Wikipedia "en betäckning på ungdomar och vuxna personer från överklassen med en utmärkande kläd- och livsstil och attityd. Personerna sägs sakna egen inkomst och leva på sina välbärgade föräldrar."
Där stod han! Ja han kanske var lite för gammal för att bli försörjd av sina föräldrar men annars... Det visade sig långt senare att så inte var fallet, snarare tvärtom. Det var HAN som andra ringde till när de behövde något, vad som och när som och han kom direkt!!
Det var i början på vår resa då Jonas hade 1 familj och den familjen bodde Nyköping. Jag och barnen tillhörde inte den.
Tillbaka till fotbollsstrumporna...sa jag föresten att han såg åldersmässigt ut att vara en kvart över 25 dessutom?
Samtidigt var det någonting med hans sätt att röra sig, hans hållning och något tillbakadragna framtoning. I kombination med självsäkerhet och pondus. Vem var han?
Jo just det, en singelkille på 35 år från Nyköping, utan barn, jag skulle ljuga om jag sa att han inte väckte min nyfikenhet!
Han var verkligen inte min typ, alldeles för frän och förmodligen fanns det redan en liten och vacker tjej i hans liv som dessutom antagligen var mycket yngre än mig också. Att hon skulle ha tre barn i bagaget haha, det fanns ju inte på världskartan. Alternativet var att han inte bara hade en tjej utan flera på gång när det passade.
Min sanning stämde inte helt med verkligheten men tankarna fanns kvar där…
En rätt trasig själ skulle möte sin like. Jag tänkte att ingenting av det som varit kan någonsin bli värre, det blev det.
Jag blev mamma när jag var 22 år och var van vid att ta ansvar för en annan människa och att ge avkall på att alltid kunna göra det man själv vill, jag hade lärt mig att hitta en kombination.
Jag sprang nu in i en bergvägg, Jonas. Han gjorde som han ville punkt. Det väcktes en frustration i mig som sakta men säkert växte till total ohälsa. Jag tappade helt och hållet det som en gång var jag och det jag trodde på.
Våra personligheter krockade gång, på gång, på gång. Vi eller rättare sagt jag pratade, satte ord på känslor, förklarade igen å igen hur jag kände. Jag försökte få svar för att få något som helst lugn.
Jag är uppfostrad att konflikter är till för att lösas, man står kvar, Jonas i sin tur är lärd att – springa – och han sprang, jädrar det brann nog i trapphuset när han la benen på ryggen.
Sakta men säkert satt han kvar, ja fysiskt i alla fall. Med tiden började vi diskutera. Vi försökte få varandra att tycka likadant, hur vi tyckte att det gick? Inte alls!
Jag var ju van vid att uttrycka mig och tycka och tänka väldigt mycket, jag var också väldigt stark i just det.
Jonas hade aldrig behövt jämka särskilt mycket, det fanns det andra som gjorde åt honom och han fick nog oftast som han ville.
Jag kan säga att kollisionen var total!
Utan överdrift höll vi på så de första 4 åren, minst. Tills en dag då vi hittade nyckeln, ”kan vi inte bara vara överens om att vi inte tycker lika dant!?”
Vi har tränat och vi tränar fortfarande, ibland är det lätt att falla in i en igenkännande känsla. Vi kommer nog alltid att prata olika språk, ha olika sätt att uttrycka oss på. Vi är ju två helt olika men ändå väldigt lika personer.
I allt detta lärde sig Jonas även att säga nej till sin omgivning. Han stod upp för sig själv, han hade en egen familj nu, mig och barnen. De människor han till slut valde att ha i sitt liv med allt vad det innebär i med och motgång.
Den Jonas jag träffade för snart 6 år sedan är en person som har vuxit från en ganska liten kille i mina ögon, med slingor i håret, till en människa med egna tankar, egna känslor och en självrespekt som saknades hos oss båda. Bara sättet han uttrycker sig i det han idag skriver…
”Han tar ingen skit, som Grynet säger” men han stannar kvar och doften av brandrök från dom snabba fötterna i trapphuset är ett minne blott.
Kruxet i relationer överlag är kanske att det inte alltid faller sig så att båda parter befinner sig i samma känsla, utvecklas och möts på samma ställe samtidigt.
Det blir som en enda lång dragkamp, tills man hittar balansen och låter den andra personen få den tid den behöver. Att kunna ställa sig utanför sig själv och förstå den andre. Tror det kallas empati;). Där är vi idag.
Den ”coola killen” och ”tjejen som är van vid att få den hon vill” fick sitt livs utmaning i varann.
Våra egna sanningar sammanflätades till den riktiga sanningen, verkligheten. Vår verklighet.
Jonas, tack för allt jag får uppleva tillsammans med dig.
Du är min pusselbit i livet.
Carro säger:
fint:)