blandberg.blogg.se

Hon var försiktig vem hon bjöd hem då hon hade ett väldigt omtumlande förhållande bakom sig där tydligen hennes vackra yttre hade varit mer intressant än hon som person och bagaget hon faktiskt hade med sig. Men av nån anledning släppte hon väldigt fort in mig till sin familj. Kanske kände hon att jag såg henne mer än som en trofé att visa upp på stan?

Men det var just i denna stund som mina egna tvivel började göra sig varse. Hur fan skulle det här gå? Ska jag bli platsfarsa till tre ungar varav en är tonåring och mellantjejen är snart där?? Det var ju inte riktigt så här jag hade tänkt mig. Nej, visionen var ju att träffa en tjej i samma situation som jag själv. Vi skulle lära känna varandra, resa och leva livet innan vi bildar familj, skaffar hus, vovve och Volvo tillsammans.
Här var ju allt detta redan klart. Petra hade redan bockat allt på listan; hon hade levt livet, bildat familj, ja två gånger tom. Dessutom hade hon även hunnit gifta sig. Helt plötsligt började jag tvivla på vad jag gett mig in i. Jag la mig om kvällarna med tankarna snurrande i huvudet. Helt plötsligt blev jag osäker både på mig själv och Petra. Hur i all sin dar skulle jag klara av detta, det var ju Petra jag ville vara med inte hennes barn.
Jo, min mer eller mindre omogna personlighet tänkte faktiskt så. Jag förstod nog inte riktigt att ska man leva med Petra så får man allt med henne. Helt plötsligt så hade jag liite sympati för hennes tidigare mindre sympatiska flört, på just den punkten bör tilläggas.

Tankarna fortsatte, och varför skulle jag vara ”The one”? Hon hade ju uppenbarligen redan hittat nummer Ett, två gånger dessutom. Han med stort H som hon var upp över öronen kär i. Han som hon ville skulle bli pappa till hennes barn. Tankarna for genom huvudet dag som natt. Hade jag varit den människa jag är idag hade jag självklart berättat om mina tvivel men min litenhet, omognad och egoism att förlora denna fantastiska människa gjorde att jag istället försökte hitta nån jävla genväg med blandat resultat.
Ena stunden stod jag som familjefar och lagade köttfärssås till tre hungriga vildar och i nästa stund åkte jag och windsurfade med kompisarna.
Jag fick liksom ingen mjuk övergång utan blev inkastad i en situation som jag inte redde ut helt enkelt.

Likadant hade dagens Petra i samma stund visat klart och tydligt att det är detta du får, take it or leave it. Med mitt velande hade jag garanterat fått kalla handen direkt, man kan inte både ha och äta kakan.
Nu blev det inte så, istället harvade vi fram och tillbaka, Petra visste aldrig var hon hade mig, jag var hal som en ål och kunde aldrig bestämma något. Ena stunden satt jag i hennes soffa och hjälpte till med läxor för att nästa stund sitta i bilen på väg till kompisarna i Nyköping….alltid på väg.
Jag ville ha allt men ändå inte…Gud hjälpe mig!
Men jag fick ingen hjälp, jag var tvungen att börja lösa saker på egen hand.

Vi var som par "av och på" i över ett år…mestadels var jag den stora anledningen eftersom jag inte fick ihop situationen.
Efter ett tag försökte vi båda hitta andra vägar och sårade varandra in till benmärgen eftersom ingen av oss kunde släppa den andre. Tilliten försvann fullkomligt men hela tiden fanns där något mellan oss som inte gick att ta bort.
Jag skulle inte önska min värsta fiende resan vi gjorde men idag är jag glad att vi inte gav upp för just den speciella känslan som vi aldrig kunde skiljas ifrån känner man inte med alla. Och det är något man verkligen bör ta vara på. Vilket vi till slut också gjorde efter många, många vändor.

Jag kom nånstans i allt detta till insikt att jag måste acceptera läget om jag vill leva med denna fantastiska människa. Då är det så här det kommer se ut; du får tre ungar att försörja, du kan inte välja var du vill bo, hur stort du vill bo eller vilken bil du ska köra. Jag var tvungen att anpassa mig, något jag aldrig gjort i hela mitt liv. Jag levde ju dagen som den kom.

Men inget ont som inte för något gott med sig. Vi båda utvecklades något enormt under resans gång. Men resan hade bara startat.