blandberg.blogg.se

Vilka gömmer sig då bakom detta lite suspekta namn?
Ja, vi heter ju såklart inte så….eller såklart?? Man kanske kan heta Blandberg?
Vi tycker däremot att det är ett bra samlingsnamn då vi inte får plats med alla efternamn på dörren.

Jag vet egentligen inte riktigt var jag ska börja; Jag tror det hela startade för snart 6-7 år sedan. Jag var ny i stan och genom jobbet hade jag nu hamnat i Linköping efter några kortare sejourer i både Södertälje och Stockholm.
I min hemstad Nyköping var det nämligen lite svårare att hitta ett tillfredställande jobb.
Jag var van att pendla och det var lika långt norrut till huvudstan som söderut till Östergötland så jag tänkte varför inte Linköping?!
Jag började mer och mer hitta och lära känna stans vinklar och vrår.
Kände att jag trivdes bättre och bättre….en lagom stor stad, man hade allt man behövde. Bara en sån enkel sak som IKEA och Biltema. Det var ju skiiiitstooort!
Ja skratta ni, men kommer man från en mindre ort så är det verkligen stooooort att ha Biltema runt hörnet, Jag minns hur man från Nyköping åkte på shoppingresor både till Norrköping och Linköping för där fanns ALLT tyckte man. Man såg till att köpa kläder som ingen annan hade. Alla såg nämligen ut som tvillingar i Nyköping då samtliga tonåringar varit på stans klädbutik JC och roffat åt sig samma modell av den nyinkomna tröjan.


Hur eller hur….jag kände mer och mer att Linköping hade potentialen. Det var bara två aber; min familj/vänner och skärgården.
Uppvuxen på en båt i skärgården gjorde att jag drog mig för att ta steget. Jag kommer sakna möjligheten att ta flykten ut till vattnet; att bara sitta där och känna solen reflektera i vågornas skvalp. Visst jag skulle väl kunna sätta mig nere vid Stångån med risk att beblanda mig med den lite mer utslagna och onyktra societeten.

 

Men det värsta var nog det här med familj och vännerna?
Jag vet inte men Linköping är en sån där halvstor stad som man inte behöver flytta ifrån för jobbet skull…. möjligheterna finns redan på hemmaplan helt enkelt.
Inte som Nyköping där 70% av min avgångsklass flydde stan för att söka lyckan i storstan. Nej här blir folk kvar på ett annat sätt, kompisarna blir kvar, gängen blir kvar. Och kommer man då som nyinflyttad till detta kan det vara extra svårt att slå sig in i dessa barndomsgäng. Det är i varje fall min teori då jag upplevde Linköpingsborna lite halvstela och svåra att komma inpå.

Hur eller hur…på arbetsplatsen hittar man i varje fall folk man kan umgås med…i varje fall mellan 8-17.

Jag fann ganska snart en bra vän i en av våra assistenter, Tessan.
Vi var i ungefär i samma ålder, båda singlar och hade samma intressen.
Vi började även hänga lite på fritiden, gjorde en hel del dimmiga försök på Harrys, men det är kanske inte rätt forum att träffa vänner på. Och återigen fick jag kvitto på hur staden fungerade. Mina tappra försök på krogen slutade ungefär likadant varje gång; väl inne på lokal sprang min kära kollega på nått barndomsgäng eller hooka upp med nåt gammalt ex och kvar blev jag med en öl i baren.

Nu låter detta hur tragiskt som helst, varför tog han inte bara sitt pick och pack hem till Nyköping igen, tänker du? Men riktigt så illa var det inte, vi hade riktigt kul där ute och jag lärde känna många av hennes vänner men det är ändå skillnad när man träffar vänner som man vuxit upp med och har mycket gemensamt med, gamla minnen från förr, etc.
Men som sagt krogen var kanske inte bästa stället att ragga vare sig potentiell flickvän eller nya kompisar på. 
Nej, jag fick nog hitta andra lösningar. Som gammal hockeyspelare kom jag på den briljanta idén att börja röra på fläsket igen. Ett gym kanske skulle vara den vinnande idén. Då kunde jag göra två flugor på smällen, bättra på flåset samtidigt som man träffar en hel del folk.
Men bara tanken att sätta foten på ett gym gjorde mig nervös. Visst, som ung grabb hade man väl kört lite försäsongsträning med några skivstänger i en halvskitig källarlokal med grabbarna i laget.

Men att stolpa in på ett offentligt neonfläshit gym, det var en helt annan grej och inte riktigt jag.
Jag minns att jag en dag på jobbet slog på Eniro efter gym i stan; det var verkligen en djungel och så här i efterhand förstår jag att jag aldrig hade kommit iväg om det inte varit för Tessan. ....för att bara välja rätt gym var ett gympass isig. Jag blev svett av bara tanken, stan hade ju hundratals anläggningar.

Men jag nämnde som sagt idén för Tessan som genast var på. Det visade sig att hon var instruktör på Nautilus i stan. Innan jag visste ordet av så hade hon på en lunch dragit med mig till ett sk Bodypump-pass. Jag skulle få vara med som gäst.
Jag minns det som igår hur jag i omklädningsrummet drog på mig mina gamla slitna Jofa shorts och nån urtvättad, hålig och alldeles för stor vit CCM t-shirt från hockeytiden. Fotbollsstrumporna åkte på innan jag i mina gamla lejon dojor från lumpen stappla in i salen. Innan dess hade jag skämsigt fått gå ut i reception och för att låna ett lås till skåpet. Sist jag var på ett gym hängde alla sina grejor huller om buller där det fanns plats. Men nu fanns där avskilda egna skåp att hänga sina kläder i.

Fy fan jag kände mig såååå malplasé, jag hade bara velat förvinna. Jag försökte göra mig osynlig och smög längs väggarna och väl inne i gruppträningsalen stod det redan folk i den senaste utstyrseln med brunbrända och vältränade kroppar redo och taggade att köra passet. Jag kände mig lika blek som min urtvättade t-shirt men ställde mig längst bak bredvid Tessan och plockade fram grejorna. Sneglade lite på en kille framför som såg ut att vara i ungefär samma size som mig.
Visste att jag var hyffsat stark så hans vikter skulle nog även kunna passa mig.

Jaha det här skulle ju bli intressant. Man skulle tydligen lyfta vikter i takt till musik. Längst fram stod passets instruktör, ni vet så där otäckt ärtig och var folket runt omkring vältränade och fräscha så spelade tjejen längst fram i ytterligare en högre division. Men kände mig ändå hyffsat väl till mods när hon ödmjukt hälsade eventuella nya deltagare extra varmt välkomna, samtidigt som hon tittade på mig. Jag försökte nervöst rätta till tröjan och bränna av det mest avslappnande leendet.
Innerst inne var jag den mest osäkra på denna planet, vad fan hade jag gett mig in i??

Passet genomfördes och så här i efterhand hade jag nog lagt på alldeles för mycket vikter med tanke på att farbror knappt tog sig tillbaka till jobbet. Väl tillbaka när eftersvettningarna lagt sig kom Tessan in på mitt rum. Hon hade bytt om hos instruktörerna varpå lunchens ärtiga instruktör hade frågat Tessan vad det var för hunk hon släpat med sig??
-Va?! sa jag innan hon fortsatte ’Ja passa dig så inte Petra sätter klorna i dig!!’
Återigen -Va, vad menar du?? sen gick hon tillbaka till sitt rum…

Jag tänkte att det är väl klart att hon, instruktören lägger märke till nytt folk på passen och undrar säkert vem den bortkomna idioten i Lejondojjorna var.

Jag bestämde mig i varje fall att köpa kort på Nautilus som senare ändrade namn till Actic. Det blev en hel del lunchpass och många gånger upplevde jag en konstig frustration från Tessan som jag inte förstod? Den där Petra hade ställt ytterligare frågor om den nya killen i stan. Jaja de kanske inte är bästa polare och kanske är den nån form av rivalitet mellan instruktörerna, tänkte jag.
Jag hade ju efter ytterligare några lunchpass även börjat morsa på ”min instruktör” med lite ytliga kommentarer typ ’nu kör vi igen’ och ’bra pass’ så det var absolut inga konstigheter.

Tjejen spelade ju dessutom utseendemässigt i en helt annan division så hon kan ju aldrig ha funnit mig intressant på annat plan än ren nyfikenhet.
Alternativt var hon en riktig retro-nörd med tanke på mina blåa Lejon på fötterna, men knappast trolig då hon själv alltid kom i den senaste outfiten.
Jag köpte i varje fall nya pjuck, vi gick på fler pass och jag hade verkligen ingen tanke på Petra mer än som instruktör. Jag hade dessutom vid ett tidigare tillfälle sett henne stå omfamnad på krogen med en lång, mörk kille och det var nog den bilden jag fått av henne; Hon var tjejen som hade det hon ville; Med hennes starka personlighet fick jag henne till en lite högre uppsatt affärskvinna alternativt chef som passade på att knäcka lite extra på kvällarna som instruktör då hon ändå älskade att träna. Och någonstans borta vid bänkpressen väntar hennes långa, mörka, biffiga och lika sjukt snygga boyfriend och tillsammans åker de hem i deras gemensamma sportbil som står parkerad nere i garaget.

Veckorna gick och vi (jag och Tessan) var hembjudna på inflyttningsfest hos en kollega. Jag minns att det var vinter för jag gick lite före när vi väl bestämde oss för att gå vidare ner på stan och mina lågskor var inte avsedda för 2 dm snö.
På nån vänster hamnade jag och de lite yngre förmågorna inne på Platå.
Och där besannades verkligen mina fördomar om Linköping, eller ja kanske inte unikt för Linköping men ändå.
Maken till snoffsiga brudar fick man leta efter. Ja, jag säger brudar för detta var ingen trevlig upplevelse. Tillhörde du inte något innegäng alternativt var solariebränd, med bakåtslickat hår, rosa skjorta och pappas plånbok med dig så var du inte värd ett ’hej.’ Nej jag gjorde klassikern, svepte sista ölen och lämnade stället framåt småtimmarna och funderade om jag skulle gå över till det lite mer jordnära Harrys men nej återigen, jag känner ingen och i detta snöoväder står jag inte en minut i den gigantiska kön.

Morgonen därpå drog jag igång telefonen som hade dött under kvällen.
Piiiip, ’Var ser man Dig en kväll som denna?’ Ett mess från okänt nummer.
Efter lite detektivarbete (om Hittas website räknas som detektivarbete) så kom jag fram till att det var ”min instruktör”.
WTF!?! Hon måste fått fatt i numret när jag reggade mig som kund på gymmet var min första tanke, för jag visste att jag inte fanns med på Eniro då det var företagets abonnemang.
Jag funderade ett tag och försökte återminnas gårdagskvällen…
Knappade in att jag fått batteritorka och att jag hängt större delen av kvällen på Platå.
’Jaha du har dansat brallorna av småtjejerna’ fick jag till svar.
’Ehh aah typ’ , svarade jag samtidigt som jag blev påmind av de mindre trevliga brudarna och att riiiikitgt så hade nog inte kvällen sett ut men hennes version av kvällen lät mycket mer macho.

Efter det hade vi lite sporadisk kontakt och jag fick höra på omvägar att hon hade barn sen tidigare men inte med killen hon hängde med. Hon skulle enligt utsago vara en manslukerska och oftast få som hon ville.
Men det var ändå någonting som fascinerade mig med henne? De få messen som kom var alltid fyndigt formulerade och jag kände att hon hade humor. Hon var underfundig på något konstigt sätt, jag gillade hennes sätt att skriva.

Det gick väl ytterligare några veckor och lunchpassen fortsatte, de ytliga fraserna byttes ut till lite mindre yta såsom ’Du är duktig där framme’ och ’Bra kämpat killen’
En dag nämner hon istället för att fråga om mitt nummer ’om jag ville ha ”fler tips från coachen” så skulle jag skicka mitt nummer till henne’ för hon hade nämligen tappat sin mobil när hon var ute och åkte motorcykel. Jaha tänkte jag, om du fick tag i mitt nummer första gången så ska det väl inte vara så svårt att få fram det igen??

Det visade sig att hon hade varit på Harrys den där snöiga kvällen då jag hamnade på Platå och på fyllan och villan hade Tessan gett mitt nummer till henne och kanske tog det emot att be om det igen?
Efter ytterligare några pass då jag ständigt blev påmind om hennes bländande närvaro skickade jag mitt nummer. Jag tänkte nu måste jag skriva något fyndigt:
Tror jag skrev något i stil med ’Här kommer mitt nummer om du behöver barnvakt nån kväll.’

Hon svarade lika rappt som vanligt med frågan om timtaxa?
Jag log och tänkte att hon måste i varje fall se nånting i mig eftersom hon indirekt frågar efter mitt nummer igen. Men fortfarande eftersom vi träffades i miljöer där jag såg henne som en elitseriespelare och själv stod jag och harva i nån gärsgårdserie tänkte jag aldrig i banorna att hon skulle vara intresserad på det sättet. Lika barn lika bäst brukar man ju säga. Ja, jag kände mig alltid som en djävla korpenspelare när vi träffades.
Du vet känslan, något jag tror vi alla varit med om….när man träffar någon som man tycker ser bra ut, man som kvinna. Man känner sig så himla ful och schabbig….man vill bara försvinna. Måtte nu inte bara hennes ursnygga boyfriend dyka upp så det blir ännu mer uppenbart!!!

Veckorna gick, snön smälte, helgen kom och vi var i vanlig ordning ute på gallaj. Fråga mig inte men förmodligen kom känslan av utanförskap smygande igen och där i mitt bakhuvud fanns i varje fall en som visat att jag faktiskt existerade på denna planet. Efter fyra groggar i högerbenet och lika många öl i det andra så tog jag mod och skriva:
Jag försökte minnas hur hon så snyggt formulerat frågan var jag höll hus den där vinterkvällen men jag hittade inte messet…fick istället iväg…Var äru??
Charmigt värre,
Svaret blev att hon redan varit ute men gått hem lite tidigare till en kompis. Vi fortsatte vår messkonversation och jag bad henne komma tillbaka så skulle vi minsann göra stället galet. Nej, hon hade redan krupit ner i pyjamasen.
'Ja men pyjamas funkar, du smälter in, alla är så fulla ändå, bara du kommer hit!!' alla mina försök misslyckades.
Vi stängde stället och jag ramlade i vanlig ordning hem till min övernattningslägenhet som jag efter mycket om och men skaffat hyffsat centralt. Kommer inte riktigt ihåg men förmodligen i styrka av tidigare mess tog jag mig väl hemma mod att ringa då hon tidigare berättat att hon var hemma hos en kompis.

-Hej, det är Jonas, du vet han längst bak i salen.
-Haha, va kul att du ringer.
För första gången fick vi kontakt över telefon. Jag minns att jag försökte skärpa mig när jag pratade och hur hela djävla lägenheten snurrade. Jag ramlade ihop som ett korthus i soffan samtidigt som jag försökte beskriva hur lägenheten såg ut. Jag kom på mig själv hur jag låg och pekade var köket låg och berättade för henne genom att mäta med händerna hur stor tv:n var. Tror vi pratade en bra stund för när jag vaknade nästa morgon hade jag en överjävlig huvudvärk som bara kunde skyllas på för lite sömn;)

Men en karta Alvedon och en hink vatten senare såg jag istället fram emot fikan i trädgårdsföreningen som vi tillsammans bestämt.

Jag var av någon konstig anledning inte nervös över huvud taget men det var nog mycket hennes förtjänst då hon under natten varit så himla enkel att prata med. När vi väl träffades fick jag min känsla bekräftad, hon var verkligen enkel, inget tillkrånglat, hon var bara sig själv och inte instruktören längst fram.
Min bild av den perfekta kvinnan med håret noga uppsatt och de absolut senaste träningskläderna ändrades drastisk när hon stod där ”civilklädd” i baggybyxor med sina oförglömliga korallturkosa ögon som gnistrade i förmiddagssolen samtidigt som hennes varma röst frågar;
-Hej, hur mår du idag.
Jag mörkade min huvudvärk och vi började promenaden mot stadens park.

Vi hade en helt fantastisk dag, det var en av de första riktigt varma vårdagarna. Vi fikade, promenerade, pratade om allt, hon berättade i korta drag om hennes liv och ingenting stämde överens med bilden jag fått framförd.
Sakta men säkert förstod jag att den där sportbilen i garaget istället bestod av en röd liten halvshaskig Toyota. Den biffiga, mörka pojkvännen byttes ut mot några trasiga förhållanden varav det sista tydligen tagit väldigt hårt på den till ytan hårdhudade ”affärskvinnan” som inte heller stämde överens med verkligheten.
Jag hade nog aldrig träffat en mer känslosam människa och dessutom med en förmåga att uttrycka sig. Hon hankade sig fram på tillfälliga jobb, allt som receptionist till gruppträningsansvarig på olika anläggningar. Jag tänkte redan då hur bortkastad hennes fantastiska egenskaper var. Den tjejen skulle kunna göra stordåd på rätt plats.

Det enda som stämde med min föreställning var hennes förföriska utseende och hennes starka personlighet.
Annars vara hon en lika vanlig människa som mig, med liknande fina och tråkiga livserfarenheter som vem som helst. Helt plötsligt kände jag att vi hade jämnat ut spelreglerna, vi spelade i samma liga helt plötsligt.

Vi smet in på Hennes & Mauritz för hon hade sett nån sommarklänning som hon ville prova. Jag blev helt plötsligt expedit för en stund när jag skulle hämta storlekar till höger och vänster. När jag kom tillbaka till provhytten uppenbarade sig den första egentliga skillnaden på henne och mig, hon var mindre blyg. Hon stod där och viftade med blusar och klänningar, behåar flög och till slut visste jag inte var jag skulle titta.