Cirkusen är i stan
Kategori: Allmänt
Gott nytt år och god fortsättning på er alla.
Vår Asienturné fortsätter. Efter ett makalöst vackert firande i Krabiprovinsen satte vi oss på en båt med slutdestination PhiPhi.
Men innan vi kom så långt hade den Thailändska mentaliteten nästan retat gallfeber på både oss och övriga resenärer.
Absolut att sengångartempot och "det-är-inte-så-djävla-noga" attityden kan vara rätt charmig men den kan nog tom göra Skalman stressad.
Samma morgon hängde vi på oss våra ryggsäckar för att leta upp en bra frukostbuffé då vi misstänkte att mat ser vi nog inte förens till kvällen. Med en fullpackad rygga i 32 graders värme känns var 100:e meter som ett löp-pass.
Nåväl, efter nypressade apelsiner och färsk ananas i yoghurten visade det dig att upphämtningen för vidare färd till båten var alldeles utanför vårt hotell!!!!
Men va fa...Kommunikaaaaatioooon..inte thailändarnas starkaste sida. Aja det var bara 5-6 löppass tillbaka.
Klippt slut, svetten lackar i pannan och du har inte en aning vad eller vem som ska hämta upp dig?!
Allt du har är en biljett i handen och beroende på biljettfärg så kan det från ingenstans dyka upp en snubbe antingen på en halvrisig moppetuktuk till en mer proper klädd gentleman i en minivan med aircondition.
Vi hade ingen aning men när det efter 15 minuter efter utsatt upphämtningstid fortfarande inte dykt upp någon började man svettas av andra anledningar. Precis när jag tänkte springa upp och kolla med biljettförsäljningstället hör jag någon skrika
-Allå Allå Phi Phi...
Lite längre upp på gatan ser jag en lokal buss (lastbil) komma nerför backen med fyra vilsna turister sittandes likt i en bambubur på flaket.
-Jag tror våran raid är här, flinar jag till Petra och greppar min rygga.
Japp cirkusen var i rullning igen. Trots buren höll jag i Petras yviga armar till det var dags att kliva ombord på båten.
Väl ombord fanns det två alternativ.
En AC-tempererad cupe in under däck med en garanterad efterföljande förkylning på köpet.
Alternativt den brännheta solen upp på däck.
Vi valde däcket då vi snart skulle vara i väg och fartvinden skulle säkert kännas skönt.
Men det borde vi kanske förstått efter bussresan.
Man åker aldrig på utsatt tid.
Nej det är bättre och stå 45 minuter och varmköra maskinerna så vi uppe på däck blir halft koloxidförgiftade.
Detta i kombination med 35 graders stekande sol gjorde att vi såg ut som araber invirade i sjalar och saronger hela högen. Värmen var nära på olidlig. Lika befriande var det när trossarna slutligen lossades och fartvinden tog tag i våra kokta och färdigrökta kroppar.
Färden gick via Phrang nang, Poda, Chicken Island och efter ca två timmar på "öppet hav" uppenbarade sig slutligen PhiPhi. Det var rätt skönt då vi båda var rätt avtrubbade efter förmiddagen.
Petra tog orden ur min mun när hon nu suktade efter en iskall fruktshake vilket gjorde att jag likt Homer Simpson såg hela djävla ön formad till just en bananashake.
Efter mycket om och men, trängandes bland tusen kineser som för övrigt har noll koll och då menar jag verkligen noll(0) koll. Detta folkslag har inte begåvats med vare sig fingertoppskänsla, ödmjukhet eller vett & etikett, vilket djävla folk.
Hur eller hur, väl i land så var vatten och den efterlängtade shaken högt prioriterad.
Vattnet blev prio ett och vi smet in på ett mini mart. Vi gick runt och kika och då händer det som inte får hända.
I ett ögonblicksverk så hör jag hur något rasar.
Jag sluter mina ögon för jag vet ju innerst inne vad som händer....
Det är i dessa lägen som man måste ta beslutet att antingen bara försvinna alternativt komma till undsättning.
Det beror lite på storleken av skada.
Jag sluter mina ögon och håller tummarna att inga dyra föremål gått i kras.
Till min stora lättnad har hon bara rivit ner ett ställ med snorklar och cyklop den här gången.
Jag låtsas inte veta vem hon är, betalar våra vattenflaskor och inser att hon i varje fall presenterat att cirkusen nu är i stan.
