blandberg.blogg.se

 

Det spelar ingen roll om du är 14, 40 eller 75, vi utvecklar våra personligheter så länge livet har sin fantastiska resa.

När jag var yngre så förstod jag nog inte riktigt det här, jag trodde att alla vuxna människor vid en viss ålder trillade över en och samma "vuxengräns". Där alla liksom stannade upp och blev ungefär lika kloka och ansvarsfulla. Man skaffade barn, bil, jobb och alla föräldrar låg på en och samma ska vi kalla det vuxennivå.
Det var en rätt omtumlande upptäckt när jag i övre tonåren började förstå att det kanske inte riktigt var så.

I min egen litenhet, där jag själv var åldersmässigt började jag sakta inse att de faktiskt skilde sig...ganska väsentligt;

Vissa vuxna var alltid jättetrevliga och trygga, någon drack mer vin än andra, vissa var naturligt behagliga, andra jättesvåra att förstå, somliga frågade alltid hur jag mådde och andra nonchalerade mig totalt. Men vad var rätt och vad var fel?

Idag ser jag självklart detta med helt andra ögon, jag har själv utvecklats och inser vad som sätter spår i människor, vad som formar oss till vad vi är:
Hur faktiskt en del inte ens når min "imaginära vuxenivå", där utveckligen helt och hållet stannar upp nånstans vid 16-17 år, både emotionellt och intellektuellt.

 

 

Eller att den upplevda trygga människan faktiskt bara var en riktigt bra skådespelare, att han som drack faktiskt var en av de snällaste till skillnad från han som upplevdes som hjälpsam och trevlig.

 

Jag lärde mig även förstå att olika människors sätt att utrycka sig eller oförmåga att uttrycka sig beror på faktorer såsom utbildning, miljö, uppfostran och intresse att utvecklas.
Hur otrygga och osäkra människor försöker skryta, manipulera, ljuga alternativt vända kappan efter vinden.

Jag trodde inte heller att vuxna människor blev kära, alla mammor och pappor hade ju redan varandra.
Ska jag vara riktigt ärlig tog det lång tid innan jag förstod att man vid 70 års ålder kan få samma fantastiska kärleksfjärilar i magen som när du var en finnig 15-åring.

Ja du kanske skrattar men egentligen var det inte så konstigt! Mormor och morfar hade ju varandra, likadant farmor och farfar. 
Och du såg ju aldrig gamla rynkiga rollatorburna pensionärer stå och hångla vid busshållplatsen direkt.

Idag vet jag bättre, jag tänker bara på min kära mor som snart går i pension. I min värld så är hon absolut ingen gammal grå pensionärsnucka utan mer en medelålders kvinna som går på gym, stylar håret i de senaste färgerna och köper nästa års moderiktiga kläder. Vem fan skulle inte bli kär i henne?!

Det har för min egen del bara blivit mer och mer uppenbart.

Vi utvecklas hela tiden, somliga mer och andra mindre.

Jag kan utan överdrift säga att jag sista 10 åren gjort en personlig resa som inte är i tillstymmelse av vad jag gjort under hela mitt tidigare liv.

När jag var 30 var jag i mitt tycke färdig; vuxennivån var nådd, jag var en vis man som visste hur man "strök sina skjortor".

Idag vet jag bättre, jag var ju fan knappt torr bakom öronen;

jobbade som en tok, inte för att jag tyckte det var kul utan för att bevisa min egen osäkerhet att jag dög. Yta var viktiga grejor, de senaste märkeskläderna, rätt brallor, rätt aftershave och att håret låg åt rätt håll.

 

Nej, den vilsna pojken visste nog inte riktigt var han var på väg. Han gick utbildningar, gjorde karriär, bytte flickvänner, startade företag etc men var han själv riktigt där?! Följde han sin egen vilja och känsla?! Hade han ens någon känsla?! Var han pålitlig?! Var han en bra människa?! Vad sökte han egentligen?!

Helt plötligt blev jag ställd mot väggen med frågor jag aldrig behövt ställa mig själv. Frågor som får mig att inse vad som är viktigt och som utvecklar och sakta formar mig.

 

Formar mig, ja en del skulle säga till det sämre och andra till en bättre människa.

Tidigare rättade jag alltid in mig i ledet och var alla till lags, idag gör jag mer det som känns rätt i magen.

Men att gå från en väldigt medgörlig individ som gärna vände kappan efter vinden och ställde upp i alla väder till någon som står för sina åsikter och gör och uttrycker det som känns bäst kan säkert av många upplevas som djävligt obstinat och obekväm. 

Min omgivning kanske ser det så men det är bara en liten del av mitt nya jag och huvudsaken är den helt fantastiska frigjorda känslan inombords. Tänk att det skulle ta 40 år, sent ska syndaren vakna. Och det fina i kråksången är att jag ännu bara sonderat terrängen. Jag är fortfarande ute och cyklar många gånger, jag har vädigt mycket att lära.

 

Men hur kan det komma sig, vad är det som gör att vi utvecklas eller inte?! Jag kan inte generellt säga vad som triggar igång eller gör att vi vill vidare. Vissa har inget val andra kanske inte ens vill utveckla sin personlighet och det är väl både på gott och ont.

Men det farliga tror jag är när man verkligen vill utvecklas men inte får möjligheten...då ska man nog tänka igenom sin situation.

Det kan både handla om sitt jobb men framför allt i sitt förhållande........

Hur eller hur, jag brukar "skylla" min egen utveckligsresa på Petra som faktiskt varit med under större delen av denna och också är en stor anledning till den samma. Varför det?!

Jo, jag tror att det många gånger kan behövas en kris eller ett stort trauma i livet (att tex träffa Petra;) för att förstå att man måste vidare.

Sämt och sido, utan henne skulle jag aldrig blivit ifrågasatt på samma sätt, jag skulle aldrig sett saker ur andra perspektiv. Jag skulle levt mitt liv utifrån hur andra ville att jag skulle leva. Lite så som man förväntas leva, så som Facebook och Instagram vill att du ska leva.

 

Men mitt egna personliga trauma, hon längst fram i klassen lärde mig att lyssna på mitt eget hjärta. Tack Petra, du är inte bara snygg utan en av de klokaste också. Glöm aldrig det.