blandberg.blogg.se

..är i farten igen, men med en sjukling på soffan gör man ju vad man kan för att hjälpa.
Efter ett Bodystep-pass i fredags ringde nämligen fröken Lindberg med den där rösten som jag bävat för skulle komma en dag;
-Hej, är du hemma? Kan du åka och handla? Det knäppte till i ryggen på passet och jag tror något är galet, riktigt galet den här gången, jag kan inte lyfta benet men jag är på väg hem.

Nån timme senare åkte Taccosen fram men Lindberg fick sitta i soffan och käka, att sitta på en stol var inte att tänka på. Kvällen kom och stelheten och smärtan blev bara värre och värre. Efter sex år tillsammans har man börjat lära känna varandra och jag vet hur otroligt hög smärttröskel Petra har. Det ska mycket till att hon gnäller.

Hennes rygg har ibland sett ut som ett zäta när hon kommer hem men nu var det på allvar. Hon kunde inte hålla masken liksom, jag såg verkligen hur hon led. Man fick knappt prata med henne, än mindre ta i henne.

Hon hittade nån lustig ställning i soffan och vilade blicken på TV:n men jag såg att hon inte tog in en enda sekvens av vare sig nyheter eller film, hon var inte där helt enkelt. När natten kom hade vi ringt sjukvårdsupplysningen både två och tre gånger. Vi konstaterade ganska snart att ischiasnerven kommit i kläm.
En fruktansvärd molande värk från stjärten, ner i benet och vidare ut i foten. Även Google talade sitt tydliga språk, denna fingertjocka nerv har av någon anledning kommit i kläm, diskbrock eller inte men symptomen gick inte att ta miste på.

Att sitta vid sidan om och inte kunna göra något är så fruktansvärt frustrerande. Det blir dessutom en ond cirkel när den som lider blir på skitdåligt humör och bara väser. Framåt två på natten gick jag motvilligt upp och la mig. Petra blev kvar i soffan, det fann inte en chans i helvetet att hon tog sig upp. Jag var helt utslagen och somnade tydligen rätt fort men väcktes en timme senare av min telefon, Petra ringde från nedervåningen;
- Det går inte längre, jag börjar tappa känseln i foten, hör jag henne med en tårfylld röst.
Jag springer ner och möts av en spänd fiolsträng liggandes i soffan. En hel kväll utan att kunnat gå på toaletten gjorde hennes natt ännu mer outhärdlig. På något sätt hade hon masat sig upp för att kissa men kroppens försvar vid extrem smärta, illamående och svim-attack gjorde att hon fick panik och ringde mig väl tillbaka i soffan. Bortdomningarna ovanpå detta gjorde henne fruktansvärt rädd.

Jag ringde sjukvårdsupplysningen ytterligare en gång och beskrev scenariot.
-Ring 112 efter en ambulans, hon måste komma in för läkarvård, säger sjukvårdsupplysaren.
För att inte skapa mer oro och rädsla försökte jag tona ner allvaret när jag återberättade för Petra vad jag fick för råd. ’Vi avvaktar lite men i värsta fall får jag ringa en ambulans åt dig’, försökte jag med min lugnaste röst.
I samma veva hittade hon en ställning i soffan där det helt plötsligt kändes mycket bättre?!
För första gången på hela kvällen kunde jag prata med henne, hon beskrev den outhärdliga smärtan. Hon hade aldrig varit med om något liknande, hon födde hellre barn både två och tre gånger än att uppleva detta igen. Vi satt och småpratade en stund, det var ganska skönt att få tillbaka en Petra jag är van vid, ni vet hon som pratar så man knappt får stopp på’na. Vi försökte tillsammans förstå hur kroppen fungerar, hur fantastisk smart den är. Hur den vid allt för hög smärta stänger av och låter oss istället svimma. Men vi fick inte ihop just den teorin med barnafödande, det hade varit snyggt om man tuppade av mitt i allt?!
Vi kom även fram till att hennes toalettbesök förmodligen fått ’Vad det nu än var som tryckte på nerven’ att hamna rätt igen. Morgonljuset spred sig över daggen på gräsmattan utanför. Måtte hon nu bara få sova tänkte jag när jag återigen gick upp i sovrummet.

Dagen efter var den molande värken borta, kvar var bortdomningarna och ett ben som inte styrde för fem öre. Men hennes lycka att slippa värken överbryggade nog allt, trots endast 3 tim sömn var hon på ett strålande humör (eller också var min referens till gårdagens fräsande lite missvisande).
Hur eller hur, det verkade som en å annan ”droppfot” var inget att bry sig om. På måndag uppsöktes dock läkare och hans diagnos efter undersökning ”Detta ser inget bra ut alls” var nästa dråpslag.

Måste erkänna att jag blev alldeles kall när hon berättade läkarens dom. Jag har nämligen sagt åt henne att hon måste vara rädd om sig. Ni alla som känner detta energiknippe vet också att hennes personlighet stavas TRÄNING, hennes livsstil heter TRÄNING, hon älskar TRÄNING, hon mår bra av TRÄNING, människan är ju personifierad TRÄNING. Skulle hon då gå sönder, än värre bli invalidiserad skulle hennes värld rasera. Ja, hon kanske inte skulle erkänna det själv men i min mening skulle en stor del av henne dö.
Läkarutlåtande nummer två ’Fullt återställd med sjukgymnastik’, lät betydligt bättre. Men jag hoppas att den fortfarande ostyrliga vänsterfoten tillsammans med en högeraxel som hoppade ur led för några veckor sen har satt sina spår och fått henne förstå att vara mer försiktig framöver, vi är inte 20 längre.