blandberg.blogg.se

Vad menade hon egentligen med det??

Att just ”jag” fick kontakt? Jag tittade med en frågande blick på Petra. -Jo för att du är så öppen och mottaglig fortsatte Petra.

Jag tänkte inte mer på det, vi tog varandra i handen och gick hemåt i den lite kyliga och stjärnklara kvällen. Jag tror inte jag sa ett ord på hela vägen utan försökte bara ta in kvällens alla intryck och njöt mest av alla stjärnor som glittrade.

När vi väl kom hem måste jag erkänna att jag fortfarande var euforisk inför min intressanta kväll. Så pass att jag dagen efter var tvungen att berätta om mina upplevelser på jobbet och likadant för alla mina vänner.  

Och Herrejösses vad folk delade upp sig i två läger. Det fanns verkligen inget mittemellan. Och det är riktigt intressant hur starka åsikterna är som väcks.

På jobbet där femton hyffsat inskränkta ingenjörer samlas runt fikabordet, de behövde inte lyssna speciellt länge förrän jag blev utskrattad och fullkomligt sågad vid fotknölarna. De ska precis som jag ha vetenskapliga bevis.

Men faktum är när jag berättade om min mammas erfarenhet så var det många som i ren frustration skakade på huvudet och blev knäpptysta eftersom där inte fanns någon som helst naturlig förklaring.

Till saken hör att min mor blev så tagen av mina upplevelser att hon bokade upp en privat seans hos denna Eva. Och det hon sedan fick uppleva gjorde tom mina skeptiska kollegor tysta. Till mamma kom nämligen den jag trodde skulle dyka upp hos mig. Pappa Göran ville helt enkelt komma och hälsa på. Ja, han och mamma hade ju några år tillsammans så det var väl inte så konstigt.

Hur sedan Eva berättade saker på ett sätt som bara Göran skulle uttrycka. Han kunde tex fortfarande inte förstå hur mamma över huvud taget "stod ut med honom"!! Han kunde vidare genom Eva berätta hur mamma precis möblerat och gjort om i fönstren där hemma. Likadant exakt vad mamma varit med om den sista tiden och hur hon såg på saker och ting kring detta. 

Eva upplevde ”den här mannen” väldigt social, omtyckt och energifull. Efter en stund blev Eva trött för det var så mycket energi runt den här personen, det var mycket om och kring, mycket energi, han skulle prata med allt och alla och vara i centrum….och ni som kände Göran vet vad jag pratar om. Världens bästa på alla sätt, men det gick aldrig att få tyst på´n:)

Eva berättade att det är samma sak på andra sidan, massor av energi så mamma får inte bli förvånad om han får lampor eller stereoapparater att bete sig lite konstigt. No shit, tänkte jag när jag med stort intresse lyssnade på mammas berättelse och samtidigt mindes min lilla tvätthög som jag aldrig fick avsluta.

Men nu till det mest hårresande. Mammas biologiska pappa, alltså min morfar gick bort för några år sen. Han och mormor skilde sig tidigt och mamma har inte haft någon kontakt med honom efter det. Förutom något besök sista tiden då han blev allt äldre och sämre. Precis innan mamma skulle lämna så säger Eva:

-Vänta, det kommer en viss Herr Arne till mig, känner du nån sån?! Med tårfyllda ögon svarar min mamma –Ja, det är min pappa!!!!

-Ja, och han vill bara säga hej innan du går.

Under hela mammas berättelse fick jag rysningar och håren ställde sig om vartannat men det var ungefär nu som även mina ögon reagerade.........med tårar. Hur i hela friden?!? 

Summa kardemumma så vet jag inte längre vad jag ska tro. Jag är i grund och botten fortfarande en tråkig vetenskaplig ingenjör men mina upplevelser har definitivt ruckat på mina tidigare inskränkta teorier.

Och likadant så har de faktiskt hjälpt mig i mina svåraste stunder, det har gjort att det har varit lättare att komma vidare eller att se saker och ting utifrån en lättsammare synvinkel.

Jag kan ju ta ett exempel; Vår älskade stuga brann ju som fackla för ett halvår sen. 

Detta var av naturliga skäl en av de största tragedierna i mitt liv, allt som vi hade åstadkommit under sommaren gick på en timme upp i rök. Alla loppisfynd, alla sommarkläder, möblerna, nya TV:n, PS3:an, kameror, foton och all tid vi lagt ner på att skura, tvätta och måla. Vi kostade tom på en skortstensotning det sista vi gjorde. Och dessutom utan försäkring så kan ju en sån här tragedi ta knäcken på vem som helst.

Men jag har så här i efterhand funderat varför det blev som det blev?? Polisens "tekniska" kunde aldrig till 100% fastställa brandorsak. Vad var det egentligen för mening med allt detta?!? Jag hade under sommaren varit med om en del underliga händelser och ju mer jag tänker på det desto mer bleknar mina vetenskapliga teorier. 

Att farfar inte pratade skit var jag redan fullt övertygad om, han var garanterat med mig när jag röjde där ute i stugan. Vid ett tillfälle var jag tvungen att nypa mig i armen; Sommaren bestod till mångt och mycket att skövla skog och sly för att få fram strandlinjen. Av detta blev det många brasor där min bästa vapendragare Krille varit en hjälpande hand många gånger. 

 

Men vid just detta tillfälle var jag helt själv. Brasan var i vanlig ordning tänd nere vid strandkanten, det var klarblå himmel och jag bar sly och brände så svetten lacka. Jag tog krattan för att få upp småkvistar och skit som inte hamnat i elden. Av ren trötthet tar jag ett felsteg och tappar balansen i riktning mot elden. Precis när detta sker känner jag hur hela min rygg, mina axlar och hela bakhuvet få en vattenkaskad över sig!?!!

Jag hittar balansen rätt snabbt men hinner känna hur det svider till i ansiktet av hettan från elden. Jag tittar upp i den klarblåa himlen, vidare ut över vattnet som jag hade någon meter bakom mig. Vad fan hände? Då visste jag inte? Jag kunde inte för mitt liv förstå vad som hände? Svaret fick jag senare hos Eva. 

Samtidigt har jag även fått för mig att det kanske inte alltid gillades vad vi gjorde där ute i stugan. Tidigare och bortgångna ägare var tydligen riktiga botaniker vilket kanske inte är min största ådra i livet. Visst, det är fint med gröna växter och blommor men vårat röjande på tomten och allt fixade & trixade i det gamla huset gör att andarna vänder och vrider sig i graven, vilket de också lite kusligt gjorde oss påminda ibland.

Jag vet att minstingen, Alfons 11 år, kom utspringandes från stugan en varm sommareftermiddag. Han var helt kritvit i ansiktet och hjärtat slog volter på honom. Då hade han suttit och spelat PS3 i godan ro….och helt plötsligt välter ett glas fullt med läsk på köksbordet en bit ifrån honom. Visst att man kan vara förbannad på nyinflyttat folk men att ge sig på barn, det är lågt. 

Till saken hör att det var mest jag, Petra och Alfons som bodde där ute i vår underbara sommaridyll. 

Petra tyckte det var helt fantastiskt skönt att ge sig ut på en timmes promenad på mornarna. Jag tyckte däremot att jag fick motion och tillräckligt med luft under dagarna och tog istället alltid tillfället i akt att sova ut och Alfons likaså.

Denna morgon var inget undantag. Jag hörde hur Petra drog på sig träningsskorna för sin dagliga morgonrutin. Jag fick en puss på kinden, hon stängde ytterdörren efter sig och jag vände mig om och borrade ner ansiktet i den mjuka kudden samtidigt som jag hör hur någon kommer in i sovrummet. 

Det gamla trägolvet avslöjade nämligen den mest tysta och smidigaste varelse. Vad fasen gör Alfons uppe så här tidigt och vad gör han då i vårt sovrum? Aja, han kanske vaknade av sin elefant till mamma och ville nu ha sällskap?! Jag låtsades sova och hörde hur han gick från Petras sida och vidare ner över fotändan och närmade sig min sida. Jag tänkte att nu ska jag fort kasta av mig täcket och skrämma honom. Sagt och gjort, täcket flög av och jag kände stugans svala luft landa på min kropp.

Men döm av min förvåning när jag ser mig omkring i det tomma rummet, där stod ingen Alfons?!! Jag kan säga att jag blev mäkta förvånad och håret ställde sig upp när jag smög ut till Alfons och hör hans djupa sovande andetag i rummet bredvid. Vem var det då som gick i vårt sovrum? 

Likadant var jag den sista som befann mig i stugan innan den brann ner. Sommaren var över och jag hade ensam åkt ut en eftermiddag. Jag bytte om i stugan för att gå lös med motorsågen. Det rök några aspar den kvällen.

När mörkret föll samlade jag ihop mina prylar innan jag gick in i stugan för att svida om. Jag vet inte vad det var men det gick som en kall vind genom hela huset när jag satt på huk och borsta av mig den värsta skiten på farstukvisten. Jag tittade mig omkring samtidigt som jag snabbt drog på mig tröjan. Det kändes som huset ville säga mig något i den kalla vinden.

Vad allt detta rörde sig om får jag förmodligen aldrig svar på då stugan någon vecka senare stod i brand. Men nånstans får jag en känsla att det var dåliga energier som vi lika gärna kunde vara utan och det fanns nog en riktigt bra anledning till att allt gick upp i rök den där oktobereftermiddan.

Vi får nu chans att börja på ny kula. Och finns det någon högre makt ber jag nu till denna att vi hittar en lösning på ett nytt boende.

Och iså fall hoppas jag ni följer med på resan.