blandberg.blogg.se

Välkommen till Familjen Blandberg!!! Här kommer du att läsa om livet som det verkligen ser ut. Inte den förskönade vardagen eller kryddade solskenshistorier ala de Facebook. Nej, endast den sanna och krassa verkligheten, lika skön och vacker som den kan vara, men även den ibland grymma och brutala verkligheten kommer att skildras. Men det är just detta som utvecklar oss människor. Hur du tacklar dina situationer och intryck, det är just det som gör dig till den du är och kommer att bli.

Nära skjuter ingen hare.

Kategori: Allmänt

Jahaja, det var väl ungefär här jag med glädjetårar skulle vilja skriva; JIIIHAA så var man äntligen pappa för första gången, men riktigt så enkelt var det inte.
I tisdags var det alltså dags, Petra skulle sättas igång för en planerad och kontrollerad förlossning. Allt för att inte trigga igång hennes tidigare misstänkta diskbråck, allt för att ha rätt personal på plats, allt för att ingen ska klanta sig, allt för att Petra ska känna sig trygg och säker.
 

Fullgången och världens längsta mage.
 
Vad händer? Vi kommer upp till förlossningen, barnmorskan lägger nån form av pulsband runt magen för att hålla koll på den lilla krabatens hjärtfrekvens. Hon gjorde en snabb undersökning och kunde konstatera att lillkillen sov och det är kanske inte det mest optimala tillståndet när man ska göra sin livs resa ut till stora vida världen.
Jaha det var bara lugnt och stilla vänta att lillens mat- och sovklocka skulle behaga ringa samtidigt som vi inväntade förlossningsläkaren.
 
Petra låg på britsen och jag stirrade på pulsmätare. Den varierade mellan 140-143 slag mest hela tiden. Tänk att något så paradoxalt som en pulsklocka för stunden kan vara så intressant.
Jag såg hur maskinens pipande och lite sövande ljud fick Petras ögon att sluta sig. Själv fick jag tag i en Hänt-i-veckan tidning från slutet av 90-talet där Carolas Runar sköt rådjur från sovrummet.

Efter 20 minuter hördes två vaga knackningar och dörren öppnades försiktigt. In kliver förlossningsläkaren; lika blek som rocken han han bar, lika smal som stetoskopsladden runt hans hals och åldersmässigt ca en kvart över 25, ja i min värld knappt torr bakom öronen.
 
Jag kände direkt, helvete detta är i sin oro det absolut sista Petra behöver just nu. Tankarna for genom huvudet. Va fan ska jag göra, ställa till en scen och be om en mer rutinerad läkare men jag försökte snabbt övertala mig själv att killen må vara helt intetsägande och ung men kan likförbannat vara hur duktig som helst och veta precis vad han gör.
 
Precis då släpper han bomben; -Jahaja du är alltså uppe för igångsättning eftersom du tidigare haft väldigt snabba förlossningar!!!!!
 
Petra slängde en snabb blick på mig och blev helt svart i ögonen. Nej verkligen inte, och med rätt skarpt tonläge förklarade hon den riktiga anledningen varför hon låg där med benen i vädret. Fy fan ni som känner Petra vet, där kan man verkligen få veta att man lever. 
 
Don't mess with me....
 
Men jag måste säga att hon trots läkarens nonchalans höll ruskigt god min (för att vara Petra), hon hade lika gärna kunnat såga killen vid fotknölarna och med all djävla rätt. Hade han läst hennes journal över huvud taget?! Han hade ju inte en aning om varför han var där, vad som var viktigt, vad vi skulle försöka undvika, vad som kan hända etc.

Petra som är en fantastisk god människokännare kände ju vibbarna direkt och lika snabbt vände hon taggarna utåt, det spelade därefter ingen roll vad han sa.
Hela systemet, hela vår trygga sjukvård gjorde ju ett fatalt magpladask. Allt blev ju bara bekräftat; känslan Petra haft från första början, ingen tog henne på allvar, ryggen var ju hennes stora oro och enda anledningen till varför vi planerat en "kontrollerad igångsättning". Nu dök ju hundra nya farhågor upp istället. Proffsigt Landstinget, riktigt proffsigt. 
Vad sägs tex om en överläggning med ortoped och narkosläkare? 

Jag försökte lugna Petra och efter ytterligare några tuffa diskussioner där vår osäkra läkare sprang som en jojo mellan bakjour och patient så gjordes en undersökning där kontentan blev att det var bättre att vänta några dagar.
 
Behöver kanske inte berätta att Petra inte var sen att klä på sig och vips satt vi i bilen igen. Hade jag i denna tumult även berättat för henne att vår tafatta läkare egentligen jobbade på ett annat sjukhus men var nu tillfälligt på US i Linköping för att få mer erfarenhet av förlossningar så hade vi nog varit hemma ännu snabbare. (Petra, när du väl läser detta inlägg; ovan framkom när du lämnade urinprov men jag höll det för mig själv för att du inte helt skulle "flippa")

Hur eller hur, efterföljande dagar var inte alls roliga, oron bara växte. Det var bara tur att vi igår fick träffa en helt fantastisk läkare som garanterade oss mer kompetent och erfaren personal när det väl är dags. Vi fick rådet att fokusera på andra saker som fick oss att må bra. Umgås med människor med positiv energi, äta gott, samla energi och bara rå om varann. 
 
Movember, bullar och ritningar.
 
Vi tog bilen och styrde ut mot Sjöviken, kvistade förbi Ica för några lussekatter och hälsade på grundläggarkillarna ute på tomten. De är alltid lika goa när vi kommer ut (och det är nog inte bara för att vi har med oss fika). Danne och grävarn Arne är hur sköna som helst och berättar mer än gärna vad de håller på med. 
 
 
Kantelementen började komma på plats och de flesta rörpiporna är nergrävda. Det ska förmodligen gjutas nångång nästa vecka då första husleveransen kommer veckan därpå. 
 

Garageplattan börjar ta form.
 
Tyvärr har våra bekymmer uppe på US inte ändra förutsättningarna där ute, tomten består fortfarande till större delen av berg så avloppsproblemen kvarstår. Jag vet i nuläget inte hur vi löser detta men i det stora hela är det inga värdsliga problem. Det finns liksom andra, viktigare saker här i livet. 
 
To be continued….

KOMMENTARER:

  • Kontorshäxan säger:
    2015-11-26 | 13:45:06

    Mäh!! Jag som hoppades på att gratulera familjen..
    Stå på dig Petra!!👊
    Kram från Södertälje

    Svar: Tack, vi kommer igen.:)
    Familjen Blandberg

  • Kristian säger:
    2015-11-26 | 14:00:25

    Tänk att läkaren fortfarande lever ;)

    Svar: Om blickar kunnat döda så...
    Familjen Blandberg

  • Starcken säger:
    2015-11-26 | 19:44:21

    Skönt att höra att allt ändå är under kontroll! Kram!

    Svar: Kram Krille
    Familjen Blandberg

  • Wahla säger:
    2015-11-27 | 05:46:23

    Hade varit lite intressant att vara en fluga på väggen för! :) Men det viktiga är ju att allt är under kontroll och att ni (Petra) känner er ok med det fortsättningen. Oro är normalt och då är det viktigt att allt runtomkring är rätt. Där har ni rätt att ställa krav!

    Svar: Tack Wahla, du e gullig du.
    Familjen Blandberg

Kommentera inlägget här: