Så djävla präktig.
Kategori: Allmänt
Återigen, detta inlägg ska egentligen inte handla om barn även om det är lätt hänt att halka in på ämnet nu när man blivit far till en helt underbar son.
Men utan att veta tror jag att det ovannämnda också är anledningen till varför jag börjar tänka och agera i andra banor än tidigare. Och då menar jag inte det klassiska som alla pratar om när de får barn; att Guuuud nu finns det andra saker som är viktigare i livet än att tex bekymra sig över nån idiot på jobbet, att bilen behöver ny växellåda eller hur man från den ena dagen till den andra helt plötsligt sitter och tjuter så fort man ser starka dramor på tv och film. Allt det där vet vi redan, det kommer som ett brev på posten i samma veva som man kommer hem från BB.
Men utan att veta tror jag att det ovannämnda också är anledningen till varför jag börjar tänka och agera i andra banor än tidigare. Och då menar jag inte det klassiska som alla pratar om när de får barn; att Guuuud nu finns det andra saker som är viktigare i livet än att tex bekymra sig över nån idiot på jobbet, att bilen behöver ny växellåda eller hur man från den ena dagen till den andra helt plötsligt sitter och tjuter så fort man ser starka dramor på tv och film. Allt det där vet vi redan, det kommer som ett brev på posten i samma veva som man kommer hem från BB.
Nej, det finns andra saker som nu poppar upp. För att ta några exempel;
I Nyköping tror jag att tomgångskörning är tillåten max i 1 minut. Nu vet jag inte vad vi har för bestämmelser i Linköping men med lite miljötänk och sunt förnuft borde det vara något liknande. Och med den inbyggda svenska miljömedvetenheten har jag i hela mitt liv försökt leva därefter, allt för att värna om vår fantastiska planet och nu känns det ju om möjligt ännu viktigare att lämna över den i så gott skick som möjligt till nästa generation.
Men egentligen, varför i helv-te ska jag hålla på när ingen annan tänker i samma banor?
Som alla vet har vi de senaste veckorna haft tio grader kallt om mornarna och bilarna hemma på hyresparkeringen står och varmkör i evigheter. Men närmsta grannen som verkar ha ruskigt svårt för våra svenska minusgrader har tagit det hela ett steg längre. Han åker varje morgon fram till köksfönstret, ställer sin Mercedes på tomgång med den libanesiska folkmusiken skrålande ur högtalarna. Därefter går han in och käkar frukost, klär på ungarna och ca en timme senare åker han till jobbet i en bokstavligen glödhet bil. Där tom isen under bilen smälter ner till rena barmarken. Tror vi att det finns någon som helst tanke på miljön?!
samma visa varje morgon.
Kan någon då tala om för mig varför mr Präktig ska försöka värna om modernatur genom att stå och skrapa rutor och sätta familjen i en ill-kall bil som jag om jag har tur är hyffsat behaglig i coupén lagom när jag slutligen svänger upp på jobbets parkering?!
Skulle det vara för att föregå med gott exempel inför min lilla son eller tror jag att jag med detta förfarande bidrar till att rädda jordens atmosfär från kolmonoxidförgiftning?!?
Ha, skulle inte tro det, grannen har ju samtidigt som han brer sin första macka förbrukat ca 50 bilars normala morgonutsläpp, EVERY FUCKING MORNING.
Och grabben min kommer se och uppleva dessa ska vi kalla det ”kulturella skillnader” om möjligt ännu tydligare när han växer upp.
Han kommer dock med framtidens elbilar förmodligen inte ifrågasätta om han ska varmköra bilen i en timme eller två. Nej, det kommer finnas andra saker han kommer fundera över; om han tex ska haka på den senaste trenden efter ett besök på McDonalds. Mätt och belåten vevar man helt sonika ner rutan och hivar ut muggar, kartonger och påsar. En attityd man ofta ser utomlands vilket jag tidigare skrivit om under våra Thailandsäventyr. Men detta beteende har nu även kommit till Sverige.
Jag skulle själv som 70-talist ha väldigt svårt att agera på detta sätt men jag är övertygad att den ökande integrationen kommer göra att mina barn kommer stå och vela på samma sätt som jag nu gör med varmkörningen: Va fan ska jag agera Mr.Präktig när andra kan bete sig?!? Det är ju trots allt ett djävligt smidigt sätt att få rent i el-bilen.
En annan grej som jag blivit varse senaste tiden och detta kan med all säkerhet kopplas till nya prioriteringar som nybliven far; Varför i hela friden ska jag stressa iväg på morgonen och vara på jobbet prick klockan 08.00 när mina kollegor dyker upp en timma senare, tar två timmars lunch och går hem när jag fortfarande sitter kvar med min ”att-göra-idag-lista”?!?
Kanske dags att etablera det där hemmakontoret trots allt så lill-Ove slipper irritera sig.
Nu ser Petra mitt leende blandat med mina bekymmersrynkor när jag nu inser att jag inte kommer kunna knyta ihop detta inlägg. Hon vill tydligen korrläsa vad jag skriver så jag lämnar över telefonen för en stund.
-Men va fan, är det inte dags att släppa den där Ove-personligheten och hans bittra attityd?! Hon ställer frågan samtidigt som Elliot får byta tutte från höger till vänster där vi sitter på Scandics nyrenoverade frukostsalong.
Jag log åt Petras kommentar och tänkte hur otroligt van- och framför allt påverkad hon är av den förskönade Facebook- och Instagramvärlden där solen alltid lyser och jordgubbarna är så där sagolikt söta i smaken. Riktigt så ser inte verkligheten ut men vill man ha den rosaskimrande skildringen kan man surfa till dessa siter istället för att ägna tid åt mina tankar, tänkte jag i all min bitterhet;)
Men det låg ändå nåt i det hon påpekade. Vi kanske ska gå vidare med en solskenshistoria i sann Facebookanda när vi ändå dagen till ära lyxade till med en hotellfrukost på Scandic City. Där allt är helt fantastisk; hotellets lampor värmer likt solens strålar, färskpressad juice, rostade mackor, grädden fullkomligt smälter över de nygräddade vofflorna och lilla Elliot sitter som ett ljus i mitt knä.....NOOOOOOOOOOT!!
Petra påminner mig att nämna de nybakade kanelbullarna som sista halvtimman kom in på en rykande plåt.
Nej mina vänner, riktigt så såg det inte ut....men bra nära. Den nya inredningen på Scandic var verkligen ett lyft, fantastiskt trevlig personal och frukosten var minst lika bra som förut om inte snäppet bättre. Vi hade två timmar på oss innan vi båda skulle vara hos frisören och vi bara njöt av stunden. Men mitt i denna njutning fick Elliot för sig att släppa en sån riktigt blöting i blöjan som luktade allt annat än hallontårta. Det var tom så hans annars så partiska och otroligt kärleksfulla mamma ryggade tillbaka och då är det illa. Lite magknip ovanpå detta satte igång sirenen som fick samtliga gäster att börja vrida på sig. Tankarna for tillbaka hur lugnt och skönt det faktiskt var för tio veckor sen då Petra satt ungefär vid samma bord med samma kaffe, samma rykande färska kanelbullar med den nätta lilla skillnaden........sirenen låg fortfarande i magen.
Aja, lite blöjbyten och ”flyga med pappa” gjorde susen mellan müsli-tallrikarna.
Hur eller hur, vår resa fortsatte till frisören där Petra helt spontant fick för sig att klippa av sig håret. Eller spontant och spontant?!? Jo det var en spontan tanke men också lite typiskt Petra att göra det som för stunden faller henne in. En himla skön attityd men lite tvärtemot min ideologi där det ska övervägas, googlas, tas reda på fakta både en och två gånger innan beslut tages.
Så ja vi lär oss verkligen av varandra, min spontanitet har blivit betydligt bättre men denna gång var det väl min rationella stämma "att kanske ibland tänka igenom sina beslut” som ekade i hennes huvud för helt plötsligt började hon vela.
Visst jag kan förstå henne, två decimeter hår tar en stund att få tillbaka. Men efter två korta resonemang med mig och Kirre-frisör åkte längderna av och vola´
samma visa varje morgon.
Kan någon då tala om för mig varför mr Präktig ska försöka värna om modernatur genom att stå och skrapa rutor och sätta familjen i en ill-kall bil som jag om jag har tur är hyffsat behaglig i coupén lagom när jag slutligen svänger upp på jobbets parkering?!
Skulle det vara för att föregå med gott exempel inför min lilla son eller tror jag att jag med detta förfarande bidrar till att rädda jordens atmosfär från kolmonoxidförgiftning?!?
Ha, skulle inte tro det, grannen har ju samtidigt som han brer sin första macka förbrukat ca 50 bilars normala morgonutsläpp, EVERY FUCKING MORNING.
Och grabben min kommer se och uppleva dessa ska vi kalla det ”kulturella skillnader” om möjligt ännu tydligare när han växer upp.
Han kommer dock med framtidens elbilar förmodligen inte ifrågasätta om han ska varmköra bilen i en timme eller två. Nej, det kommer finnas andra saker han kommer fundera över; om han tex ska haka på den senaste trenden efter ett besök på McDonalds. Mätt och belåten vevar man helt sonika ner rutan och hivar ut muggar, kartonger och påsar. En attityd man ofta ser utomlands vilket jag tidigare skrivit om under våra Thailandsäventyr. Men detta beteende har nu även kommit till Sverige.
Jag skulle själv som 70-talist ha väldigt svårt att agera på detta sätt men jag är övertygad att den ökande integrationen kommer göra att mina barn kommer stå och vela på samma sätt som jag nu gör med varmkörningen: Va fan ska jag agera Mr.Präktig när andra kan bete sig?!? Det är ju trots allt ett djävligt smidigt sätt att få rent i el-bilen.
En annan grej som jag blivit varse senaste tiden och detta kan med all säkerhet kopplas till nya prioriteringar som nybliven far; Varför i hela friden ska jag stressa iväg på morgonen och vara på jobbet prick klockan 08.00 när mina kollegor dyker upp en timma senare, tar två timmars lunch och går hem när jag fortfarande sitter kvar med min ”att-göra-idag-lista”?!?
Kanske dags att etablera det där hemmakontoret trots allt så lill-Ove slipper irritera sig.
Att en gång för alla sudda ut den där präktiga djäveln, varför hålla på när ingen annan bryr sig?
Ja känslan har jag haft sen en tid tillbaka och jag tror ändå jag är på rätt spår då jag i onsdags cyklade hem från jobbet och mötte en av stadens bussar vid en sån där säkerhetsavsmalning vid busshållplatser. Till saken hör att min hemmabyggda el-hoj tar sig fram lite snabbare än en konventionell cykel men det hade ingen betydelse i detta fall för jag var långt före bussen och lagom när jag åkte igenom avsmalningen slår idioten på helljuset så jag knappt såg styret framför mig i skymningsmörkret.
Ja känslan har jag haft sen en tid tillbaka och jag tror ändå jag är på rätt spår då jag i onsdags cyklade hem från jobbet och mötte en av stadens bussar vid en sån där säkerhetsavsmalning vid busshållplatser. Till saken hör att min hemmabyggda el-hoj tar sig fram lite snabbare än en konventionell cykel men det hade ingen betydelse i detta fall för jag var långt före bussen och lagom när jag åkte igenom avsmalningen slår idioten på helljuset så jag knappt såg styret framför mig i skymningsmörkret.
Ingen skönhet men snabb och effektiv.
I vanliga fall hade jag åkt åt sidan och vinkat lite oförstående, men inte den här gången!!
I vanliga fall hade jag åkt åt sidan och vinkat lite oförstående, men inte den här gången!!
Jag kände hur det "brann till i skann" varpå jag hängde mig på bromsarna och gris-nita några meter framför bussen. Jag ställde cykeln så han inte kom vidare och gick fram och frågade vad idiotens egentliga problem var?!
Det blev en hel del ordväxling där han tyckte att han som bussförare hade företräde vid busshållplatser.
Det blev en hel del ordväxling där han tyckte att han som bussförare hade företräde vid busshållplatser.
Utan att veta om han hade rätt stod jag på mig att han inte borde få sitta bakom ratten då han var en stor trafikfara som bländar andra trafikanter.´(Kan ha använt lite andra och mer starka men väl valda ord:)
Hans kaxiga attityd försvann dock när jag frågade vad Länstrafiken Östergötland kommer säga när jag lägger fram min version av händelsen med exakta klockslag och busslinjenummer?
Hans kaxiga attityd försvann dock när jag frågade vad Länstrafiken Östergötland kommer säga när jag lägger fram min version av händelsen med exakta klockslag och busslinjenummer?
Nu ser Petra mitt leende blandat med mina bekymmersrynkor när jag nu inser att jag inte kommer kunna knyta ihop detta inlägg. Hon vill tydligen korrläsa vad jag skriver så jag lämnar över telefonen för en stund.
-Men va fan, är det inte dags att släppa den där Ove-personligheten och hans bittra attityd?! Hon ställer frågan samtidigt som Elliot får byta tutte från höger till vänster där vi sitter på Scandics nyrenoverade frukostsalong.
Jag log åt Petras kommentar och tänkte hur otroligt van- och framför allt påverkad hon är av den förskönade Facebook- och Instagramvärlden där solen alltid lyser och jordgubbarna är så där sagolikt söta i smaken. Riktigt så ser inte verkligheten ut men vill man ha den rosaskimrande skildringen kan man surfa till dessa siter istället för att ägna tid åt mina tankar, tänkte jag i all min bitterhet;)
Men det låg ändå nåt i det hon påpekade. Vi kanske ska gå vidare med en solskenshistoria i sann Facebookanda när vi ändå dagen till ära lyxade till med en hotellfrukost på Scandic City. Där allt är helt fantastisk; hotellets lampor värmer likt solens strålar, färskpressad juice, rostade mackor, grädden fullkomligt smälter över de nygräddade vofflorna och lilla Elliot sitter som ett ljus i mitt knä.....NOOOOOOOOOOT!!
Petra påminner mig att nämna de nybakade kanelbullarna som sista halvtimman kom in på en rykande plåt.
Nej mina vänner, riktigt så såg det inte ut....men bra nära. Den nya inredningen på Scandic var verkligen ett lyft, fantastiskt trevlig personal och frukosten var minst lika bra som förut om inte snäppet bättre. Vi hade två timmar på oss innan vi båda skulle vara hos frisören och vi bara njöt av stunden. Men mitt i denna njutning fick Elliot för sig att släppa en sån riktigt blöting i blöjan som luktade allt annat än hallontårta. Det var tom så hans annars så partiska och otroligt kärleksfulla mamma ryggade tillbaka och då är det illa. Lite magknip ovanpå detta satte igång sirenen som fick samtliga gäster att börja vrida på sig. Tankarna for tillbaka hur lugnt och skönt det faktiskt var för tio veckor sen då Petra satt ungefär vid samma bord med samma kaffe, samma rykande färska kanelbullar med den nätta lilla skillnaden........sirenen låg fortfarande i magen.
Aja, lite blöjbyten och ”flyga med pappa” gjorde susen mellan müsli-tallrikarna.
"Flygturen" funkar alltid
Så ja vi lär oss verkligen av varandra, min spontanitet har blivit betydligt bättre men denna gång var det väl min rationella stämma "att kanske ibland tänka igenom sina beslut” som ekade i hennes huvud för helt plötsligt började hon vela.
Visst jag kan förstå henne, två decimeter hår tar en stund att få tillbaka. Men efter två korta resonemang med mig och Kirre-frisör åkte längderna av och vola´
Tadaa, det blir alltid bäst när man får styla lite själv.
En sista grej innan vi lämnar för den här gången. Att skaffa barn är ju ett ansvar som det flesta normalbegåvade människor klarar av men det finns undantag har Petra fått erfara.
Häromveckan letade kvicksilvret ner under -15C så jag skjutsade Petra till gymmet där hon skulle instruera ett bodybalance-pass på kvällningen. Elliot hade enligt Petra varit hopplöst grinig större delen av dagen och därav inte sovit som han borde. Väl i bilen somnade han som en stock och min kära sambo hade en idé att köra runt med honom för att inte slita honom från John Blund.
Ja, kan grannen göra sin miljöstinkande morgonrutin på över en timme så kan väl femtio minuter sövande rundkörning göra vare sig till eller från, var min första tanke.
Men mitt förbannat präktiga miljösamvete tillsammans min ibland överrationella hjärna som inte ville utsätta vare sig mig eller Elliot för de blixhala vägbanorna gjorde att jag istället åkte hem och fick lite annat gjort under tiden. Elliot sov som en björn i mjukliften.
Liksom för oss vuxna är lagom svalt det mest behagliga sovklimatet så jag ställde honom precis innanför dörrn där inomhustemperaturen möter vinterns kalla minusgrader via vår ytterdörr som är lika välisolerad som en rulle gladpack. Jag tittade till honom med jämna mellanrum då Petras hysteri att han inte ska andas har smittat av sig. Men han drog sina korta små bäbisandetag och var inte speciellt kall trots draget från dörren. Tiden gick och det var dags att hämta mamma-instruktör. Vi packade in i bilen och begav oss. Väl framme på vår ronde vo utanför gymmet tog det tydligen längre tid för fröken än den tidigare bestämda upphämtningstiden. Samtidigt är jag inte förvånad för det är alltid nån som ska prata efter passet och ni som känner Petra vet även hur hennes munläder kan rulla, suck. Men när hon inte dykt upp efter en kvart, rutorna började imma igen och jag kände irritationen kom krypande bestämde jag mig för att spela henne ett spratt. Jag kopplade loss Elliot, la honom i mjukliften och vidare in i bagageluckan. Klockan tickade på ytterligare fem minuter innan hon till slut kom ut och satte sig i bilen.
En sista grej innan vi lämnar för den här gången. Att skaffa barn är ju ett ansvar som det flesta normalbegåvade människor klarar av men det finns undantag har Petra fått erfara.
Häromveckan letade kvicksilvret ner under -15C så jag skjutsade Petra till gymmet där hon skulle instruera ett bodybalance-pass på kvällningen. Elliot hade enligt Petra varit hopplöst grinig större delen av dagen och därav inte sovit som han borde. Väl i bilen somnade han som en stock och min kära sambo hade en idé att köra runt med honom för att inte slita honom från John Blund.
Ja, kan grannen göra sin miljöstinkande morgonrutin på över en timme så kan väl femtio minuter sövande rundkörning göra vare sig till eller från, var min första tanke.
Men mitt förbannat präktiga miljösamvete tillsammans min ibland överrationella hjärna som inte ville utsätta vare sig mig eller Elliot för de blixhala vägbanorna gjorde att jag istället åkte hem och fick lite annat gjort under tiden. Elliot sov som en björn i mjukliften.
Liksom för oss vuxna är lagom svalt det mest behagliga sovklimatet så jag ställde honom precis innanför dörrn där inomhustemperaturen möter vinterns kalla minusgrader via vår ytterdörr som är lika välisolerad som en rulle gladpack. Jag tittade till honom med jämna mellanrum då Petras hysteri att han inte ska andas har smittat av sig. Men han drog sina korta små bäbisandetag och var inte speciellt kall trots draget från dörren. Tiden gick och det var dags att hämta mamma-instruktör. Vi packade in i bilen och begav oss. Väl framme på vår ronde vo utanför gymmet tog det tydligen längre tid för fröken än den tidigare bestämda upphämtningstiden. Samtidigt är jag inte förvånad för det är alltid nån som ska prata efter passet och ni som känner Petra vet även hur hennes munläder kan rulla, suck. Men när hon inte dykt upp efter en kvart, rutorna började imma igen och jag kände irritationen kom krypande bestämde jag mig för att spela henne ett spratt. Jag kopplade loss Elliot, la honom i mjukliften och vidare in i bagageluckan. Klockan tickade på ytterligare fem minuter innan hon till slut kom ut och satte sig i bilen.
Hoppas ingen såg när jag la det lilla knytet i skuffen:)
Hon såg lite förvånad ut när hon frågade var Elliot var.
Jag kopplade på mitt "stoneface" samtidigt som jag berättade att han fortfarande sov så djupt att jag inte hade hjärta att ta upp honom. Han ligger och sover hemma på soffan.
Jag kopplade på mitt "stoneface" samtidigt som jag berättade att han fortfarande sov så djupt att jag inte hade hjärta att ta upp honom. Han ligger och sover hemma på soffan.
För att inte tappa masken försökte jag tänka "arga tankar" om hennes disrespekt att inte hålla tiden:) Jag ville verkligen se hennes reaktion. Hon stirrade på mig och visste inte riktigt hur hon skulle reagera och om jag verkligen menade allvar?
-Nej men du skojar, sa hon lite osäkert när hon kastade en hastig blick mot den tomma bilbarnstolen i baksätet.
-Asså jag trodde detta skulle gå fort och han sov så skönt så jag ville verkligen inte väcka honom, svarade jag.
-Men herregud, Jonas åk nu, åk, åk, hon pekade framåt med hela handen och hennes röst blev mer och mer ansträngd.
Ungefär där brast det, jag kunde inte hålla mig och berättade att han låg i tryggt förvar i skuffen.
-Nej men du skojar, sa hon lite osäkert när hon kastade en hastig blick mot den tomma bilbarnstolen i baksätet.
-Asså jag trodde detta skulle gå fort och han sov så skönt så jag ville verkligen inte väcka honom, svarade jag.
-Men herregud, Jonas åk nu, åk, åk, hon pekade framåt med hela handen och hennes röst blev mer och mer ansträngd.
Ungefär där brast det, jag kunde inte hålla mig och berättade att han låg i tryggt förvar i skuffen.
Jag skrattade och såg hur lättad hon blev, av många anledningar. Först och främst att Elliot inte var själv där hemma men som hon själv sa: Hur tankarna for genom huvudet vem hon egentligen skaffat barn med? Om jag verkligen var en vettig människa? Men hon höll tillbaka sin frustration och som hon så här i efterhand berättade; hur frustrationen och respekten mot mig som människa åkte bergodalbana i hennes kropp. En sida av henne ville fullständigt skälla ut mig men samtidigt kanske jag som förstabarnsfar inte visste bättre än att lämna ett barn helt ensam. Hon visste inte riktigt hur hon skulle reagera men vi skrattade gott när Elliot spändes fast och resan fortsatt hemåt igen.
-Vad trodde du egentligen om mig, log jag åt Petra varpå jag fick en hård knytnäve i sidan.
-Ja med dig vet man ju fan aldrig, skrattade Petra.
-Vad trodde du egentligen om mig, log jag åt Petra varpå jag fick en hård knytnäve i sidan.
-Ja med dig vet man ju fan aldrig, skrattade Petra.
Krille säger:
Fanns det ingen cykelbana? Fast att cyklister ska färdas där är väl en regel som gäller andra och inte just dig. Bussjävel.
Miljökämpe som du är har du bara svanen-märkta ljus av 100% stearin hemma? 1 kg paraffin ger nämligen högre utsläpp än 1 liter bensin. Biljävel.
Att du har familj som älskar dig, nära och kära, är frisk, kan åka på resor, äta hotellfrukostar, bo i villa på sjötomt och åka BMW måste kännas tungt. Inte fan ska du behöva jobba till på det! Livet är för jävligt.
/Stor-Ove
PS/ En banan i grannens (bilens) avgassystem gör susen!